"Arise! Arise, Riders of Théoden!"

Jag måste bara lägga upp den här scenen i bloggen. Jag ber om ursäkt för att min blogg på senaste tiden har förvandlats till "Lord of the Rings möter Gilmore Girls"-bloggen, men jag kan inte rå för det. Tolkiens böcker borde ha en varningstriangel, för direkt jag läser dem så blir jag helt obsessed och kan bara tänka på Midgård i veckor efteråt... men det går över.

... fast nu har jag beställt hela filmtrilogin som extended version, så vi får väl se när det här går över.



En scen som jag tidigare nämnt som min "favoritscen från The Return of the King", men som jag nu får ändra till "den mäktigaste filmscenen jag vet". Jag hittade tyvärr inget klipp på hela scenen, där man får se hur orcherna bryter sig in i Minas Tirith och "dödar allt i deras väg" (även kvinnor och barn - som egentligen inte ens befann sig i staden i boken.), vilket är slutet för staden och dess folk - när Rohan äntligen anländer, just när allt är som svartast, samtidigt som gryningen och ljuset.

Det är synd att en av mina favoritdelar från boken, när Gandalf sitter ensam på sin häst framför spillrorna av stadsporten och väntar på Häxmästaren av Angmar, inte finns med i min version av filmen...

Tio små negerpojkar av Agatha Christie

Igår gjorde jag någonting väldigt ogenomtänkt, igen. Jag hade ingenting att läsa efter att jag avslutat "The Return of the King" och jag ville inte påbörja en ny bok eftersom jag först tänker se vad som finns i mitt adlibris-paket. Så jag gick ner i källaren för att hämta någon av mina gamla B.Wahlströms böcker... och snubblade över ett exemplar av "Tio små negerpojkar" av Agatha Christie, en bok jag inte ens visste att vi hade där nere. Så jag tog upp den och lade mig i soffan uppe på mitt rum och började läsa.

Snart kom ångerkänslorna. Jag skulle ha väntat tills någon kom hem innan jag satte igång med läsningen, för nu satt jag där helt ensam med nerverna på helspänn. Fastän det inte finns några blodiga beskrivningar, tack för det, så kändes det ändå obehagligt. Hela "någon av oss är mördaren"-intrigen kröp in under huden och den påminde om den första riktiga skräckfilm jag någonsin sett. Jag kanske är löjlig, men jag klarar inte ens av att skriva namnet på den, men jag kan säga så här - det var absolut inte en bra film för en skräck-oskuld att se. Jag tror att jag aldrig kommer att bli av med vissa scener ur den filmen, för jag kan spela upp dem i huvudet, med detaljer och allt. Människor som inte känner varandra, isolerade i ett hus långt ut i vildmarken, ingen kontakt med omvärlden, någon av dem är mördaren och h*n tar ihjäl dem en efter en. USCH.

Det är handlingen i både filmen och boken. I "Tio små negerpojkar" inbjuds 8 olika personer ut till Negerön, en isolerad ö utanför Devons kust, av den mystiske U.N.Owen. De kommer från olika samhällsklasser, olika delar av landet och har alla hemligheter att dölja. Ingen har någon som helst koppling till de andra. Väl på ön upptäcker de att värden inte är närvarande, huset står tomt sånär som på betjänten mr Rogers och hans fru. De har aldrig träffat sin arbetsgivare och har bara fått information om att det väntas gäster. Under middagen så sätts en skivspelare plötsligt igång och en röst anklagar var och en av de församlade för mord på olika personer. Alla betygar sin oskuld och en olustig stämning sänker sig över sällskapet. Värre blir det när två personer mystiskt avlider under den första kvällen, giftmördade. De kvarvarande genomsöker ön, men hittar ingenting. Det ställs inför den chockerande insikten; En av dem är mördaren. Alla är vaksamma och på sin vakt, men värre blir det när morden fortsätter... och medan tiden går så minskar antalet "negerpojkar" precis som i barnramsan;

"Tio små negerpojkar åt supé i Rio, en satte i halsen så blev det bara nio
Nio små negerpojkar sov utan måtta, en försov sig så blev det bara åtta
Åtta små negerpojkar sa "Vi reser nu!" - en stanna' kvar, så blev det bara sju
Sju små negerpojkar skulle baka kex, en högg ved till baket, så blev det bara sex
Sex små negerpojkar ville åka hem, ett bi stack den ena så blev det bara fem
Fem små negerpojkar retade en myra, myran bet den ena så blev det bara fyra
Fyra små negerpojkar ville havet se, en anka slök den ena så blev det bara tre
Tre små negerpojkar i skogen ville gå, en björn tog en så blev det bara två
Två små negerpojkar satt i solens sken, en vart ihjälstekt så blev det bara en
En liten negerpojke ensammen var, han gick och hängde sig så ingen blev kvar."

Trots obehagskänslorna så var det en riktigt underhållande bok, om underhållande är rätt ord att beskriva en bok vars huvudpersoner till slut nästan bryts ner psykiskt. Den är inte det minsta förutsägbar, utan tvärtom, det är omöjligt att lista ut vem mördaren var. Mina gissningar slog fel hela tiden, och varje gång jag trodde att jag visste vem mördaren var så blev den personen nästa offer. Jag klarade dock av att gissa vilka tre personer som skulle bli kvar sist med mördaren (vilket inte är samma sak som att gissa vem mördaren är). Så jag misslyckades inte helt. Jag kommer helt klart läsa fler Agatha Christie-böcker, för det här är min sorts deckare. Mysigare, engelska deckare utan spring på polisstationer eller tidningsrelationer, relationsproblem på grund av sena arbetstider, sexuella relationer med kollega, sur kollega som vill få bort vår Sherlock från teamet...

Boken är numera omdöpt till "Och så var det bara en..." på grund av att titeln kan uppfattas som kränkande.

The Return of the King av J.R.R Tolkien

Jag har glömt att nämna det i de andra inläggen, men det råder stor spoilervarning när jag pratar om "The Lord of the Rings". Det är en generell regel.

"The Lord of the Rings" är den vackraste fantasyserien jag vet. Den är så bitterljuv och ibland får den mig närmst melankolisk. Fastän det goda vinner i slutet så kan man inte säga att den slutar lyckligt. De nöjda gladlynta hoberna i sitt vackra bördiga land blir omruskade, och landet närmast nedsmutsat. Vänner skiljs åt för alltid. Arwen offrar sitt liv och sin familj för sin kärlek. Legolas och Gimli blir vänner, men den ena kommer att leva för alltid medan den andra till slut kommer att dö. Sam blir lämnad kvar i Midgård av Frodo, och får inte återse honom förrän många många år senare. Alverna lämnar Midgård.

Jag tror att Tolkien inte tyckte om lyckliga slut. För de flesta av hans "sagor" har olyckliga slut, eller slut som bara delvis är lyckliga - och det är alltid med en stor förlust som de lyckliga sluten uppnås. Lúthien Tinúviel och Beren, Túrin Turambar och Nienor, Idril och Tour, Arwen och Aragorn är bara några exempel på star cross'd lovers i Midgård.

Jag gillar att "Return of the King" är skriven till största del ur hobernas perspektiv. I Minas Tirith så får man följa Pippin, Rohirrims frammarsch följs genom Merrys ögon (i tredjeperson såklart) och i Mordor så är det ur Sams perspektiv. Där har fokuset sakta, men säkert, flyttats från Frodo - som är "ögonen" i första boken - till Sam, som dominerar helt i "The Return of the King". Kanske ett tecken på Frodos vacklande styrka, han är för trött för att tänka på annat än ringen, så Sam är den som upplever det hela medan Frodo mest traskar på, nertyngd av bördan.

Några favoritdelar ur "The Return of the King"? Jag kan börja med att nämna när Faramir och Denethorn pratar och den yngre sonen får känna vidden av hans fars favorisering av den döde brodern, och sedan när han återvänder döende och Denethorn äntligen förstår hur mycker Faramir betyder för honom. När Häxmästaren av Angmar, a.k.a Nazgûl numero uno, träder igenom Minas Tiriths stadsport och alla flyr, alla förutom en väntande vit figur på sin trogna springare. När Rohan kommer till Gondors hjälp - vilket även är mitt favoritmoment i filmen. Jag får gåshud och blir alltid rörd till tårar av den scenen, när Rohan äntligen kommer - när allt hopp är ute för Minas Tirith. Sedan kommer vi till det absoluta girl-powern i "Lord of the Rings"... När Théoden ligger döende på slagfältet och Éowyn skyddar honom mot Häxmästaren av Angmar.

"'But no living man am I! You look upon a woman. Éowyn I am, Éomund's daughter. You stand between me and my lord and kin. Begone, if you be not deathless! For living or dark undead, I will smite you if you touch him.'"

Sedan kommer stycket då Éomer först hedrar den döde Théoden och sedan upptäcker att hans syster ligger bredvid till synes stupad och går bärsärk av sorg.

(Ni som trodde att det här var över trodde fel.)

När Pippin hittar Merry när han vandrar omkring i feberdimmor runt i Minas Tirith.

Sedan kommer hela Sam/Frodo-delen och där är allt med Sam är en favorit. Speciellt delen då han sjunger i orctornet för att få kraft och när han och Frodo förlorar medvetandet bredvid varandra efter att de har förstört ringen.

Jag är även väldigt förtjust i kapitlet "The Scouring of Shire" när hoberna äntligen får visa vad de går för och att de inte behöver gömma sig bakom människors försvar. Sorgligaste kapitlet är såklart "The Grey Havens". Jag gråter alltid floder när Frodo seglar iväg och lämnar Sam.

En sak jag INTE gillar med filmen är att där så tänker nästan ingen på Sam, till skillnad från i boken. Alla säger hela tiden "Do you think Frodo is alive?", de använder "For Frodo" som stridsrop och de gör saker för att "Give Frodo some time". Det blir lite "Jum-jum"-syndrom 1. Egentligen så är "Mio, min Mio" och "Lord of the Rings" ganska lika. De svarta ryttarna, den allseende onde härskaren i tornet, "hjälten" som ger sig ut på sitt uppdrag och den lite översedda trädgårdsmästarsonen som följer med och skyddar honom.

1 I "Mio, min Mio"-filmen så pratar alla bara med Mio och önskar honom lycka till och ger honom saker som skydd, som en osynlighetsmantel, medan Jum-jum bara står där oöversedd, när han är i minst lika stor fara och skyddar Mio med sitt liv. Scenen där Jum-jum kliver framför Mio när en vakt hotar honom med ett svärd (?) ger stora Sam-känslor.

Sunday Night

Jag ser mig i spegeln och möts av min onda tvilling, flickan med puffögonen.
Jag har nu officiell sett Försoning, och för mig så var det psykiskt påfrestande. Jag hatar när man vet vad som kommer att hända med karaktärer i slutet för då sitter man och läser in en massa tecken som ingen annan märker och tolkar det som något jättesorgligt.
Ett exempel är Romeo och Juliet. När jag såg Romeo + Julia så tänkte jag hela tiden "Ni kommer aldrig bli lyckliga tillsammans.." när någon av dem tittade på den andra, tänkte på den andra eller när de diskuterade sina framtidsplaner. Bara minsta blick fick mig att bli alldeles darrig och tårögd.

Jag gillar filmatiseringar som Försoning. Det känns faktiskt inte som att de har ändrat på någonting alls. Möjligtvis skalat av den och tagit bort en stor del av krigsscenerna och Cecilias utbrott när Briony ger hennes brev till polisen. Det var det enda jag kunde komma på som saknades.

(Jag började läsa på "Mannen i mina drömmar" av Curtis Sittenfeld, men 5 sidor in i boken var jag tvungen att sluta. I boken figurerar en handikappad flicka på åtta år vid namn Rory och under min närvarande GG-koma så tycktes det väldigt opassande...)

Sex and the City

Äntligen är filmen här. 20.00 ikväll sitter jag parkerad framför den stora vita duken och återupptar min bekantskap med Carrie, Miranda, Charlotte, Samantha och Mr Big.

Nu eller aldrig av Meg Cabot

Ett mirakel har inträffat. Min lillasyster har köpt 8 böcker!

Det kanske inte låter så stort för er, men för mig så är det jordens åttonde underverk. Hon har aldrig visat något intresse för böcker och brukar nästintill håna mig för mina regelbundna bokinköp, och nu så har hon visat att hon också har boknördsådran. Jag ska inte nämna kvaliten på böckerna, eller att alla böcker råkades vara skrivna av Meg Cabot, för det viktiga är ju att hon faktiskt visade lite intresse för litteratur.

Jag kunde förstås inte hålla mig borta. Det är ett liten egenhet jag har. Direkt någon i familjen köper en bok så måste jag läsa den, på en gång, medan mina nyinköpta böcker kan stå orörda i bokhyllorna i ett halvår. Så jag siktade in mig på ett litet rosa pocket och stal den i morse. Nu när den är utläst så måste jag bara komma på ett sätt att smyga in med det igen.

Boken jag valde var "Nu eller aldrig", andra boken om Samantha Madison, tjejen som räddade presidentens liv i "Washington D.C". I den här boken så kämpar Samantha för att bli anonym igen efter att ha figurerat i många skvallertidningar - mest på listorna över sämsta klädda - och försöker sudda ut stämpeln som USAs hjältinna. Hon har börjat på en krokikurs, utan att ha en aning om vad som pågår på en krokikurs och de nakna männen den inkluderar. För att göra allting värre så antyder hennes pojkvän att han vill göra 'det'.. Något som Sam råkas avslöja i direktsändning.

Än en gång, en helt vanlig ungdomsbok som finns i 10 olika versioner. Jag vet att min syster kommer att älska den, men det här är den sorts läsning som passar sig otroligt bra när man inte orkar tänka. Den kommer inte att fastna länge, men jag kan inte klaga. Jag får skylla mig själv om jag läser böcker som jag "växt ifrån". Jag skulle ha älskat den här boken på mellanstadiet.

För ett tag sedan så läste jag "Diving In" av Kate Cann som också tar upp problemet "Vill jag verkligen ha sex?" och jag måste säga att jag föredrar den här bokens skildring mer än Canns.

Meg Cabot har en författarstil som är smårolig. Hennes karaktärer skriver ofta listor över saker - både Samantha i den här boken och Mia från "En prinsessas dagbok" uttrycker sig ofta i listor. Jag fick en glädjechock när Sam på listan "De 10 bästa sätten att avgöra om ens pojkvän verkligen älskar en", skriver;

"2. Han blir inte arg när han hör dig och din bästis prata om hur häftig den nya killen i Gilmore Girls är."

Substitut

Jag har suttit och kollat på cdon.com och gjort upp listor över möjliga substitut för Gilmore Girls, när det tar slut. Först kommer jag nog inte att lida så stor nöd eftersom jag har hela första säsongen av Heroes att kolla på, men det är inte samma sak. Dels för att det inte direkt är en tv-serie som jag lugn kan ligga och se på till tre på natten. När jag såg de första 18 avsnitten på TV så drömde jag mardrömmar om Sylar varenda onsdagsnatt.

Här är mina möjliga substitutsserier:

Ally McBeal; Mamma och jag såg alltid på Ally McBeal när jag var mindre och det är en smårolig tv-serie som jag lätt kan ligga och se hela nätterna - plus att mamma mer än gärna bidrar till utgifterna. Eftersom en av mina framtida vägar leder mot juridiken så är det ett plus.

Brothers and Sisters; Jag har aldrig sett ett enda avsnitt av serien, men många säger att den är bra. Av vad jag har hört och läst så handlar den om relationer inom en familj och det är väl bra efter GG?

Förhäxad; Jag älskade att se på Förhäxad när jag var mindre, men jag har aldrig fått något riktigt grepp om vad som hände i serien och varför en syster helt plötsligt ersattes av en annan, eftersom jag hoppade över en hel del avsnitt.

House; Dr Gregory House + sjukhusserie = höjdare.

Pushing Daisies; Jag har hört så mycket bra om den här serien, och det är synd att den inte har kommit ut på dvd-box än. Jag har missat nästan hela första säsongen så jag får antingen vänta på en repris eller köpa boxen direkt den kommer ut.

Cityakuten; Jag älskar sjukhusserier, så... De kan aldrig slå fel.

The Black Donnellys; Drama-kriminal serie om fyra irländska bröder i New York som började sändas på femman för några veckor sedan. Jag har nog missat fyra-fem avsnitt, men jag vill inte komma in mitt i serien. Nämnde jag att de är irländska?

Buffy; Jag har börjat sakna Buffy. Förut så såg jag alltid på Buffy när jag kom hem från skolan, fem dagar i veckan i något år. Enda felet med Buffy är att det inte precis är en serie jag kan se på natten och att de flesta vampyrerna är onda och fula.

Six Feet Under; Jag har länge varit nyfiken på Six Feet Under, så ... kanske att jag tar och beställer första säsongen när jag får min lön för sommarjobbet.

Sopranos; Samma som ovan.

Deadwood
Rome

Jag orkar inte med "ungdomsserier" som O.C, One Tree Hill och Gossip Girl för de är så ytliga, plus att jag blir alltid så less på alla intriger och alla kärleksproblem. I sådana serier hinner ett par vara lyckliga i max ett och ett halvt avsnitt innan någonting som hotar deras kärlek inträffar. Det finns alltid en intrigmakare som gör allt för at göra de andra karaktärerna olyckliga - medvetet eller inte. (Dan Scott i One Tree Hill är intrigmakarnas konung).

Vilka tv-serier tycker ni om?
Någon som kan rekommendera någon av ovan nämnda serier?

The Two Towers av J.R.R Tolkien

Andra delen utläst och min favoritdel, "The Return of the King", står för dörren. Jag har alltid haft svårast för De två tornen, det har alltid varit den som det har tagit emot mest att läsa. Så blev det inte denna gång. För första gången någonsin så tog det mindre tid att läsa del fyra, den då Frodo och Sam vandrar genom träskmarkerna, än det tog att läsa delen då Aragorn och Co kämpar vid Helm's Deep.

Jag gillar solidariteten, känslorna, hur Aragorn, Legolas och Gimli förföljer orcherna för att rädda Merry och Pippin när de inte ens är säkra på att de fortfarande lever, hur Sam och Frodo kämpar tillsammans för att nå Moldor när de vet att oddsen inte är bra.

En annan sak jag gillar med "The Two Towers" är att man får möta flera av mina favoritkaraktärer för första gången i den här boken - eller så får de större plats. Det är i denna bok som Éowyn, min favorit bland alla de kvinnliga karaktärerna, presenteras och även Faramir, Boromirs yngre - och i mina ögon bättre - bror, dyker upp i handlingen. Dessutom så får mina favorithober större plats. Sam är en ängel och det syns ännu mer i boken än i filmen. Frodo har rätt när han säger att han inte skulle ha klarat sig utan Sam. Jag börjar nästan gråta när jag läser Sam-delarna, och det finns citat som jag älskar;

"'Not but what it would be safe for you to have a wink now, master. Safe, if you lay close to me. I'd be dearly glad to see you have a sleep. I'd keep watch over you; and anyway, if you lay near, with my arm round you, no one could come pawing on you without your Sam knowing it.'

'Sleep!' said Frodo and sighed, as if out of a desert he had seen a mirage of cool green. 'Yes, even here I could sleep.'

'Sleep then, master! Lay your head in my lap.'

And so Gollum found them hours later, when he returned, crawling and creeping down the path out of the gloom ahead. Sam sat propped against the stone, his head dropping sideways and his breath heavy. In his lap lay Frodo's head, drowned deep in sleep; upon his white forhead lay one of Sam's brown hands, and the other lay softly upon his master's breast."

Det ovan är ett av dem, och det vackra fortsätter i en och en halv sida till med hur Gollum för ögonblicket mjuknar och blir en aning mindre plågad av att se de sovande hoberna och hur han smeker Frodos knä, vilket får den evigt vakande Sam att vakna och tro att Gollum angriper Frodo. Jag skulle mycket för en vän som Sam och han växer bara allt eftersom vad boken fortskrider. Jag gråter alltid till sista kapitlet när Sam tror att han är misslyckats och när någonting slipper förbi honom och skadar hans älskade Mr.Frodo.

Nu måste jag fortsätta läsa "The Return of the King". Jag får tårar i ögonen bara av att läsa hur Rohans horn ljuder när de kommer till Gondors undsättning. (Mäktigaste ögonblicket i filmen?)

Gilmore Girls, part III

Min blogg har börjat handla allt mindre om böcker på sista tiden, men jag lovar att det här kommer att vara sista Gilmore Girls-inlägget på ett tag.

Jag har precis börjat se sjätte säsongen, i lite lägre tempo. Den får inte ta slut innan jag har hunnit skaffa fram sjunde - och sista - säsongen, så... Jag har upptäckt att jag har börjat gråta till nästan vad som helst. Jag gråter när Lorelai fryser ut Emily, jag gråter när Logan försvarar Rory, jag gråter när Rory "lämnar" Lorelai. Jag lever i Gilmore sfären, och det kommer att vara svårt att bryta mig ut när sjunde säsongen är slut. Hur ska jag leva utan nya GG-avsnitt!?
Jag har redan börjat frukta episod 22 på säsong 7. För när det avsnittet är slut så... Då är allting slut. Då finns det inga mer osedda Gilmore Girls-avsnitt. Då måste jag till slut bryta mig ut ur min lilla bubbla och lämna Star's Hollow bakom mig... eller se om serien från början.

Jag har drömt, andas och levt Gilmore Girls sedan början på maj. Jag tar tillbaka det där. Sedan mitten på april. Min lillasyster fick de två första säsongerna på sin födelsedag, och jag började se dem samma helg då hon var på cup. Sedan dess har jag sett på GG dagligen.

Jag kommer att sakna dem, så att det blir outhärdligt. Det här börjar nästan likna min separation från Harry Potter förra sommaren. Jag kommer att sakna alla excentriska härliga karaktärer och alla gräl där munnen mest kan utskiljas som ett blurr eftersom det går så snabbt. Jag kommer sakna att se alla Lorelais manipulerande tricks för att få kaffe och Rorys killar (det är en höjdpunkt i sig).

Gilmore Girls part two

Jag har nu sett mer än en halv säsong inom 26 timmar. Ouch. Jag kan inte ha mycket till aktivt liv utanför soffan just nu.

Först hade jag tänkt att svara på kommentarerna i inlägget nedan och berätta min åsikt om Rory-killarna, men jag upptäckte att svaret krävde en hel massa plats så det fick ett eget inlägg.

Dean: Jag gillar honom mest första omgången han är tillsammans med Rory. Han har en tendens att bli avundsjuk och gnällig, som gör att han inte är min favoritkille, men det är ändå någonting mellan honom och Rory som får mig att tycka att de passar bra ihop. Först beter han sig som ett needy klängigt avundsjukt ... svin, men i nästa sekund så gör han något riktigt sött.
Jag tycker synd om honom i femte säsongen när han gör slut med Rory - mer än vad jag tyckte synd om henne.
Favorit Dean-scen: Parkeringsscenen på Chilton i första säsongsfinalen.


Jess: Åh, Jess. Först - om jag får vara ytlig - så måste jag säga att utseendemässigt så är Jess helt klart Rorys bästa pojkvän. Både Dean och Logan är snygga, men jag älskar Milo Ventigmila och den lite mörkare bad boy-stilen framför Deans ... "jag-vet-inte-vad-jag-ska-kalla-den-stil" och Logans play boy-stil. Även om Jess var otrevlig och sur så hade han ändå ett hjärta av guld och han och Rory passade jättebra tillsammans - förutom att de hade vissa kommunikationsproblem pga hans ovilja att dela med sig vissa saker. Det var riktigt sött då de bytte bok och musiktips eller satt och diskuterade något väldigt intellektuellt.
Favorit Jess-scen: Ehm. Det blir en three way tie mellan slutet på "Take the Devilled Eggs" när de har kastat ägg på hans bil, när han säger att han älskar Rory eller när han försöker få henne att rymma iväg med honom.

Logan: Jag får återkomma med min Logan review eftersom jag inte ahr sett så mycket av honom ännu, men fastän han är en aning snobbigare än de andra två så är han... Han är söt.

Eftersom jag känner mig givmild så bjuder jag på två av mina favoritscener från tredje säsongen, båda från avsnitt 6 (?) "Take the Deviled Eggs...".
(Snabbakgrund: Rory och Jess är inte tillsammans än. Rory är irriterad på Jess för att han är en flickvän. De har varit på Christophers flickväns baby shower så Lorelai är irriterad och Gilmore-flickorna behöver utlopp för sin frustation.)

Gilmore Girls-marathon

Jag skäms. Jag har inte läst någonting på två dagar. Jag återuppladdar mina batterier efter skolavslutningen, det brukar ta en vecka eller så. Jag sover, äter och ligger i soffan och orkar knappt lyfta en arm för att sänka ljudet på tv:n. Mina ögon är för trötta för att läsa helt enkelt.

Det är tur att jag har en annan drog, utöver läsning. Gilmore Girls. Det senaste dygnet så har jag sett på 9 avsnitt. De är nog nytt rekord. Jag är på femte säsongen av denna underbara tv-serie med alla snabbpratande halvgalna karakärer. Om jag skulle få välja var jag helst skulle vilja bo så skulle jag svara Stars Hollow.

Mitt enda problem med serien är att det är omöjligt att välja sida. Vanligtvis så finns det en person som man tycker att en karaktär bör vara tillsammans med, men i GG är det omöjligt.
Jag älskade Rory/Dean - trots att han blev sur hela tiden. Ännu mer så gillade jag Jess (sur Milo Ventigmila som bokfantast, hallå) även om han och Rory inte passade lika bra ihop. Jag har faktiskt aldrig sett de nyare avsnitten, så allting är en helt ny experience för mig nu. För första gången så har jag öppnat ögonen mot Logan, och gjort dilemmat ännu svårare. För nu finns det tre killar som Rory kan, är eller har varit tillsammans med (egentligen fyra med Marty... Han glömde jag)... och jag kan inte bestämma vilket som var mitt favoritförhållande.
Vad tycker ni?
Vilken kille var bäst; Dean, Jess eller Logan?

Samma med Lorelai. Jag kan inte bestämma om jag vill att hon ska vara med Luke eller Christopher. Varför kan de inte dela?

Jag bjuder på två av de roligaste scenerna så här långt, från avsnitt 10 i säsong 5.

Känsliga amerikaner?

Ni ska få ett tips av mig; Om ni någon gång är uttråkade så gå in på Internet Movie Database (IMDb.com) och sök på era favoritfilmer. Kolla sedan i "menyn" till vänster och leta reda på "Parental Guide".

Där står allt en förälder bör veta innan de låter sina barn se en film. Förekommer det några sexscener? Är det mycket våld? Svär de i filmen? Kan småbarn bli skrämda av någonting?
Det är en god tanke, men de flesta parental guiderna verkar vara skrivna av curlingföräldrar... eller familjen Camden från 7th Heaven. Är detta ett tecken på hur mycket friare vårt samhälle är än det i t.ex. USA? Föräldrar i Sverige skulle väl aldrig tycka att en kyss eller kram - se nedan - är stötande?

Jag ska ge er några smakprov ur kategorin "Sex and Nudity"...

Lord of the Rings; The Fellowship of the Rings:
A man and woman kiss tenderly
(Ehm. Det är ju verkligen stötande. Barn och ungdomar kan få bestående men av att se två vuxna människor kyssas. Jag antar att de menar Aragorn och Arwens kyss i Vattnadal.)

Lord of the Rings: The Two Towers:
A male and female character kiss and are romantic in a few scenes. A male character touches a female character's face in a seductive manner. A woman hugs a man.
(Ni läste rätt. En kvinna kramar en man. Jag minns inte hela filmen i detalj, men jag tror att det kan syfta på när Arwen kramar Elrond. Oh, vilken chock. De är ju bara far och dotter. Jag gillar även det "förförande sättet" som mannen tar på kvinnans ansikte.)

The Lord of the Rings: The Return of the King:
Two human characters kiss and hug in a few scenes. A woman wears a low-cut dress that reveals cleavage. A character wears a loincloth.
(Det blir bara bättre och bättre. Här varnar de för att en kvinna bär en lågt skuren klänning. Jag gissar att det är Arwen, och om jag minns klänningen rätt så är det ingenting om man jämför med hennes nästan-genomskinliga lila klänning från andra filmen. Stackars barn som tvingas se den höftskynkeklädde mannen...)

Till sist så har jag min favorit från första filmen, ur kategorin "Violence and Gore":

Several scary creatures have red eyes, pointed teeth, walk like monkeys and snarl. They topple trees and dig a huge hole in the earth and uncover a nasty, growling creature that grows out of slime in the ground.

Spooky.

Sommarläsning 1.0

Nu när jag äntligen har sluppit ifrån skolan och kan slappna av så har jag tid att sammanställa min sommarläsningslista - som ändå inte kommer att följas.
Min sommarläsning kommer att bli ett ihopplock av gamla favoritserier, fantasy, böcker som har stått i min bokhylla länge och samlat damm för att jag har inbillat mig att jag inte har haft nog med tid att läsa dem. Sedan så kommer ju mina nya inköp säkert att hamna någonstans på listan.

Här är några böcker som jag har lovat mig själv att jag ska hinna läsa under sommaren.

• The Return of the King av J.R.R Tolkien - of course
• Parfymen av Patrick Süskind
• Blonde av Joyce Carol Oates - som jag köpte på bokrean 2007, men inte har hunnit läsa pga "för lite tid".
• Älskad, saknad av ovan nämnda författare
• Shantaram av Gregory David Roberts
• Mannen i mitt liv av Curtis Sittenfeld
• Historikern av Elisabeth Kostova - som jag köpte förra sommaren.
• A Great and Terrible Beauty av Libba Bray
• Mists of Avalon av Marion Bradley Zimmer
• Harry Potter - TRADITION. Jag läser alltid Harry Potter på sommaren.
• Living Dead in Dallas av Charlaine Harris - om jag nu får den.

Och sist, men inte minst... Breaking Dawn av Stephenie Meyer.

Andra augusti. Det ni. Då kommer jag vara helt okontaktbar och sedan så kommer min blogg att explodera i ett stort känslosamt inlägg där jag klagar, hyllar och gnäller.

Nu ska jag titta runt på lite olika bloggar och uppdatera min lista med böcker som inte redan finns i min bokhylla.

Sommarlov för Hermione

Äntligen sommarlov.
Om en kvart så börjar min skolavslutning och sedan så är det bara sommar, sol och lata sommarläsningar som gäller.

Jag, som har världens plattaste hår, hade gjor småflätor igår så att jag skulle få åtminstone lite volym på den stora dagen. När jag vaknade i morse och tog ut flätorna så möttes jag i spegeln av... Hermione Granger. Stort lockigt hår som stod åt alla håll, bäverframtänder och buskiga ögonbryn. Lägg till boken som jag höll i handen och voila! Du har fått Hogwarts största pluggis.

The Perfect Deal

Jag och mamma har en deal. En perfekt deal. Jag förstår inte hur jag kom på den. Jag är ganska nöjd med mig själv. Min bokhylla kommer snart att utökas - stort.

I våras så fick jag mamma att lova mig en bok för varje MVG jag får i kursbetyg, och nu när första året på gymnasiet är slut så kan jag konstatera att det har gått bra. 10 MVG:n av 10 möjliga kommer att se bra ut i min bokhylla. Så nu har mamma i hemlighet fått välja 10 böcker från mina önskelistor (indelade efter genre) på adlibris och jag ser fram emot att få paketet. Den enda nackdelen med dealen är att det är hemligt vilka böcker hon har beställt, och jag får inte kolla. Jag kommer aldrig att klara av det. Nyfikenhet, ditt namn är Sarah. Jag kommer att bryta ihop innan bokpaketet hinner hit.

Jag kan i alla fall gissa vilka böcker som finns med i paketet. Först och främst så gissar jag att "Den gröna milen" finns med, för mamma älskar den boken och jag tror att hon vill ha den lika mycket som jag. Sedan så tror jag att minst en Charlaine Harris-bok finns med, för jag har pratat så mycket om att jag vill ha dem. Min sista gissning läggs på "The Host" av Stephenie Meyer, för mamma vet hur mycket jag älskar "Twilight".

The Fellowship of the Ring av J.R.R Tolkien

There and back again...

Jag kan börja det här inlägget med att varna alla känsliga personer för att jag är otroligt nostalgisk, lyrisk och fan girlig, bara så att ni vet.

Min berättelse börjar för 8 år sedan, eller 7 år och några månader om jag ska vara exakt. Mamma hade varit på bokrea och shoppat loss. Snäll som hon var så tänkte hon på mig och köpte hem ett blandat sortiment böcker till mitt dåtidsjag, men även böcker som hon tyckte att jag kunde läsa "när jag blev större". Till dessa böcker räknades "Jane Eyre", men även Härskarringen-trilogin. När mamma stod där i gångarna på Domus och tog upp Tolkiens böcker så hade hon inte ens vågat föreställa sig att böckerna hon tänkte att jag kunde läsa på högstadiet skulle förtrolla mig redan på lågstadiet.

Första gången jag började läsa "Sagan om ringen" var på våren i trean. Det gick inte så bra. Jag la undan den efter hob-prologen och tog inte upp den förrän fyra månader senare, just när höstterminen i fyran hade börjat. Då klarade jag mig förbi prologen, och fastän det gick trögt så avslutade jag boken - och älskade den. Sedan kom filmen... och jag blev klassens "Härskarringen"-nörd. Jag läste trilogin ett tiotal gånger under mellanstadiet - och nöjde mig inte med det. Jag läste "Silmarillion", "Bilbo" och "Sagor från Midgård". Jag pluggade in släktträd och kunde rabbla hela Finwës hus utantill. Jag lärde mig t.o.m lite alviska.

Sedan tog det plötsligt slut. När jag började högstadiet så fanns det helt plötsligt så mycket annat att läsa. Mina ögon öppnades. Hela bibliotek lockade, och det fanns inte nog med tid att läsa allt - gör det någonsin det? (jag har för tillfället 47 olästa böcker i min bokhylla - och ändå så måste jag köpa nya, och låna). "Härskarringen" låg övergivna, undanstoppade. Det närmsta jag kom mitt tidigare beroende var några årliga film-marathon.

När jag började gymnasiet i höstas så började de pocka på min uppmärksamhet. De låg där, dammiga, och jag skämdes. Jag hade övergivit min Tolkienska värld. Jag beslöt mig för att införskaffa böckerna på orginalspråk och läsa om dem, och här står vi;

Med fyra svarta pocket och en tårögd darrande fanatisk "Lord of the Rings"-nörd.

Varför slutade jag att läsa dem?

Jag upptäckte hur mycket jag har saknat allting och till min förskräckelse upptäckte jag snart hur mycket jag hade glömt. Tom Bombadil till exempel. Hur kunde jag glömma Tom och Goldberry? Där ser man vad filmer kan göra med minnet. Jag har saknat bok-Pippin och bok-Merry, som skiljer sig asevärt från filmversionerna. I filmerna framställs Pippin som ... korkad och klumpig, något som inte syns lika mycket i boken. I boken så är Merry och Pippin hårdare från början och går inte igenom samma förvandling som de gör i filmerna. Merry beskrivs ju till och med som den smartaste av hoberna i böckerna.

Böckerna är så mycket bättre på engelska! Det måste jag säga. Den svenska gamla översättningen är väldigt ... stel, och den nya vägrar jag läsa efter att de har bytt alla namn. Jag förstår inte varför det ska vara så viktigt att Frodo ska ha heta Secker istället för Bagger? Okej, Baggins kanske kommer från bag, men det spelar väl ingen roll. Sedan när de börjar översätta om "birollernas" namn då blir det ännu mer förvirrande.

Några exempel;

Goldberry heter Gyllenbär i gamla översättringen och Hjortrongull i nya.

Barliman Butterbur heter Barliman Smörblomma i gamla översättningen och Malte Smörblom i den nya. VARFÖR?

Det var ett kärt återseende av alla karaktärer. De glada hoberna, de eviga alverna, de kämpande människorna. Sam som troget går efter Frodo, i vått och torrt, och vägrar lämna hans sida. Boromir som kämpar mot ringens kraft. Legolas som jag tycker är den "queerest" personen i brödraskapet. Trygga Gandalf.

Jag har noterat en sak. Tolkien har en förkärlek för svarthåriga gråögda personer. Aragorn, Arwen, Elrond och Boromir är bara några karaktärer som beskrivs så. Är det någon som vågar sig på en gissning vilken hår och ögonfärg Aragorn och Arwens barn har?

[Fan girl-varning utfärdas.]

Mest glädjs jag åt återföreningen med min favoritkaraktär. Min riddare på en grå häst. Min väderbitne kung förklädd till vandrare. Jag talar förstås om Aragorn, son of Arathorn a.k.a Strider, Elessar Telcontar, The Dunadán. Det är stark "naw"-varning varenda gång som han nämns. Han är min barndoms hjälte. Han är den första bokkaraktär som jag blev kär i. Vad är så lockande med Aragorn? Mer än att han är kung och har en väldigt pondus så är han vänlig och bryr sig verkligen om hoberna och sina vänner och han ställer upp för alla... nämnde jag att han egentligen är kung? Sen att han är med i ett av mina favorit star cross'd lover-par gör ju inte det hela sämre. "The Tale of Aragorn and Arwen" är lika sorglig som "The Tale of Beren and Lúthien". Det är så vackert. De väntar så länge på varandra, och hon ger upp sitt eviga liv för honom.

"The crownless again shall be king..."

Låt mig få bjuda på ett citat så här på kvällssnåret. I mars var det inledningen till "Romeo and Juliet" som jag gick och reciterade för mig själv, på senaste tiden så har det varit Juliets "My only love sprung from my only hate..."-monolog. Jag kan sia om vad nästa recitationsstycke kommer att bli...

"All that is gold does not glitter,

Not all those who wander are lost;

The old that is strong does not wither,

Deep roots are not reached by the frost.

From the ashes a fire shall be woken,

A light from the shadows shall spring;

Renewed shall be blade that was broken,

The crownless again shall be king."

Det lilla stycket som hör ihop med namnet Aragorn är min absoluta favorit bland all poesi i "The Lord of the Rings". När jag var yngre kunde jag recitera den utantill på svenska, men jag hade glömt bort den... tills nu. Jag har gått hela eftermiddagen här hemma och på skolan och drivit alla till vansinne.

Än en gång så förbannar jag filmatiseringar för att de tränger bort mina egna bilder av karaktärerna. Min Elrond, Boromir och Gandalf har inte klarat av att stå emot film-varianterna, och har fått ge plats åt Hugo Weaving, Sean Bean och Ian McKellen istället. Jag har helt glömt bort hur min Aragorn ser ut, men jag sörjer inte. Viggo Mortensen får gärna hemsöka mitt huvud som Aragorn.

Om jag inte hade sett honom av Kevin Brooks

Jag måste sluta att lägga böcker åt sidan hela tiden. Nu så har jag gjort det igen. "Emma" lades åt sidan för att jag istället kände för att läsa "Om jag inte hade sett honom", och om jag fortsätter i den här stilen så kommer jag aldrig bli klar med den förstnämnda. Jag har bara kommit ca 100 sidor in i boken och hittills har jag hunnit lägga undan den 4 gånger. Fastän den numera är återuppfunnen så är chansen att jag fortsätter läsa den lika med noll just nu. "The Fellowship of the Ring" kallar. Jag kan inte ens plugga till mitt stora biologiprov - som täcker hela djurriket - för att jag sitter och tänker på Aragorn och hoberna.

"Om jag inte hade sett honom" är en ungdomsbok skriven av Kevin Brooks och publicerad 2002 i USA som "Lucas". Det här är ett typiskt Twilight-översätteri, de hade säkert samma titelväljare. Om man kan få "Twilight" till "Om jag kunde drömma" så kan man säkert få "Lucas" till "Om jag inte hade sett honom".

Det var faktiskt anledningen till att jag köpte boken på bokrean. Den påminde mig om Twilight, och min granne älskar den, så jag gav den en chans.

Boken handlar om 15-åriga Cait McCann som bor tillsammans med sin författande pappa på ön Hale. Hennes bror har precis återvänt från Cambridge för att spendera sommaren med familjen och det verkar som att det ska bli ett vanligt trist lov. Allt är dock inte som vanligt. Caits vän Bill har börjat umgås med öns struliga tonåringar och förändrats. Det är inte bara Bill som har förändrat, även Caits bror Dom har valt fel väg och börjat hänga med ligisterna - ledda av Jaime Tait, sonen till öns statsledamot. Plötsligt ser inte sommaren så lockande ut längre. Det är då en ny kille kommer till ön... Invånarna kallar honom "zigenaren" för att han färdas till fots och bor ute i skogen och alla säger att han är knäpp, men Cait tror inte dem. Redan första gången hon såg honom visste hon att Lucas, som han heter, är speciell. Hon stöter av en händelse på honom i skogen och de blir vänner, eller... är det mer? När Cait till slut har hittat sommarens enda ljusglimt så lägger Jaime Tait och hans struliga gäng käppar i hjulet. De har beslutat sig att få bort Lucas från ön - om de så måste ta till våld.

"Om jag inte hade sett honom" är, trots de många lätt överdrivna händelserna, en träffsäker skildring av en tonåring som står vid vägskälet och känner sig förvirrad. Alla hon känner har förändrats, och hon vet inte var hon passar in. Hennes bästa vän har valt vägen mot alkholen, festerna, djupa urringningar, sex, killar och strul - och vill ha dit henne också. Plötsligt så måste hon öppna ögonen mot världen och inse att folk förändras och att människor gör dumma saker av ännu dummare anledningar. Det är saker som de flesta tonåringar upplever någongång under högstadiet/gymnasietiden. Att ens vänner börjar dricka, medan man själv inte känner sig mogen eller inte vill, är en stor omställning, som kan bryta vänskapsband. Jag har inte direkt några egna erfarenheter av det. Jag har - tack gode gud - vänner som dricker lagom och inte är några "party-djur" som går in för att bli så fulla som möjligt.

Om man jämför med de senaste ungdomsböckerna jag har läst ("Diving in", "Clique") så är den här boken i toppenklass, men fastän den var lätt att komma in i och lätt att ryckas med av så var det vid vissa tillfällen inte tillräckligt. Flera händelser i boken var ganska mystiska och jag tänkte flera gånger att det kommer att förklaras längre fram. Varför är öborna så skyddande om sin ö? Vad är speciellt med Lucas? Ligger det någonting mystiskt bakom hans djurtalaregenskaper? Har han några "krafter" eller har han bara pondus?

Slutet gav inga tillfredställande svar på mina frågor. Hela tiden under bokens gång så har mystiken kring Lucas byggts upp och jag hitttar inga klara svar, faktiskt inga svar alls. Jag satt och väntade på att Lucas skulle erkänna sin bakgrund, eller sina hemligheter, till Cait, men ...

Jag är fortfarande lika förvirrad. Snälla författare, skapa inte frågor ni sedan inte tänker besvara.

Shopping

När ni beställer böcker från en internetbokhandel á la adlibris, hur väljer ni vilket exemplar, vilken utgåva ni vill ha? Tar ni helt enkelt det första alternativet som kommer upp eller letar ni upp den med bäst pris? Söker ni efter en speciell bindning eller kan ni bara ta vilket exemplar som helst?

Jag har ju en förkärlek till pocket, därför att de är billigast och när man lever på 1000 kr i månaden så har man inte råd med en massa inbundna böcker. Vissa pocketköp ångrar jag dock. Varför köpte jag Harry Potter 1-4 som pocket? Nu vågar jag inte läsa dem för att jag är rädd att de ska ramla isär. Samma sak med Twilight, som jag har som häftad. Varför köpte jag den inte inbunden? Nu så är Twilight jättesladdrig och jag är livrädd för att jag ska råkas ta sönder den.

Fastän jag letar efter ett bra pris så är det som spelar in mest när jag beställer böcker hur framsidan ser ut. Jag kan gärna betala 20 kr mer för en utgåva med finare framsida, men när prisskillnaderna stiger upp till 50-60 kr så backar jag och köper den billigare - men ack så tråkiga - upplagan.

På tal om tråkig upplaga. Vad tänkte jag egentligen på när jag beställde det här exemplaret av "Pride and Prejudice" ? Väldigt grönt. Jag kunde ha beställt "Emma" som helgrön bok också, så skulle min bokhylla blivit snyggt färgkodad. Istället så har jag "Emma" i en sådan här småflickfin bok som riktigt skriker kärlekshistoria. Men jag tycker att den är mysig. Jag blir glad av att se den i bokhyllan.

Överkänslighet, thy name is Sarah.

Jag vet inte vad som har mitt problem, men när jag imorse kröp ihop i soffan med täcket och "The Fellowship of the Ring" så var jag lycklig. Jättelycklig för att jag äntligen tar mig tid och läser en av mina absoluta favoritböcker igen. Jag hade förväntat mig en massa "åh" och "naw" (jag är en "naw"-are), men ...
Hur överdrivet känslosamt är det inte att få tårar i ögonen av PROLOGEN (!!). Ni läste rätt, jag började nästan gråta av Tolkiens Hob-prolog!

Jag har syndat. Jag har ingen aning om var jag har lagt "Emma". Jag har letat igenom hela huset, men inte hittat den. Faktum är att jag senast såg den i tisdags. Jag drömmer mardrömmar om att jag har glömt den ute och att det har regnat på den... När familjen kommer hem så ska jag ordna med en skallgång i huset, med hittelön till den som lyckas hitta min stackars "Emma".

Breaking Dawn

(090108: Det här är mina spekuleringar om vad som skulle hända i "Breaking Dawn", inte vad som händer i "Breaking Dawn". Jag skrev inlägget den 4 juni, långt innan boken släpptes så ni kan andas ut. Dett här är inte handlingen. Däremot så kan slutet avslöjas i kommentarerna. Så se upp om ni inte vill bli spoilade.)

Jag har varit på dåligt humör hela veckan, efter att ha - dum som jag är - läst lite om ”Breaking Dawn” och nu är jag så orolig att jag blir illamående. Det stod inte så mycket (jag hade vett nog att blunda och klicka bort efter de första meningarna), men jag hann se något gåtfullt om att "Bella känner sig hotad..." och att den är inspirerad av "En midsommarnatts dröm". Ska jag säga vad jag tror händer? Stephenie Meyer kommer att drabbas av "Lian Hearn-sjukan" och förstöra "finalen" i sin egen bokserie genom att bli destruktiv och bryta ner allting, så... Bella kommer att dumpa Edward för att hon inser att hon är mer förälskad i Jacob. Edward kommer att bli galen och försöka döda henne (och jag blir galen på Stephenie Meyer och skickar dödshot till henne för att hon har gjort Edward till en o-Edwardig person). Jacob dödar Edward. Slut. Jag dör inombords och blir gripen av FBI för att jag bedöms som ett farligt fan (vilket jag inte kommer att vara efter att hon har ändrat Edward). Det är min spådom, och jag hoppas verkligen att det inte händer. Just ja, jag kan lägga till en till punkt; Jacob förstör E&Bs bröllop.

Varför var Stephenie Meyer tvungen att ta med Jacob i bokserien överhuvudtaget?
Kunde hon inte bara hållit honom på en ”bikaraktär”-nivå som hon ursprungligen hade tänkt?

Just ja, det här är omslaget. Jag tycker inte det är lika stilrent som de tre föregående, men någonting med ”symboliken” får mig att bli ännu oroligare.

Hamlet av Shakespeare

Jag spenderade majs sista dag liggande på altanen, med en sovande hundvalp liggandes på fötterna, och högläste "Hamlet" för mig själv. Jag gissar att mina grannar fick en gudabenådad syn när de såg stumfilmsversionen av mina anförande (inklusive handviftningar och överdriven artikulation).

"Hamlet" är enligt min svenska/engelskalärare Shakespeares mest kända och fulländade verk. Jag kan inte säga att jag tycker att "Hamlet" är dålig, men jag tycker nog mer om "Romeo and Juliet" - vilket inte är så konstig egentligen. Star cross'd lovers är ju min "genre". Eller så beror det helt enkelt på att jag redan kunde citera långa stycken ur "Romeo and Juliet" innan jag läste den, så att flytet i mina föreställningar blev mycket bättre.

Det känns som att dialogerna, och monologerna, är längre i "Hamlet" och att de där fina små citaten är mer sällsynta. Galenskap (spelad och verklig) lockar inte mig på samma sätt som förbjuden olycklig kärlek.

Mina tankar vandrade på helt andra stigar medan jag läste. Jag tänkte på Disney's "Lejonkungen" - som faktiskt bygger på "Hamlet" - , på ungdomsserien "Eva och Adam", då Eva spelar Ofelia i en teateruppsättning och på Tiger Lous låt "Oh, Horatio". Så jag var inte helt koncentrerad på min läsning. Det kanske hade varit en fördel.

Detta betyder inte att jag inte tyckte om boken/pjäsen/dramat, för språket var otroligt som alltid - även om jag älskar när det rimmar, och det var mindre rim i "Hamlet". Jag förstår inte hur Shakespeare lyckades komma på allting. Det skulle ta åratal för mig bara att skapa en monolog, medan han verkar ha varit väldigt produktiv.

Frågeställning

Jag har suttit och klurat på en sak medan jag såg reprisen av Moonlight (verkade bra, men slutet var too much. Jag hatade hur Mick fräste åt vampyr-wannabe läraren och hur han sprang ikapp bilen. Usch.).

Varför är det alltid en manlig vampyr och en kvinnlig "människa" när det är vampyr/människa-förhållanden? Edward och Bella, Bill och Sookie, Mick och Beth, Lestat och Jesse. Alla har de en sak gemensamt. Han är vampyr och får "kämpa" för att inte ta död på henne av misstag, och hon är människa och stör sig inte alls på att han är vampyr - tvärtom.

(Nu så vet jag inte direkt om det stämmer på Mick och Beth, men jag gissar att hon inte har några problem med det eftersom det inte verkade störa henne att hon precis sett Mick få en kniv i magen för att sedan dra ut den och läka på direkten.)

Och nu ska jag försöka minska ner på vampyrerna. Annars får jag döpa om bloggen till "En vampyrtoks tankar".