Gossip Girl: Ni vet att ni älskar mig

Det börjar bli lite av en rutin. The Vampire Lestat under dagtid och fram tills det är dags att krypa till sängs. Då knycker jag en Gossip Girl från min systers bokhylla och ägnar nattens timmar åt att försöka rensa hjärnan med hjälp av lite Upper East Side-drama.

Gossip Girl: Ni vet att ni älskar mig är andra boken i Cecily von Ziegesars bokserie och tar vid där den första slutar. Collegevalen nalkas och tar upp sista års elevernas tankar, men det finns ändå tid för intriger och drama. Serena börjar komma över att Blair övergett henne och spenderar dagarna med Daniel - som bara blir mer och mer förälskad i henne. Problemen hopar sig för Blair. Hennes mamma ska gifta sig med sin pojkvän - som Blair avskyr - och som om det inte vore nog så börjar Nate dra sig undan från henne. Han svarar inte på hennes samtal och verkar frånvarande. Nate känner sig inträngd och under sina försök att undvika Blair så möter han Jenny... Jenny som bara är 14 år, men som han trivs bättre med än med någon annan.

Som i den förra boken så varvas den berättande texten med blogginlägg från den ökända bloggerskan Gossip Girl, som skvallrar och håller koll på skandalerna på Upper East Side's privatskolor. Det slår mig hur elaka bloggläsarna är i kommentarerna. Hur de sprider falska rykten om att Serena har ett barn i Frankrike och andra saker. Är det avundsjuka jag ser?

Fastän jag har försökt stå emot så har jag börjat sugas in i "fällan". Jag måste veta vad som händer och hur det går i alla tillkrånglade relationer. Det börjar nog bli dags att göra en mind-map över vem som är hemligt förälskad med vem, vilka som är ovänner och så vidare.

Tyvärr så har inte min lillasyster några fler Gossip Girl-böcker, så de kommande dagarnas nattlitteratur blir Sandor Slash Ida.

Anastasia

I morse så såg jag min all time favorit teckande film, 20th Century Foxs Anastasia. Jag älskar tecknad film. De har allting som man kan begära. Bra musik, färgsprakande karaktärer, känslor, inte helt korrekta historier. Anastasia är en av de där filmerna där de inte riktigt har brytt sig om att få allt fakta rätt, men det struntar jag i. Jag tror inte direkt att ryska tsarfamiljen störtades till döden för att trollkarlen Rasputin förbannat dem, men det är en bra story i en tecknad film. Allt är mycket vackrare i Anastasia än vad det normalt brukar vara i t.ex. Disneys filmer. Karaktärerna ser mer mänskliga ut och bakgrunden är sagolikt vacker. Sedan har filmen en av de bästa svenska soundtracken jag vet.

Jag orkar inte förklara handlingen, men den som är intresserad kan läsa här.

Eftersom jag har återuppväckt min kärlek till Anastasia så måste jag posta några videoklipp så att alla andra kan se allt det fantastiska med tecknad film. Tyvärr är inte kvalitén på de två första klippen särskilt bra, och jag hittade ingen svensk version av In the dark of the night. Den svenska versionen är bättre... tycker jag. Men det är nog bara för att jag är uppväxt med den. Det fanns heller ingen "från filmen version", så det blev sing-a-long, och det börjar efter 57 sekunder.





Är inte In the Dark of the Night den mest mäktiga "bad guy"-sången ni någonsin hört?






(Den sista var en fanvideo med filmens soundtrack)

Sara Skywalker

Jag hittade ett roligt "Which Fantasy/ Sci Fi Character Are You?"-test på Calliopes blogg.
Hon fick Aragorn, som jag ville ha. Jag ser inte direkt mig själv som en ädel person - men han är trevlig att titta på och ja... Själv gjorde jag testet tre gånger och fick fram samma resultat varje gång - Luke Skywalker.
Eftersom jag aldrig har sett en hel Star Wars-film så vet jag inte om vi påminner så mycket om varandra. Jag får i alla fall ta och se upp för män i svarta mantlar med andningssvårigheter. De kan mycket väl vara min far.

Gossip Girl

Min avsmak mot chick lit höll inte i sig så länge, utan övervanns av mina sömnsvårigheter. Det är omöjligt att läsa en "seriös" bok när man sitter uppe klockan två på natten och bara väntar på att det ska bli morgon så att man äntligen kan somna. Jag har perioder då jag inte klarar av att somna på natten hur mycket jag än försöker, utan slappnar av först vid fyra tiden, och de nätterna är ungdomsböcker som bäst. Vid den här tiden på dygnet så kan jag knappt stava till författarinnans namn (Cecily von Ziegesar), men jag kan inte heller sova.

Gossip Girl gick tidigare som tv-serie på femman (eller det kanske fortfarande sänds?), och jag har sett ett avsnitt; Det första. Jag såg det enbart för att Penn Badgley var med och har en liten tonårscrush i honom, speciellt i hans rollfigur i tonårskomedin John Tucker Must Die - en karaktär som sänder mig Patrick Verona-vibbar. (Och alla som känner mig vet att Patrick Verona a.k.a Heath Ledger är mitt största fan girl object efter Edward Cullen)

Hur som helst, det där första avsnittet är egentligen det samma som hela den första Gossip Girl-boken.

Gossip Girl är namnet på en anonym bloggerska som skriver om skandalerna på rika Upper East Sides privatskolor, med inriktning på några speciella personer. Det är Serena van der Woodsen, den perfekta tjejen tillika tonåring med stundande alkoholist problem, som återvänder till Manhattan efter att mysteriskt ha kastats ut från en privatskola i Hanover. Hennes forna bästa vän, Blair Waldorf, är inte alltför glad att se henne då Blair under Serenas frånvaro har blivit skolans nya it-girl och är rädd för att än en gång överskuggas av Serena. Blairs pojkvän Nate Archibald är destu gladare över att se Serena, men hennes hemkomst väcker gamla minnen och känslor. Fastän Jenny Humprey bara är freshman så försöker hon bli med i innegänget medan hennes äldre bror Daniel är hemligt förälskad i Serena.

Jag förstår varför min lillasyster tycker om Gossip Girl. De är tjejiga, ger en inblick i en annan värld och... är ingenting för mig. Det var kanske lite väl hårdhänt, men de är inte precis böcker som jag skulle kasta mig över eller längta efter, utan istället så är det böcker som jag läser bara för att ha någonting att läsa om nätterna. Jag har ju alltid sagt att jag inte lägger märke till språket. Jag tar tillbaka det, för den här gången så kunde jag knappt tänka på något annat.

Ett exempel är på sidan 42 när författarinnan ska beskriva Jenny Humphreys kroppsform;

"Hon var en liten tjej med lockigt hår som gick första året på high school, så det var inte så särskilt svårt - fast det kanske hade varit enklare om hon inte hade haft så otroligt stora bröst. Vid fjorton års ålder hade hon D-kupa.

Otroligt!"

Auch. Den språkliga delen av min själ tar självmord av pinsamheten. Det är inte precis ett språkligt mästervärk, och jag hoppas verkligen att det bara beror på översättningen.

Annars tycker jag att det är ganska intressant det här blogg-perspektivet. Hela boken är inte skriven som en blogg, men vissa stycken. De innehåller frågor och svar, lite fakta och kodnamn, plus en snygg kant som förstärker bloggkänslan. I en tid där man praktiskt taget översvämmas av bloggare så känns det helt rätt att boken ska kretsa kring en blogg. Bloggen är 2000-talets it-sak. Alla har en blogg, eller läser bloggar. Du kan få makt och en mindre förmögenhet genom din blogg. Bloggare som "Blondinbella" och Kenza får mer publicitet än vad många författare får. Bloggen har blivit en viktig del av samhället, typ.

Jag vill inte direkt påstå att jag rekommenderar boken, men alla som gillar lättsam ungdoms chick lit med stundtals pinsamt språk borde läsa den, för efter ett tag så blir boken faktiskt ganska mysig. Jag bjuder på en bild på Penn för jag känner mig lite extra generös.

Straffet för ouppmärksamhet

Nu i efterhand så upptäcker jag att det finns svenska Försoning-pocket med det underbart fina gråvita omslaget med flickan på trappan. Varför upptäckte jag inte det tidigare? Då hade jag sluppit filmomslag och fått min favorit.

Everyone Worth Knowing

Jag har redan läst Everyone Worth Knowing, fast på svenska, så jag visste ungefär vad jag hade att vänta. Enda orsaken till att jag köpte den var att jag bara hade hittat tre böcker och när det är "ta 4 betala för 3" så är det ju dumt att inte välja en fjärde bok.

Everyone Worth Knowing (Alla var där) är skriven av Lauren Weisberger, samma kvinna som skrev The Devil Wears Prada, och de påminner faktiskt lite om varandra. Boken handlar om Bettina "Bette" Robinson som är en vanlig inflyttad New York-bo. Hennes liv kretsar kring hennes tråkiga bankjobb, hennes torsdagsmiddagar med sin homosexuelle krönikaskrivande morbror och luncher tillsammans med väninnan Penelope. När Penelope berättar att hon är förlovad med Avery, hennes partygalna snobbiga pojkvän, så får Bette en smärre livskris och säger upp sig från sitt jobb. Nu är hon fri att göra vad hon vill, när hon vill... Tyvärr så tillbringar hon det mesta av sin nyvunna fritid i soffan med fjärrkontrollen och till slut så får hennes morbror nog och ordnar ett jobb till henne på Kelly&Company, stadens mest eftertraktade PR-firma. Jobbet vänder upp och ner på Bettes liv. Varje kväll är full av fester tillsammans med stadens heta namn. Efter en partykväll med lite för mycket alkohol så blir Bette personen som alla talar om. Hon har setts i armarna på playboyen Phil Weston och skvallerkolumnerna följer "paret"s minsta steg. Bettes chef går i taket av lycka över alla publicitet och plötsligt så är Bette fast i en relation som egentligen inte existerar annat än på skvallersidorna. Samtidigt så börjar den söta dörrvakten på Bungalow 8, Sammy, väcka känslor som hon inte upplevt på väldigt länge...

Jag brukar ju tycka om chick-lit, men det var någonting jag saknade i den här boken. Kanske så berodde det på att jag redan läst den och visste exakt vad som skulle hända, kanske så var det någonting annat. Den påminner i vilket fall som helst otroligt mycket om The Devil Wears Prada. Bette och Andrea är nästan samma person. Båda två har en familj utanför staden som de tappar kontakten med på grund av deras tidskrävande jobb. Båda två kommer till ett nytt "coolt" jobb där alla är så mycket mer "inne" än vad de är och de känner sig vilsna. Båda två tappar all kontakt med sina vänner på grund av sitt jobb och båda två har en evigt ringande mobiltelefon. Jag ska inte avslöja slutet, men de är i stort sett det samma.

Jag har faktiskt ingen åsikt om boken. Jag bara läste den, utan hjärta, bara för att läsa ut den. Det var som att jag torrtuggade och tuggorna bara växte i munnen tills de nästan kvävde mig. Om jag inte hade blivit klar med boken så hade jag blivit galen. Jag är så less på chick-lit nu så att jag vill inte ens se åt en rosafluffig bok igen. Jag vill ha mörka böcker fyllda av suspekta händelser och övernaturliga varelser. Nu. Det är tur att jag och sängen har en date med Lestat senare idag...

Eclipse på svenska

Jag brukar då och då googla på mina favoritförfattare, och idag så har det varit en väldigt Twilight-ig dag, så jag googlad på Stephenie Meyer och fick fram en intressant nyhet.
Eclipse kommer att heta Ljudet av ditt hjärta på svenska. Ha, det är väl ... svenskt?

Jag föredrar de engelska kortare namnen framför de svenska. De svenska är söta, men det känns inte som att de har så mycket att göra med böckerna. Twilight har en hel annan klang än Om jag kunde drömma, eller hur?

Jag har inte riktigt kunna släppa en bokbloggs recension jag läste, eller jag läste första fem raderna och sedan var min gräns nådd. Jag kan inte hantera negativ kritik, och absolut inte kritik mot Twilight. Jag har samma mentala ålder som en femåring när det gäller vissa saker. När ord som pinsam och överdriven nämns i samma mening som Edward så slår jag dövörat till och låtsas att jag inte hör - för att sedan älta det i all evighet.

Isprinsessan vs A Certain Slant of Light

Eftersom mina hyllor numera ser rätt så tomma ut, och bokstöden inte räcker till, så var jag ner till mina föräldrars sovrum och stal lite böcker som hjälp att fylla ut hyllorna så att bokstöden inte behövs. Camilla Läckbergs deckare som pocket var några av böckerna som fick följa med upp (deckarhyllan var en av dem som behövdes fyllas). Medan jag sitter i godan ro och stoppar in böckerna så lägger jag märke till Isprinsessans omslag. Ovanför Camilla Läckbergs namn så är det en bild av en tjej som ligger i ett smutsigt badkar och har en hinna över sig. Hm, tänkte jag, det ser bekant ut, väldigt bekant ut. Så bekant att jag faktiskt har en annan bok med exakt samma bild på omslaget. A Certain Slant of Light av Laura Whitcomb har precis samma tjej och badkar på framsidan!

Får man använda en annan boks omslag?

Bloggspot.se tillbaka

Upptäckte precis att bloggspot.se har gjort tillbakatåg. Undra om min blogg fortfarande finns kvar någonstans? Jag skulle aldrig tänka tanken att överge den här bloggen och återgå till min gamla då blogspot.com är så mycket bättre - dock så har den andra bloggen ett kortare och behändigare namn, men det är enda fördelen med det hela.

Jag vill se mina tidigaste inlägg; tafattare, mer utstuderade och försiktiga än inläggen är nu för tiden. Jag var livrädd för andra bokbloggare (det är jag fortfarande, fast nu vet jag att ingen bits) och ville inte verka oerfaren. Så jag minns att alla mina recensioner var otroligt vaga om min åsikt om böckerna. Jag ville inte lovorda en bok som alla andra tyckte var dålig och jag ville inte avfärda en bok som andra såg som ett mästerverk. Nu för tiden så bryr jag mig inte så mycket. Jag har läst 10-20 "dåliga" recensioner på Twilight, och jag har inte ändrat mig det minsta. Jag kommer fortsätta att dyrka Twilight tills folk får sår i öronen.

Jag väntar i alla fall med glädje, och skräck, på att få se om min gamla blogg dyker upp. Troligen så kommer alla inlägg ha försvunnit om den trots allt kommer tillbaka, men man kan alltid hålla tummarna.

(För övrigt så fick jag min bokhylla idag och snickrade ihop den själv. Jag trodde att det skulle bli bättre, men resultatet blev det motsatta. Nu har jag panik för att bokhyllorna ser så luftiga ut.)

Romeo and Juliet

92 sidor på 3 dagar hör inte till vanligheterna hemma hos mig, men det går inte att läsa Shakespeare i samma takt som man läser andra böcker. Jag klarar inte ens av att läsa Romeo and Juliet, jag måste högläsa. Jag måste säga alla orden högt och leva mig in i rollerna , och det drar ut på tiden då man måste gömma sin icke befintliga skådespelartalang. Om jag lade ut ett klipp där jag citerar Romeos dödscen så skulle det inom kort bli det mest sedda klippet på youtube, och det är inte en bra sak.


Jag drar handlingen, även fast jag tvivlar på att det finns någon som inte har hört om världens mest kända kärlekspar. Romeo and Juliet, Shakespeares mest kända tragedi, utspelar sig i den italienska staden Verona. Den kretsar kring två unga älskande; Romeo, enda sonen till gamle Montague, och Juliet, enda barnet till Montagues fiende Capulet. De båda unga träffas på en fest och det är kärlek vid första ögonkastet. Julia är bortlovad till Paris, en högättad vän till Capulet. Där har vi grunden i det hela och alla vet väl hur det slutar?




“Romeo; O, she doth teach the torches to burn bright!
It seems she hangs upon the cheek of night.
Like a rich jewel in an Ethiop’s ear;
Beauty too rich for use, for earth too dear!
So shows a snowy dove trooping with crows,
As yonder lady o’er her fellows shows.
The measure done, I’ll watch her place of stand,
And, touching hers, make blessed my rude hand.
Did my heart love till now? forswear it, sight!
For I ne’er saw true beauty till this night.”

Jag fullkomligt älskar alla thou och thy och doth och hath, fast i början hade jag lite svårt att komma ihåg vad de stod för, men när man väl kommer in i det hela så går det hur lätt som helst. Ibland så drog Shakespeare iväg med poesin lite väl mycket, men oftast så är det bara underbart. Det gör absolut ingenting att "boken" inte består av någonting annat än dialog - eller monolog. Jag skulle vilja se Romeo and Juliet med riktigt bra skådespelare. Det måste bli ännu bättre visuellt eftersom det trots allt är en pjäs och skådespelarnas känslor säkert lyfter poesin till divisioner som jag inte lyckades nå.

“Juliet; My only love sprung from my only hate!
Too early seen unknown, and known too late!
Prodigious birth of love it is to me,
That I must love a loathed enemy.”

Visst kan ni hålla med om att omslagets Romeo inte precis är hur man föreställer sig honom? Och att Juliets huvud ser ganska litet ut i jämförelse med Romeos mustaschprydda hjässa?

Ännu ett intetsägande inlägg

Det här är mitt femte inlägg på bara några dagar som inte handlar om en speciell bok á la recension. Oftast så brukar ju min blogg mest bestå av recensioner, men eftersom jag inte har läst någonting på ett bra tag (35 sidor ur Everyone Worth Knowing räknas inte) så fylls bloggen ut med fakta som får intresseklubben att dö av upphetsning.

Kan börja med att berätta om nattens dröm. Jag dansade med en jättesnygg kille (typisk tonårsdröm), twisten ligger i att killen var vampyr och hade ett outtalbart namn med 95 % vokaler. Vi kan kalla honom får Ilanou tills vidare. Han hade svart hår, svart polotröja och såg lite latino ut. Kan inte säga att jag var missnöjd. Enda felet var att jag inte var mig själv, utan istället så var jag Kristen Stewart. Varför får hon alla söta vampyrer?

(Efter psykologi A-kursen så måste jag alltid analysera mina drömmar. Jag tror att den här har sin grund i att jag känner ett stort behov efter kärlek och snygga vampyrer är en av mina svaga punkter. Dansandet kommer nog ifrån att min lillasyster hade danskväll på skolan och jag saknade högstadiedanserna. Kristen Stewart kommer helt klart ifrån att jag suttit och kollat in bilder från inspelningen av Twilight innan läggdags.)

För att fortsätta på vampyrtemat så upptäckte jag idag två högst välkomnade saker.
1. Volterra, vampyrstaden från New Moon, finns på riktigt och jag och Sandra har redan börjat planera vår semester dit. Vi tänker dock inte gå in i några gamla byggnader, utan bara tälta framför klocktornet.
2. Anne Rice har diabetes. Det är säkert inte någonting hon hurrar för, men det gör jag eftersom jag har fått ännu en fellow-diabetiker och det är alltid trevligt när man får reda på att man har någonting gemensamt med en favorit.

Påskstädning i bokhyllan

Jag har bestämt mig för att ta itu med min årliga bokhyllestädning, vilket kan behövas nu när bokhyllan är full till bristningsgränsen. Jag behöver gallra ut några böcker, inte för att slängas, utan för att sätta dem i den nya bokhyllan som kommer att infinna sig i mitt rum på tisdag.

Varför är det så svårt att bestämma vilka böcker som bör stå bredvid varandra? Hur ska man dela upp dem? Ska jag ha alla pocket i bokstavsordning efter författaren? Under den genre de tillhör tillsammans med sina inbundna likar? Uppdelade i engelska och svenska pocket? ... och ska DE isåfall stå i bokstavsordning? Ska jag helt överge mitt färgkodningsschema?

Vilka böcker ska få förflyttas till den nya bokhyllan, som kommer att stå bredvid min säng. Ska den bokhyllan räknas som en slags finare bokhylla där alla mina favoriter ska få plats? Ska jag isåfall bryta mitt genre-mönster, eller ska jag förflytta hela genrer dit?

Som ni ser så finns det många dilemman när det gäller boksortering. Om jag känner mig själv så kommer mina böcker förflyttas om en hel del de kommande dagarna (väldigt försiktigt förstås, så att de inte blir kantstötta).

Hur har ni era böcker? Någon som har ett tips...

Påskbeställning

Jag tänkte beställa lite böcker lagom till påsklovet, trots att mina bokhyllor är fyllda till bredden med böcker och trots att jag har en hög med olästa böcker som snart går om Kebnekaise i kampen om att vara Sveriges högsta berg.
Jag skickade nog in min beställning lite för sent. Böckerna kommer nog att komma någon gång i slutet av nästa vecka, eller veckan efter påsklovet.

0385733410 BRAY, LIBBA:REBEL ANGELS

Fortsättningen på A Great and Terrible Beauty (som jag inte har hunnit läsa än) slank med. Tänkte att det är lika bra att ha fortsättningen nära till hands om första boken slutar spännande.

0441008534 HARRIS, CHARLAINE:DEAD UNTIL DARK

Sedan så har vi vampyrboken Dead Until Dark som Calliope tipsade om, och som jag har varit nyfiken på länge ... men inte vågat beställa. Nu är den på väg och den är prio ett på min "måste-läsa-lista". Jag måste göra plats åt den i min vampyrhörna.

9146218491 SITTENFELD, CURTIS:MANNEN I MINA DRÖMMAR

Eftersom I en klass för sig är en av mina favoritböcker så har jag jättehöga förväntningar på Mannen i mina drömmer och hoppas att jag inte blir besviken.

9197588814 AHERN, CECILIA:P.S. JAG ÄLSKAR DIG!

Självklart så måste jag läsa P.S Jag älskar dig! nu. Filmen kommer snart på bio här uppe i skogarna (vi är ca 2 månader efter när det gäller filmpremiärer) och jag måste vara redo och färdigläst så att jag kan se den.

Nära-döden upplevelse

Ett tecken på min överdrivna fan girlism visade sig idag när jag var ute och åkte skoter. Utan hjälm, vilket inte är så smart, men jag hade ingen och vi skulle inte köra så snabbt. Men mitt ute på älven så guppar skotern till så att jag tappade taget och ramlade av. Kanske ska nämna att de tidigare uppsatta hastighetsbegränsningarna var överskridna, men som tur var så hade vi just startat efter ett litet uppehåll, så vi hade inte hunnit få upp alltför mycket fart.
Så jag ramlar av skotern, och medan jag flyger i luften - säker på att jag kommer att bryta nacken - så tänker jag bittert "Om Edward var här så skulle det här inte hända!".

Till och med i det jag trodde skulle vara mitt dödsögonblick så tänker jag på honom.

(Kan lugna er med att det enda som hände var att jag fick ett blåmärke på höften och ett svullet knä, inga inre blödningar eller hjärnskakningar eller någonting. Jag slog inte ens i huvudet.)

12 % vanlig tråkig människa...

Jag hittade det här boknördstestet på Bokhora och bestämde mig för att testa mitt boknörderi. Resultatet, 88 %, var inte precis oväntat, även om jag tvekade på vissa av frågorna - de som inte handlade om mig utan om specifika böcker som jag inte har läst.

Om jag ska återfödas som en bok så hoppas jag att det blir som en tjock mörk fantasybok där det myllrar av fina vampyrer och med en het kärlekshistoria.

Borta med vinden

Jag vet inte hur Margaret Mitchell orkade, eller hur lång tid det tog henne att skriva Borta med vinden, men jag vet att det tog mig X dagar att plöja igenom den.

Den hade allt jag kunde begära, men ändå svek den mig.

Den innehöll söderns baler, lite dramatik (lite?), klänningar, kärlek, Rhett... och en massa detaljer. Dock så var det inte nog.

Borta med vinden handlar om Scarlett O'Hara som lever ett bekymmerslöst liv på plantaget Tara. Scarlett är en riktig sydstatsflirt, greveskapets största skönhet, och alla unga mäns favorit. Scarlett leker med deras hjärtan, men drömmer om att gifta sig med grannen och barndomsvännen, den sofistikerade Ashley Wilkes. När det offentligörs att han ska gifta sig med Melanie Hamilton, en ung godhjärtad släkting, går Scarlett i limningen. Efter ett försök att förklara sina känslor för Ashley så hamnar hon i en genant situation. Rhett Butler, en ökänd spelare från Charleston med dåligt rykte, har hört alltsammans och för att få tyst på alla rykten så gifter hon sig med Melanies bror, Charles Hamilton. Ett äktenskap som inte gör Scarlett särskilt lycklig, men det nystartade amerikanska inbördeskriget skiljer paret åt. Charles dör och hans unga änka lämnas ensam och får bo tillsammans med Melanie och deras nervösa faster Pittypat i Atlanta. Ett Atlanta som sjuder av stolthet över det modiga söderns söner som är ute i kriget, ett Atlanta fullt av aktiviteter och baler, ett Atlanta där Rhett Butler njuter av allt livet ger.

”Mannen såg ut att vara långt ifrån ung, åtminstone trettiofem år. Han var lång och kraftigt byggd. Scarlett tyckte att hon aldrig förr sett en man med så breda och så muskulösa axlar, nästan alltför muskulösa för en bildad man. När hans blick mötte hennes, log han, och lät rovdjursvita tänder glimma fram under en kort, svart mustasch. Han var mörk i hyn, svartmuskig som en sjörövare, och hans ögon var lika djärva och fräcka som en sjörövares, när han granskar ett annalkande rov, ett fartyg att kapa, en flicka att förföra. Det låg ett drag av kall hänsynslöshet över hans ansikte, och hans mun kröktes i cynisk humor, när han log mot henne. ”

I början så tyckte jag faktiskt om Scarlett. Jag gillade att hon flirtade med allt som rörde sig, ville - och förväntade sig - att alla skulle beundra henne och var hemskt barnslig och självisk. Det var rätt charmigt att få följa den hettempererade Scarletts ego, till en början. Eftersom jag motsatte mig nästan alla Scarletts beslut så började jag till slut att avsky henne. Värst blev det i slutet. Jag klandrar inte bara henne, men om hon hade öppnat ögonen och tänkt på andra så skulle jag inte blivit missnöjd med boken. Jag har som sagt svårt för böcker där allting faller isär och ingenting går som jag vill. Jag förstår verkligen varför invånarna i Atlanta hade svårt för henne...

Hela tiden ville jag dunka in lite vett i Scarletts huvud, mestadels tre punkter. Den första var "TA RHETT, TA RHETT, TA RHETT", för det var precis vad jag ville göra. Varför hålla på och vara ynklig och sukta efter Ashley när Rhett finns där? Vem som helst kan se att de passar otroligt bra ihop. Det andra var "VAR SNÄLL MOT MELANIE!", för Melanie var den mest genomgoda människan i hela boken och den enda karaktär jag riktigt klickade med - förutom Rhett då. Mitt sista råd till Scarlett var "BERÄTTA INTE FÖR ASHLEY ATT DU ÄLSKAR HONOM!", men det gjorde hon... några gånger, och jag blev lika irriterad varenda gång.

En bekant påpekade att det är konstigt att jag gillar Rhett, men avskyr Heathcliff, då de delar flera personlighetsdrag och även vissa ytliga drag. Jag vill bara ta tillfället i akt och försvara Rhett. Det är skillnad på att vara cynisk med betydelsen fräck och skamlös än att vara cynisk med betydelsen hänsynslös och känslokall. Rhett har faktiskt empati och kan faktiskt tänka på andra, ett drag som jag aldrig har sett hos Heathcliff.

Jag funderar på om det finns några svarta (med risk att låta rasistisk...) bland Borta med vindens fankrets? Slavarna kallas för niggrer och beskrivs på olika sätt som dummare än den vita befolkningen. De har ett slarvigare språk - mer dialektalt - och vissa slavar är fega, korkade och lata. Det borde inte direkt tilltala stolta afroamerikaner.

Mitt slutbetyg på boken var att fastän den inte var bland det bästa jag har läst så kan man inte heller kalla den dålig. Det fanns tillfällen då jag älskade den, men det uppvägde inte det jag inte tyckte om. Sen kan jag ju inte kalla en bok dålig bara för att den inte följer det mönster jag vill att den ska följa. Det är i alla fall ingen bok som jag kan tänka mig att läsa om, i alla fall inte inom de kommande 10 åren, och om jag mot all förmodan gör det så kommer det endast vara alla Rhett-delarnas skull.

Grattis på namnsdagen, Edward!

Idag, den 18 mars, har ingen mindre än Edvard och Edmund namnsdag.

Grattis på namnsdagen Edward <3.
(Hjärtat förstärker fan-girl varningen)
... och grattis på namnsdagen farfar, tyvärr var du bara tvåa på listan.

Edward är en sammanslagning av två gamla engelska ord och betyder, grovt översatt, välsignad beskyddare. Ett passande namn för en väldigt beskyddande vampyr, eller vad tycker ni?

Romeo och Julia

Jag är inne i en Romeo and Juliet-period just nu. Jag är galen i Shakespeare's tragedi och nu har jag fallit ner överdoseringsträsket.

Jag längtar tills jag är klar med Borta med vinden så att jag kan läsa min nyinköpt superbilliga Romeo and Juliet (14 kr på adlibris, det ni). Jag har sett Shakespeare in Love lite väl många gånger på sista tiden, mest på grund av citaten från Romeo och Julia. Jag kommer ibland på mig själv med att citera början "Two households, both alike in dignity, in fair Verona, where we lay our scene..." i de konstigaste situationerna.

Ikväll ska jag spela in Romeo + Julia (med Leonardo DiCaprio och Claire Danes) som går oacceptabelt sent, 23.35 på 3an. Stackars hårdpluggande naturare måste sova vid den tiden och lägga all sin tillit till den inte alltid fungerande videon.

Toppen på isberget är min nötning av Dire Straits-covern "Romeo and Juliet" med The Killers.

"Well, you can fall for chains of silver, you can fall for chains of gold
You can fall for pretty strangers and the promises they hold
You promised me everything, you promised me thick and thin, yeah
Now you just say, "Oh, Romeo, yeah, you know
I used to have a scene with him""

Jag har faktiskt sjunkt så lågt att jag börjat tycka att Romeo egentligen inte är ett sådant dumt namn och kanske kan vara ett potentiellt namn till mina framtida barn, som kommer mobbas på skolan (eller beundras) på grund av sina litteraturbaserade mellannamn. Gissa varifrån Sirius, Edward och Darcy kommer?

Bokhora?

Jag kommer inte in på Bokhora. Är det någon annan som har det problemet? Har bloggen försvunnit? Är det något fel?
Jag måste få min dagliga dos av bokbloggande.


(Ja, jag är lite neurotisk, en bieffekt efter min gamla bloggs mystiska försvinnande)

Filmatiseringarna dugger tätt

Jag börjar bli ganska nervös nu när filmatiseringarna duggar tätt. För att få reda på hur stressad jag egentligen borde vara så gick jag in på imdb och sökte på varenda bok i min bokhylla, och resultatet blev minst sagt skrämmande.

Harry Potter and the Half-Blood Prince (2008) var ju väntat, men det finns få filmatiseringar som jag avskyr så innerligt som HP-filmerna... Eller, de två första tyckte jag om, men sedan så ändrade de lite väl mycket och efter att de klippte bort nästan hela första halvan av fjärde boken, gjorde filmerna helt oförklarliga för de som inte läst boken (Läs dem!) och tagit död på Sirius Black på fel sätt så tror inte jag att HBP kommer att bli bra.

Harry Potter and the Deathly Hallows (2010). Jag är livrädd, terrified. De kommer att förstöra hela slutet. Jag vet det, jag bara vet. Jag kommer inte se slaktningen av min favorit höjdpunkt i hela HP.

The Subtle Knife (2009) var också väntad eftersom det trots allt är en trilogi. Jag vet inte hur jag står i den här frågan. Jag har ju bara läst The Golden Compass än så länge, men jag tyckte inte om filmen. Som sagt, jag tycker inte om ändringar och de ändrade lite väl mycket. (Jag kan inte förlåta att de (nästan) tog död på Billy Costa, även fast det inte är hans öde i boken...)

The Amber Spyglass (20XX). Om de har filmat de två första böckerna så måste de ju filma den tredje.

Sense and Sensibility (2008) är trots allt en BBC-serie, så det får passera. BBC har ju trots allt lyckats tidigare.

Wuthering Heights (2010) kommer jag att se på bara för att jag tycker om klassiker och fastän jag avskyr Heathcliff så kan jag inte hålla mig borta. Men, börjar det inte bli lite väl många versioner av Brontë och Austen-böckerna?

Neverwhere (2009) är jag nyfiken på, fast det känns lite oroväckande. Kommer alla tokigheter fungera på film? Kommer de kunna fånga alla galna karaktärer? Kommer jag att bli nöjd?

Män som hatar kvinnor (2009) med alla vanliga svenska kriminalfilms skådespelare. Synd att inte Persbrandt var med, det måste vara första gången.

Coraline (2009) är ju i och för sig animerad, och jag ser fram emot den. Animerad film är alltid roligt.

A Great and Terrible Beauty (2008). NOOOOO! Jag har inte ens hunnit öppna boken och nu får jag reda på att den ska bli film i år. Jippie. Förstör alla potentiella favoritböcker i förhand. Det borde vara förbjudet att kasta sig över första bästa fantasy/mystikbok som kommer ut, är inte Twilight nog?

The Time Traveler's Wife (2008) ser jag också fram emot på något konstigt sätt. Jag vill se hur de löser allting, och att jag tycker om både Eric Bana och Rachel McAdams gör inte saken sämre. Jag är i alla fall inte helt anti, men jag håller tummarna att de inte klantar till att. Snälla.

Shantaram (2009) är en annan bok som jag inte har hunnit läsa, så jag vet inte om jag känner att den är filmbar eller inte. Dock så ska Johnny Depp ha huvudrollen, och jag har ju en tonårsförälskelse i honom så...

The No.1 Ladies Detective Agency (2008). Jag tror inte att de myspysiga korta historierna kommer att funka på film, men det kan bli intressant.

The Secret Life of Bees (2009) har brutit mot regeln att man helst inte ska ändra allt för mycket. Istället för att vara i 60 års åldern så är systrarna Boatwright unga och vackra. De som har läst boken skulle nog inte ha castat Queen Latifah och Alicia Keyes som systrarna.

The Historian (201o). Jag har inte vågat läsa den ännu... Min skräck för att vampyrerna ska göra mig skräckslagen håller i sig. Jag får ladda med The Vampire Lestat och se om jag vågar ta itu med den till sommaren. Hoppas jag hinner läsa den innan filmen kommer i alla fall.

Twilight (2008). Jag har, mot min vilja, börjat känna mig ganska exalterad. Jag vill se Twilight-filmen, men ingenting säger att jag kommer att lämna biografen glad och nöjd. Jag är nöjd med valet av Bella och Esme, Carlisle är jag tveksam inför - men han kan fungera. Jasper är inte direkt min Jasper, men han är inte hemskt fel... Han kan också fungera med lite make-up och ändringar av håret. Alice har jag alltid sett som Rachel Leigh Cook på en bild som jag har, men eftersom RLC är liite för gammal så är jag inte missnöjd med den de har castat som Alice. MEN ingen av de tidigare uppräknade kan uppväga att de har Robert "Cedric" Pattinson som Edward. Jag har ältar det fortfarande, och jag kommer att fortsätta. Om Robert ersätter min bild av Edward så stämmer jag regissören. Moget, men ändå.
Varför har de castat Nikki Reed som Rosalie? Står det inte klart och tydligt att Rosalie är en ljus ice-queen vacker blondin?

Jonathan Strange & Mr Norrell (2008). Jag har inte hunnit läsa boken än, men jag måste skynda på och läsa den nu. Jag hatar all den här stressen.

The Hobbitt (2010). Ehm. Ehm. Jag gillade ju verkligen filmatiseringen av Härskarringen, MEN det berodde mycket på all tid och arbete som Peter Jackson lagt ned för att få allting att passa, se verkligt ut och hans vilja att allting skulle andas Tolkien. Någonting säger mig att det inte kommer att spenderas samma tid på den här filmen, särskilt inte med en ny regissör. Kan inte alla bara lämna över befälet över alla Tolkien filmatiseringar till Peter Jackson?

The Chronicles of Narnia: Prince Caspian (2008). Jag var faktiskt ganska nöjd med första Narnia-filmen. Jag gillade hela barnfilmskänslan och att den aldrig blev överdriven. Jag hoppas det håller i sig och att de inte ska Hollywoodifiera något.

The Chronicles of Narnia: The Voyage of the Dawn Treader (2010). Så klart måste de ju filma hela serien... Varför filmar de inte "Min morbror trollkarlen" och "Pojken och hans häst" när de lika håller på...

Blonde (2008). Nu efter alla uppräknade filmatiseringar håller jag tummarna att det inte är efter Joyce Carol Oates bok. Snälla...

The Lovely Bones (2008). En av mina favoriter och jag är både nervös och upprymd. Jag kommer självklart sitta bänkad på premiärdagen. Peter Jackson filmar, och jag har som sagt fullt förtroende för honom. Hoppas hoppas hoppas att de klarar av hela himmelgrejen och tragedin utan att det blir för ... cheesy.

My Sister's Keeper (2009) ser jag också fram emot, nu när Fanning-systrarna är borta. Dakota kunde tyvärr inte raka huvudet för rollen som Kate. Too bad for her. Tur för mig.

Confessions of a Shopaholic (2009). Jag har hört att den ska utspelas i New York. Stort minus. Jag hoppas verkligen den blir bra. Jag håller tummarna.

Across the Nightingale Floor (2009) är en film jag verkligen är orolig över. Först och främst ser jag ju inte på karaktärerna som de japaner de egentligen är, så det kommer att bli en stor omställning för mig. Sedan undrar jag hur de kommer att framställa Shigeru (en fan girls största bekymmer).

Nu ska jag gå och krypa ner under täcket och försöka glömma alla mardrömsfilmatiseringar. Usch. Det här är ju trots allt bara en bråkdel av alla böcker som ska filmas.

Ingen Scarlett

21 sidor in i Borta med Vinden ställer jag mig frågan; Vad har jag egentligen gett mig in på?

Boken är en klassiker. Den innehåller en kärlekshistoria och en viljestark ung kvinna. Den utspelas på en tid där stora klänningar dominerade (där har jag hittat mitt favorittema! kostymlitteratur). Den är detaljrik...

... MEN är den inte lite väl detaljrik? Jag vill inte läsa om Bröderna Tarletons väg hem från Tara. Jag vill läsa om Scarlett. Efter 8 sidor med endast tvillingarna och deras svarta betjänt som sällskap så känner jag mig lite... lurad.

Om en så tjock bok ska kunna få epitetet älskad så måste den väl vara bra?
Sandra var ju också positiv, och jag vet att vår boksmak är nästan identisk...

Jag får ge den en chans till, men jag hoppas att tvillingarna försvinner... snart.

Försoning av Ian McEwan

Min rädsla för seriös litteratur, eller... den där lilla delen av mitt medvetande som alltid får mig att skygga undan från böcker som jag tror behöver mycket koncentration, är besegrad.

När jag vandrade fram till min bokhylla hade jag som vanligt långa mentala listor över vilken bok jag skulle läsa, och Försoning låg högst upp på många av dem. Jag vill se filmen, men innan jag kan se den så måste jag ha läst boken (Saras Budord 1).

För en gångs skull så trotsade jag alla viskningar om att "åh, den där fantasyboken ser rolig ut, varför tar du inte den?" eller chick lit-böckernas lättsamma vibbar. Inte heller den alltid hägrande Twilight kunde få mig att ändra mig. Jag skulle läsa Försoning.

Försoning (Atonement) av Ian McEwan är boken som den Oscars-nominerade filmen med samma namn är baserad på, och än en gång så fick jag bevis på att filmer förstör ens personliga bild av karaktärerna. Istället för att få fram en Cecilia, så såg jag Keira Knightley. Fast inte ens det kunde förstöra Försoning.

Trettonåriga Briony Tallis är yngsta barnet i en förmögen engelsk familj. Hennes dröm är att bli författare och hon håller på att sätta upp en pjäs till broderns ära. Allt är som vanligt. En varm sommardag 1935 ser Briony hur hennes storasyster Cecilia tar av sig kläderna framför städerskans son Robbie och dyker ner i trädgårdsfontänen. Genom att helt missuppfatta situationen, med hjälp av en livlig fantasi, så utvecklas Robbie till ett hot, en psykopat. Briony missuppfattar flera andra situationer, och istället för att se två unga människors kärlek så ser hon tvång och hot mot hennes syster. När Brionys kusin Lola Quincey en natt blir angripen så drar Briony felaktiga slutsatser och Robbie arresteras. Cecilia är den enda som tror att Robbie är oskyldig och vänder familjen ryggen. Resten av boken handlar om hur Robbie försöker hitta tillbaka till Cecilia, genom ett krigshärjat Europa, hur Cecilia väntar hemma i London och hur Briony börjar inse att fel man sändes till fängelse och försöker sona för sitt misstag.

Jag blev överraskad av hur gripen jag blev av boken. Jag har hört en hel del om Försoning, bland annat att den ska vara ganska långtråkig, men jag kände bara positiva känslor. Jag hölls i ett järngrepp av handlingen och var tvungen att fortsätta läsa. "Vad händer sen, vad händer sen...". Jag klandrade inte någon av huvudkaraktärerna för vad som hade hänt (vilket är ganska ovanligt då jag oftast hittar en syndabock) utan kände istället medlidande för dem. Briony som plågas av vad hon har gjort, Robbie som åkte oskyldigt i fängelse och Cecilia som skildes från mannen hon just erkänt att hon älskade.

Jag älskar detaljer och Försoning stillade verkligen mitt behov av dem. Det var varken för mycket eller för lite och beskrivningarna av omgivningen och stämningen var det som först fångade mig. I första kapitlena var det skildringen av den stora parken, det förstörda tomma templet och sommarens hetta som fick mig på kroken.

Ingenting lämnas åt slumpen. De saker som författaren tar sig tid att beskriva och nämna kommer att få spela sin roll. Ett exempel är den egentligen ganska förskräckliga vasen vars historia berättas i de första kapitlerna. Den återkommer då och då, och spelar en ganska viktig roll i det hela.

Bilden är det omslag som jag önskar att min bok skulle ha, men tyvärr är min i nytryckt pocketform, med filmomslaget som framsida. Inget ont om det, men det här är den tredje boken jag äger som har Keira Knightley på framsidan.

Melodifestivalen

Idag så fick jag min Sex and the City shoe box, den kompletta serien i söt rosasvart kartong. Vad kan vara mer passande på internationella kvinnodagen?
Jag hade planerat att tillbringa dagen tillsammans med Carrie och de andra tjejerna, men det blev lite ändrade planer. Oväntat besök, skoluppgifter och Försoning förstörde min dag i soffan.

Melodifestivalen ledde till lite sprida tankar. Är inte Martin Rolinski egentligen väldigt lik Lestat? Om man tar min bild av Interview with the Vampire-Lestat och morphar ihop den med Tom Cruises version av Lestat så skulle man få fram BWO-Martin.

Lestat?

Och sedan The Poodles & E-type, ger inte de lite "Real Men"-varning? Långt hår, tajta skinnbyxor, 70/80-tals rockvibbar inklusive pudelfrisyr. Jag kan riktigt se dem hänga med Luke Costello, lyssna på Bon Jovi och lira luftgitarr. Speciellt Kicken. Kicken skulle kunna vara "Real Men"-killen som Marian Keyes glömde att nämna.

Neverwhere

Åh, denna Neil Gaiman. Fastän jag endast har läst tre av hans böcker, och uttalat har svårt för Stardust's detaljbrist, så älskar jag honom. Det verkar vara en vanlig åkomma, kärleken till Neil, och jag smittades genom Neverwhere.

Det är någonting med hela "parallell värld där allt kan hända lurar mitt i den vanliga gråa vardagen"-saken som Neil verkar ha fastnat för. Alla (3) Neil böcker jag har läst har haft det upplägget. I Stardust så beger sig ju Tristran Thorn ut på en resa, från den "vanliga" byn Wall till älvlandet genom porten i muren. I Coraline upptäcker huvudkaraktären, med samma namn som boken, en mystisk dörr och befinner sig i en värld, nästan identisk till verkligheten - men ändå inte riktigt.

“’And you are… Doreen?’
She shook her head. ‘I’m Door, Richardrichardmayhewdick. Milk and sugar?’”

Parallell helgalen värld mitt i vardagen är ju grunden i Neverwhere. Snabb resumé.

Richard "Dick" Mayhew är en vanlig inflyttad londonbo. Han har en liten lägenhet, ett ganska välbetalt jobb och en vacker, men dominant, flickvän med höga framtidsplaner för honom. Han har inte precis det intelligentaste fåret i skocken, rätt tafatt och har samma mentala ålder som en tolvåring, men med hjärtat på rätt ställe. En kväll, på väg till en fin middag med Jessicas chef, så upptäcker Richard en skadad, smutsig flicka avsvimmad på gatan. Han tar med henne hem till sin lägenhet, trots Jessicas protester, och plötsligt så har hans liv gjort en u-sväng. Door är från en gammal högättad släkt, med gott anseende i "London Below" och hon är på flykt från två brutala typer som har mördat hela hennes familj. Det enda som har räddat henne hittills är hennes förmåga att öppna dörrar som inte existerar. Richard dras med på en farofylld färd i "London Below" - den helgalna världen under Londons gator, bland stadens kloaker och tunnelbanestationer - där råttor är vördade, där en earl faktiskt håller hov vid Earl's Court, där en ängel vid namn Islington vandrar omkring och där ett stort odjur smyger omkring i en labyrint och lurpassar på nästa offer.

“’So is it short for Doreen?’ he asked.
‘What?’
‘Your name.’
‘No. It’s just Door.’
‘How do you spell it?’
‘D-o-o-r. Like something you walk through to go places.’
‘Oh.’ He had to say something, so he said, ‘What kind of name is Door, then?’
And she looked at him with her odd-colored eyes, and she said, ‘My name’.”

Ett av bokens många plus är alla intressanta karaktärer som man stöter på längs vägen. Den baksluge Markis De Carabas, som inte gör någonting utan egen vinning. Hunter, London Below's bästa bodyguard, tillika odjursjagande snygging med attityd. Mr Croup och Mr Vandemar, varken människor eller djur, ledande inom tortyr och mord, med smak för lerfigurer från gamla kinesiska dynastier.

Vissa händelser skulle jag tycka vara fullkomligt vidriga om de var med i en film, eller annan bok, men på grund av den galna handlingen, de utmärkande karaktärerna och det alltid smått humoristiska språket så tas udden av alla vidrigheterna bort. Det drivs en hel del med Richard, stackars tafatta Dick som aldrig riktigt hänger med i alla nya upplevelser i det, för honom, nya London. Envis som en åsna vägrar han att acceptera att vad som helst är möjlig på undersidan.

När man läser en bok så kommer man oftast till en punkt där man kan göra en snabb gissning på vad som kommer att hända härnäst i boken, och faktiskt komma ganska nära det rätta svaret. I Neverwhere så är det omöjligt. Den är dels så annorlunda att allt sker helt oanat, och sedan så är ju allting möjligt i London Below så utgången är alltid oviss.

På senaste tiden har det varit en diskussion om författarfoton på Bokhora. Jag måste ta tillfället i akt och säga att jag tycker Neil Gaiman ser väldigt sympatisk och ... trevlig ut. Han ser ut som en av de människor som klarar av att ha ett samtal om vad som helst, allt mellan himmel och jord, med vem som helst.

Twilight-feber

Jag var inne på World of Malin och upptäckte att hon hade skrivit en recension på Om jag kunde drömma och ett tu tre så blev jag helt Twilight-febrig.

Jag mååste ha Twilight, nuu. Hela min kropp kräver att få stilla sitt Edward-behov.
Men jag är stenhård och håller mitt löfte. Ingen Twilight före påsklovet.

Jag gissar att löftet är brutet innan söndagen. För om det är någonting som jag inte kan stå emot så är det Edward Cullen, vampyrkärlek och Twilight. Jag har upptäckt ett nytt drogberoende. Det är som de där känslorna som den första kärleken väckte. Känslan av att man svävar på fluffiga rosa moln varenda gång som den där killen kom inom synhåll. Så är jag när det gäller Twilight. Nämn Twilight, nämn Edward, placera en bok framför näsan på mig... och jag blir helt euforisk och varm inuti... och får abstinens.

Twilight borde ha en varningstext, de borde varna känsliga kärlekskranka "hjälte-syndrom"-älskande vampyrfantaster från att läsa boken, för de kan inte få nog.

(Nästan) Bokfemman v.10

Den här veckan har Malin verkligen valt en riktig utmaning som tema till bokfemman. Veckans tema är nämligen ens personliga favoritämne/tema. Jag var verkligen tvungen att gnugga geniknölarna. Finns det ett tema som får mig att genast plocka ner en bok från hyllan eller klicka ner den i min varukorg på adlibris? Om ett sådant ämne finns... vad är det då?
Jag har suttit och gått igenom alla mina favoritböcker, alla böcker jag köpt på senaste tiden och alla böcker jag har läst senaste åre mentalt, men har ändå inte fått fram ett svar.
Det som jag tycker mest om hos böcker är oftast abstrakta saker som ... vänskap eller de där delarna när allt verkar vara som mörkast, men plötsligt så dyker någon upp och räddar huvudpersonen. Sådana saker och det är ingenting som man vet kommer hända när man står där i bokhandeln med boken i handen.


Men jag kände att jag var tvungen att välja någonting, för det var ett intressant tema, så jag valde en händelse som ofta dyker upp under tiden man läser. En händelse som jag verkligen älskar är oväntade frierier. Jag älskar när en man helt plötsligt förklarar sin kärlek till bokens hjältinna, en kärlek som hon/jag inte trodde att han hyste för henne.
Så min speciella lilla förkärlek är: Oväntade frierier och kärleksförklaringar.

Jag hoppar dock över förklaringarna som jag vanligtvis brukar ge, av hänsyn till de som inte har läst böckerna i fråga och planerar att göra det, eftersom jag inte kan förklara vissa av bokvalen utan att avslöja allt. Det här är egentligen ingen bokfemma. Det är mer som en uppräkning av böcker där denna händelse uppträder.


Pride and Prejudice av Jane Austen.
Jane Eyre av Charlotte Brontë.
Förnuft och känsla av Jane Austen.
Rachel's Holiday av Marian Keyes
Eclipse av Stephenie Meyer
Rivas drottning av David Eddings (de enda som inte visste det hela tiden var de inblandade)
En geishas memoarer av Arthur Golden

mfl. mfl.

Jonathan Livingston Seagull

"Nej, snälla nej!" var vad jag tänkte när min engelska/svenskalärare, som har helt annan boksmak än vad jag har, presenterade nästa engelska bok som vi skulle tvinga oss igenom och berättade att den handlade om en fiskmås, en mobbad filosofisk fiskmås.

Jag och min lärare står i motsatta ringhörnor när det gäller böcker. Han avskyr fantasy och böcker med övernaturliga väsen (ex. vampyrer - som jag älskar att läsa om så länge de inte skrämmer mig från vettet), medan jag å andra sidan alltid har haft fantasyn som min favoritgenre. Ett av hans första misstag var att avslöja att han aldrig har förstått tjusningen med Harry Potter. Error error. Jag tycker om honom, men lite av min respekt för hans boksmak försvann där. (Ja, jag är hemskt dömande). Han tycker däremot science fiction och böcker som utspelar sig i rymden, medan jag har otroligt svårt för rymdlitteratur. Han tycker om svenska klassiker som Strindberg, och jag... jag har svårt för svenska klassiker. Jag vet inte varför, men om jag får välja så läser jag hellre en engelsk klassiker, helst en viktoriansk romantisk roman innehållande klänningar och gentlemän. Ryys.

Sedan, filosofiska böcker? What?

Jag var vettskrämd. Hur skulle jag kunna ta mig igenom en bok som har en fiskmås som huvudkaraktär? Som tur var så blev jag sjuk (tur i oturen) så jag hade tid att lägga undan Neverwhere (av världens bästa Neil) och läsa igenom fiskmåsboken.

Jonathan Livingston Seagull skrevs av Richard Bach 1970, och handlar om fiskmåsen Jonathan Livingston som inte är som andra fiskmåsar. Medan de andra lever för att skräna och slåss om mat på fiskbåtarna i hamnen så lever Jonathan för att flyga snabbare, högre och vackrare än vad fiskmåsar vanligtvis gör. Men de andra fiskmåsarna tycker att Jonathan drar skam över flocken och han blir förvisad från flocken. Det rör inte Jonathan i ryggen, nu kan han träna hela dagarna ensam, och det är vad han gör. Tränar varenda dag från morgon till kväll och halva nätterna för att bli den bäst flygande fiskmåsen i världen. Så en dag så dör Jonathan och kommer till en "högre nivå" där fiskmåsarna är bättre flygare och har kommit längre i utvecklingen. Den äldsta fiskmåsen, Chiyeng, lär Jonathan allt han behöver veta och Jonathan lär sig flyga perfekt, men till vilken nytta? De andra fiskmåsarna kommer aldrig att lära sig det utan en lärare, så Jonathan bestämmer sig för att återvända och lära sin gamla flock konsten att flyga perfekt.

Jag måste säga, det var en konstig bok. Jag är som sagt inte upplagd för filosofiska böcker och kan inte dra några kopplingar till historien, men någonting säger mig att Jonathan ska spegla en människa som har levt eller en biblisk person. Det var något som pockade på mig under hela läsningen, men jag kom inte på det.

Vad kan man säga? Den var inte trög, tung eller tråkig - men det var heller ingen bok jag njöt av eller fastnade för. Den är helt enkelt fast i "mellan-landet", i gränszonen mellan att vara en tråkig bok, som man helst vill lägga ner och aldrig ta upp igen, och en bra bok, som man aldrig vill lägga ner.

Försvinnanden

På tal om höga förväntningar som slutar i besvikelse, efter Allt för min syster så förväntar jag mig underverk av alla Jodi Picoult-böcker, men den här gången nådde Jodi inte hela vägen fram. Istället för ett tårdrypande litterärt kalas så fick jag ett torrt smörgåsbord som låtsades att det var förstnämnda.

Försvinnanden (Vanishing Acts) handlar om Delia Hopkins, som alltid har levt lyckligt i det lilla samhället Wexton, New Hampshire, tillsammans med sin änkling till far, Andrew. Delia har nu en egen dotter, Sophie, tillsammans med barndomsvännen och fästmannen Eric, och livet går framåt för familjen Hopkins. Delia har inga minnen av sin mamma som dog i en bilolycka tjugofem år tidigare, eller gjorde hon verkligen det? En dag så står stadens poliskår på familjens Hopkins tröskel, med order om att häkta Andrew, för att ha kidnappat sin egen dotter 1976.
Plötsligt har Delias liv rasat samman. Vem är hon egentligen? Varför glömde hon sin mor så lätt? Vad fick hennes far att kidnappa henne? Kommer han att klara sig från ett långt fängelsestraff?

Liksom Allt för min syster så berättas historien ur flera olika synvinklar. Ur Delias, som kämpar för att nå sina gamla minnen, förlåta sin far och återförenas med sin mor. Ur Erics, som kämpar mot alkoholismen och för att få ut Andrew ur fängelse. Ur Andrews i fängelset, där varje dag är en kamp för att överleva och ur Fitzs, Delia och Erics barndomsvän och granne som skulle gå igenom eld för dem båda... och som alltid har älskat Delia mer än vad han borde.

Jag hoppades verkligen att boken skulle gripa tag i mig på samma sätt som Allt för min syster, men den gjorde inte det. Jag vet inte om det bara var översättningen eller om den verkligen är så, men språket kändes...plattare och mer poröst. Jag borde kanske inte jämföra Försvinnanden med Allt för min syster då de faktiskt är två olika böcker om två olika händelser, men det går inte att låta bli. I Allt för min syster så känns varje mening så rätt. Som att den är full av känslor som lurar i en annan dimension, som man känner även fast de inte uttalas. I Försvinnanden däremot så finns inte den där extra dimensionen i språket, utan det är plattare, inte lika tilldragande och speciellt. (Jag är som sagt ingen språkexpert, därav den virriga förklaringen).

Innerst inne så handlar båda böckerna om olika kärleksband. Om kärleken mellan far och dotter, om kärleken till en mor man inte kommer ihåg, om kärleken till sin gamla barndomsvän och den förbjudna kärleken. Dock så grep inte kärleken i Försvinnanden tag i mig på samma sätt som dess föregångare.
Om jag bortser från Allt för min syster, och bara tänker tillbaka på Försvinnanden så måste jag säga att boken inte var så dålig som jag har försökt framställa den. Jag ville veta hur det gick och var genuint intresserad i de olika personernas öde. Även den här boken innehåller en "turning point" i slutet där handlingen drar iväg åt andra hållet.

Min skräck för Based on Real Life-böcker

Idag slog det mig plötsligt varför jag inte gillar En komikers uppväxt. Den är för Based on Real Life-ig, och jag har som sagt svårt för böcker som handlar om en människas verkliga liv i misslyckanden, smärta eller ett liv i en dysfunktionell familj. Mamma sa att jag var sjuk är ett exempel på en Based on Real Life-bok som jag hade svårt för, Pojken som kallades Det är en annan.

Allt är bara så svart och inga positiva händelser tillåts att klämmas in mellan alla mörka obehagliga minnen. Om något positivt råkas hända så kommer det bara att sluta i en situation som är ännu värre. Precis så är En komikers uppväxt och jag klarar inte av böcker utan kärlek eller posititvitet. Det kryper i mig när jag läser sådana böcker. Jag klarar av rysare bättre än mörka Based on Real Life-böcker.

Anybody Out There

Jag kunde inte hålla mig borta från systrarna Walsh, så jag var tvungen att ta med mig Anybody Out There till Stockholm. Marian Keyes har än en gång gett oss en chick lit-ig berättelse om en kvinna som lär sig att stå på sina egna fötter och få balans i sitt liv. Återkommande tema. Men medan Claire blev lämnad med ett barn av sin man, Rachel var på behandlingshem och längtade hem till Luke och Maggie rymde till Los Angeles, bort från sitt äktenskap, så är Annas problem ännu allvarligare.

Anna Walsh hämtas hem till Irland av sin familj efter en allvarlig olycka, en bilkrock som lämnade Anna skadad och ärrad. Medan hennes familj trippar omkring henne och behandlar henne med silkesvantar så längtar Anna hem, hem till New York och hennes toppenjobb, hem till Aidan. Aidan, hennes inte-för-så-länge-sedan-lagligt-vigda make, som inte verkar vilja komma i kontakt med henne. Som inte svarar på hennes mail och telefonsamtal. När sanningen plötsligt slår till så är det mer än hon kan hantera.

Boken var både sorglig och rolig. Den blev aldrig för eländig, utan mitt i de sorgligaste delarna så var små skämt insmygna som lättade upp allting, utan att det för den delens skull blev för roligt. Jag lyckades ändå gråta lite in public på planet.

Det som kändes lite fel med boken var att man fick se hur de tidigare Walsh-flickorna har ändrats, och jag såg inte förändringarna som en positiv sådan. Att Claire blivit vild och emot äktenskap, att Rachel blivit över-psykologisk och analyserar allt, att Maggie klär sig som en tant. Det är sådana saker jag inte vill behöva se i vitögat. Mina älskade Walsh-flickor har blivit stora. (Dvs, de har blivit ännu större).
Ett stort plus var att Luke var med, tada. Luke är ännu min favoritWalshpojkvän (och även Mami Walshs favorit), men Aidan tog över andra platsen.

Nu är det bara att vänta tills Helen-boken kommer ut...