31 augusti, 2008

Restrubbel

Nu så är det dags att ta i med hårdhandskarna. Jag måste decimera min boklista och lämna minst tio böcker hemma. Imorgon är min sista pack-dag och då måste jag vara redo och säker på vilka böcker som ska få komma med i väskan.

"Me and Mr Darcy" av Alexandra Potter har fått äran att vara min flyglitteratur på ditvägen, tillsammans med inte ännu utvald bok. Jag måste ta med något som man lätt kommer in i, något som inte är alltför sorgligt och som absolut inte nämner eller handlar om flygplan. Turkiet-katastrofen 2007 får inte upprepas. (Jag läste "Reporter erkänner Gravidchock!" av Belinda Olsson och det finns ett helt kapitel i den boken som handlar om ... ja... saker man inte vill tänka på i flygplan).

Jag har beslutat mig för att ta med mig 3-4 (möjligtvis 5) böcker, och sedan låna från mina klasskompisar ifall det krisar sig. Problemet är att jag kan inte välja ut vilka de 2-4 andra böckerna, som ska få en plats i min resväska, är...

"Mansfield Park" av Jane Austen är ett alternativ, fast jag vet inte hur mottaglig jag kommer att vara för 1800-talets England, kärlekshistorier som går segt segt framåt och där man möjligtvis kan få vara med om en kyss i bokens sista kapitel (fast det är ju charmen med Austens böcker). Jag kan inte tänka mig att "Mansfield Park" är en bok som du läser på flygplanet, eller i sällskap med 25 andra personer.
(Jag tänkte först ta med mig "Anna Karenina", men jag ändrade mig.)

"Sugar Rush" av Julie Burchill kommer med 70 % likhet också få komma med. Den är inte alltför tung, den verkar bra och det är en high school-skildring, vilket aldrig kan bli fel. Perfect. Jag framstår inte som alltför konstig för mina klasskompisar - möjligtvis lesbisk då att läsa om homosexuella automatiskt gör även dig lesbisk i vissas ögon.

"Historikern" av Elizabeth Kostova kommer med. Eller inte. Eller... Jag vill så gärna ta med och läsa den, men om den bara är pyttelite hemsk så har jag valt fel tidpunkt att läsa den. Vi har blivit meddelade att när det blir natt i Kina... då blir det riktigt mörkt. Vi har till och med blivit rekommenderade att ta med oss varsin ficklampa.

Andra böcker som det står mellan är; "Fördjupade studier i katastroffysik" av Marisha Pessl, "Vindens skugga" av Carlos Ruiz Zafón, "Den trettonde historien" av Diane Setterfield och "Främlingen" av Diana Gabaldon.
Jag har även funderat fram och tillbaka på om jag ska ta med "City of Dark Hearts" av James Conan och/eller "The Meaning of Night" av Micheal Cox, men jag vet inte... Får verkligen två storpocket plats i min väska?

Dagens Gilmore Girls-dos II

Gissa vad som kommer nu? Ja, det är fortsättningen på min kampanj där jag försöker att omvända alla till "Gilmore Girls"-fans. Denna gång med ett klipp som jag alltid alltid alltid gråter till. Hur kan man låta bli att gråta om självaste Luke bryter ihop?

Från säsongsavslutningen av tredje säsongen, "Those are strings, Pinocchio".

30 augusti, 2008

"Somebody's cranky today"

Vet ni vad jag stör mig på? Här är 3 saker.

# 1 : Barn på bio. Igår på "Mamma Mia!" så hamnade vi bakom ett gäng småflickor i 8-10 års åldern som förmodligen aldrig varit på bio ensamma förut då de inte ens kände till de enklaste bioreglerna. Man håller tyst när filmen harbörjat, man sitter still på sin plats och man ställer sig inte upp och börjar ta på sig kläderna innan filmen är slut. Jag förstår inte varför de ens ville se "Mamma Mia!". De kände knappt igen några låtar (de klagade över det flera gånger, och kände bara till Mamma Mia och Dancing Queen) och jag är ganska så säker på att minst en av dem inte kunde läsa då de två tjejerna rätt framför mig hela tiden diskuterade vad som hände. När Bill och Amanda har ett samtal om Bills möjliga faderskap så sa (notera; inte viskade) den ena tjejen till den andra, riktigt högt, att Amanda sagt att hon var kär i honom och det var därför han såg så chockad ut.

# 2 : Hundbilden. Ni kanske har märkt hundbilden som alltid kommer upp när man försöker klicka på "länken" över mina kommentarer på wordpress-bloggar? Jag har i alla fall gjort det... Jag har tusen bilder på min blogg, så varför måste det vara precis hundbilden som kommer upp? Jag har även ändrat min layout sedan dess, men ändå så kan den där saken aldrig uppdateras. Jag känner mig som om jag var de tidigare nämnda 8 till 10-åringar som har gjort en blogg där de skriver om hur mycket de älskar djur. (Fast jag älskar ju den där hundens identiske like, så helt fel är det inte).

# 3 : För mycket böcker, för liten resväska. Just nu har jag begränsat min lista över böcker som ska få komma med till Kina till endast 15 exemplar. Hur ska jag kunna välja? Tänk om jag tar med mig "Mansfield Park" och sedan känner att oj, jag vill inte läsa om 1800-talets England just nu, jag vill läsa något mer tidsenligt. Jag vet inte hur många böcker jag ska ta med mig och jag vet inte vilka. Den enda boken som just nu har en säker plats i min väska är "Me and Mr Darcy". Den måste med.

Ha en trevlig kväll, själv så ska jag gå och se när japan bombaderar Pearl Harbor.

29 augusti, 2008

Numero doscientos

(Jag måste verkligen kolla upp stavningen på titeln, för min spanska är minst sagt ringrostig just nu...)

Tänk vad fort tiden går. Jag har nu nått upp till 200-gränsen och jag kan inte förstå vad jag har kunnat fylla alla inläggen med. Jag tror att jag får ta en dag och läsa igenom allt jag har skrivit (om jag kan bortse från stavfelen) för jag kommer inte ihåg många av inläggen. Det känns som att det var nyss jag gjorde ett inlägg och "firade" att jag hade skrivit 100 inlägg... Har jag verkligen bloggat så mycket i sommar?

Jag ska fira denna högtidliga händelse genom att gå och se "Mamma Mia!" med min lillasyster... igen. Den här gången ska jag försöka att inte gråta i slutet.

Dagens Gilmore-dos

Jag tänker inte skriva någon lång tjorvig förklaring varför jag valde att lägga upp det här klippet, mer än att jag tycker synd om dem som missar det. Klippet är lite suddigt i början, men det blir bättre sen. Vem skulle inte vilja ha Lorelai som mamma? (Okej, om min mamma gjorde samma sak till mig så skulle jag aldrig kunna förlåta henne, men Lorelai står över normala mamma-regler).

Jag ger er... början på avsnittet "Say Goodbye, Gracie" i den tredje säsongen....
Enjoy! (Och se hela klippet då det bästa är i slutet)

28 augusti, 2008

Kulturfyran

Jag älskar älskar älskar enkäter och den här veckans "Kulturfyran" fick mina fingrar att klia.

1. Vilken litterära figur skulle du vilja vara? Från film eller litteratur, eller serietidningen eller från musik eller opera. Var som helst ifrån.
Hur många får man nämna? Först och främst så skulle jag gärna vilja hoppa in några dagar som Bella Swan (från "Twilight") och få chansen att mysa med Edward, det skulle aldrig vara fel. Eftersom jag nästan är lika benägen att lägga all skuld på mig själv i alla situationer så skulle jag nog passa ganska bra som henne. Jag är till och med lika klumpig... fast det kanske kommer på nästa fråga. Sedan skulle jag gärna vara Rory Gilmore. Tänk att få bo med Lorelai, läsa språk, vandra runt i Stars Hollow, gå på Yale, diskutera böcker med Jess Mariano... kyssa Jess Mariano. Sist, men inte minst, så skulle jag inte ha något emot att byta plats med Ginny Weasley från Harry Potter eller Elizabeth Bennet... eller Scarlett O'Hara - fast då skulle jag göra allting rätt från början.

2. Finns det någon romanfigur - eller filmfigur eller seriefigur - du tycker är lik dig?
Den som först dyker upp i min hjärna är förstås Rory Gilmore. Boktokig, check. Filmtokig, check. Flitig student, check. Problem i relationer, check. Försiktig, check. Jag ska berätta en liten anekdot. En bekant till mig tycker att Rory Gilmore är en stor tönt eftersom hon är så "tafatt" och "inte klarar av att ha en pojkvän utan alltid fegar undan". Det är bara det att allt som hon pekar ut som dåligt... Det är jag. Jag är tjejen som inte skulle våga prata med min "Dean". Jag är tjejen som aldrig skulle våga kyssa en kille först. Jag är tjejen som förmodligen inte skulle klara av att säga de tre små orden, "jag älskar dig". Jag är tjejen som skulle bryta ihop om det gick dåligt i skolan eller om jag inte fick jobbet jag siktat på... och jag är definitivt tjejen som alltid måste ha en bok med mig. Undra om min bekantskap visste att när hon klagade på att "Rory alltid måste släpa med sig en bok överallt bla bla bla" så satt hon mittemot en tjej med två pocketböcker i handväskan.

3. Finns det någon bok som fångar dig så när du läser den att du känner saknad när du läst klart boken. Som en värld du vill vara kvar i?
Ja, det finns det absolut! Jag har många gånger talat om min PPD (post-Potter Depression) och det är precis vad vi talar om. Jag vill vara kvar i världen och blir deprimerad då jag rycks ut i verkligheten. Det är inte det att jag försöker fly, men nu talar vi om en värld som har förtrollat mig sedan åtta års ålder. Jag växte upp på Hogwarts lika väl som Harry gjorde det. Varje gång jag avslutar "Harry Potter and the Deathly Hallows" så försvinner min rosaskimrande värld (... fast jag kan inte direkt kalla Voldemort för rosaskimrande) och trots att jag inte vill att det ska komma en åttonde bok så kan jag inte låta bli att hoppas.

4. Finns det någon författare du skulle vilja tillbringa en hel dag tillsammans med? Vem i så fall?
Amy Sherman-Palladino, fast hon räknas kanske inte då hon inte har skrivit en bok - utan skapat en av världens bästa tv-serier, "Gilmore Girls".

Rond två

Idag är det dags. Svenskaläraren vs. Sarah, rond två...

[uppdatering]
Det blev en lugn lektion och inga fientliga vibbar mellan mig och läraren. Det är egentligen ganska lustigt att han inte inser hur sur jag är på honom - det känns som att mina blickar förra lektionen borde ha gett honom några ledtrådar.

Jag funderar på att bara ta med mig diverse fantasyböcker, toppat med "Mansfield Park" och "Northanger Abbey", till Kina bara för att visa vad jag tycker...

27 augusti, 2008

Nulla dies sine linea

("Inte en dag utan en rad". Tyckte att det var ett passande citat för den här bloggen. Dock så handlar citatet främst om författare och inte om läsare)

Jag har haft min första latinlektion idag, därav alla latinska citat. Jag tycker att det är jättekul att läsa latin och på något sätt så kan jag inte låta bli att koppla ihop det med Rory Gilmore. Under hela lektionen (en timme och femtio minuter, som flög förbi) så satt jag och tänkte på henne. Det är ingen hemlighet att min förebild är en blandning av de två Lorelai Gilmore, så jag är glad över att ha kommit ett steg närmre mitt mål. Vi är en jätteliten klass, bara sex stycken, och vi sitter i ett rum som egentligen är till för muntliga föredrag utan publik och gruppdiskussioner. Det finns bara en whiteboardtavla och tio-tolv jättesköna fåtöljer runt två runda bord, vilket av någon anledning fick mig att tänka på "Den hemliga historien". Fråga mig inte hur jag kan få fåtöljer och "Den hemliga historien" att gå ihop, men någonting med att sitta sex personer i ett litet fåtöljfyllt rum och diskutera latinska ordspråk fick mig att tänka på
Charles och Camilla och de andra.

Ännu en bra sak, min lärare gillar Harry Potter. Vi ska faktiskt gå igenom trollformlerna från HP nästa lektion och översätta dem, då de flesta faktiskt är på latin. Samma sak med de flesta trollkarlsnamnen.

Jag kunde förstås inte hålla mig utan satt och slog upp vissa saker. Sirius betyder hundstjärna, men det visste jag ju redan. Regulus betyder kungason eller prins (ett tecken på att föräldrarna tyckte mer om honom, måntro?) och Bellatrix betyder sköldmö, vilket även det är ett otroligt passande namn. Sedan slutade vi och jag börjar längta till nästa lektion.

Errare humanum est, ignoscere divinum
(Att fela är mänskligt, att förlåta är gudomligt)

Amor vincit omnia
(Kärleken övervinner allt)

Dead to the World av Charlaine Harris

Charlaine Harris har räddat mig. Jag har fått tillbaka min läsglädje (och blogglädje) och har nu suttit nästan hela eftermiddagen och läst "Dead to the World" i soffan när jag egentligen borde ha skrivit en biologiuppsats om vertebraternas gastrulation. Fosterutveckling i all ära, men den få ta och vänta.

"Dead to the World" börjar lite annorlunda än de andra böckerna. Sookie har till slut blivit trött på att alltid bli indragen i de omänskliga varelsernas problem och har sagt upp kontakten med både Eric och Bill. Hon ska nu ta det lugnt, kanske till och med dejta en vanlig man (trots obehaget som tankeläsandet för med sig), men när hon efter ett hårt arbetspass på Nyårsafton är på väg hem från Merlotte's så möts hon av en konstig syn. Mitt ute på motorvägen så springen en halvnaken vampyr för sitt liv... en vampyr som hon känner. Eric har ingen aning om var han är, vad han gör där eller vem Sookie är. Faktum är att han inte ens minns vem han själv är... Han har till och med bytt personlighet och förvandlats till en mjukare, artigare odödlig man. Genom de andra vampyrerna så får Sookie veta att ett gäng häxor har förbannat Eric och är nu på jakt efter honom och hans liv. De andra vampyrerna dumpar ansvaret för honom på Sookie och nu har hon en rädd, förvirrad vampyr att ta hand om, samtidigt som hennes bror försvinner spårlöst...

Jag känner mig lite kluven. Jag tycker om Bill och tycker att han och Sookie var ett bra par, men samtidigt så skulle det kännas så o-Sookiegt att ta tillbaka honom. Eric är ju min favoritvampyr i serien, men jag vill inte att hon ska vara tillsammans med "riktiga" Eric - för det skulle ta bort en stor del av hans charm. Däremot så kan jag inte motstå den svaga och förvirrade varianten av Vikingvampyren. Det är så gulligt när den alltid annars så självsäkra vampyren blir rädd för sina egna underordnade och söker skydd bakom Sookie. När Eric, 100 % testosteron, inte vågar vara vaken själv i huset utan kommer med in i sovrummet när Sookie ska sova så vill jag bara krama honom. Han är som en bedårande hundvalp - i skepnad av vampyrvärldens läckraste vampyr (efter Edward Cullen, of course). Välsvarvade marmorbringor nämns nästan lika många gånger i "Dead to the World" som de gör i "Twilight".

(Det väcker andra tankar. Vad sött det skulle vara om Edward drabbades av minnesförlust och sökte skydd i Bellas garderob... eller om Emmett helt plötsligt började bete sig som en hjälplös kaninunge.)

Trots allt Sookie råkar utför så har hon otroligt tur när det gäller männen i hennes liv... om man nu kan kalla dem män då ingen av dem är helt mänskliga. Jag får snart börja göra ett Sookie-lexikon så att jag håller koll på alla olika sorters varelser som figurerar i böckerna. Vampyrer, varulvar, shapeshifters, maenader, häxor och andra blandningar. I varje bok så får man stöta på en ny "art". Jag är förvånad att invånarna i Bon Temps inte märker att ungefär halva befolkningen verkar vara hämtade direkt från sagorna... och att det inte verkar vara en bra idé att söka jobb på Merlotte's eftersom deras personal dras till olyckor. Bara i första boken så mördades halva nattpassets servitriser.

26 augusti, 2008

Jag vs. Svenskaläraren

Grr. Jag är så sur på vår lärare att det inte är sant.
Idag så hade vi vår första Svenska B-lektion och gick igenom en tidslinje över litteraturens utveckling och under vilka perioder böckerna var vetenskapliga och gav en realistisk bild över samhället och när romantik, fantasi och känsla var mest influerande. Jag har sedan länge insett att min svenskalärare tycker om böcker som speglar samhället ("Animal Farm" är en av hans favoriter) och han sa redan förra året att han inte förstår vad tjusningen med fantasy är.

Så, nu så gick vi igenom de olika perioderna och när vi kom till renässansen och upplysningen så lät han jätteentusiastisk och man kan nästan säga att han glödde. Han gillade verkligen det han pratade om, vilket är trevligt för honom, men inte för mig. För jag hörde och såg den stora förändringen som skedde då han började prata om romantiken. Han till och med lät nedlåtande och när han skulle förklara vad böckerna under denna period handlade om så sa han någonting om kärlek och känslor och "vad jag kallar flum". Flum? Tack så mycket för det.

Sedan så pratade han om "Don Quijote" ett tag - och hur den var ett slag mot riddarromanerna. Att Cervantes menade att riddarromanerna var döda, att nu lever människor i nuet. Jag är säker att det var vad Cervantes försökte säga, men efter att ha hört min lärares förra uttalande så var allt jag kunde tänka; det är vad du försöker säga, eller hur? Att vi ska leva i nuet och att fantasyböcker bara är för sådana som försöker fly verkligheten?

Nu kanske jag läser in mer i situationen än vad som egentligen finns där, men av allt han har sagt under förra året (saker som är harmlösa för sig, men visar en helt annan bild då man sätter ihop dem) så tror jag att han är en av dessa människor som ser på fantasy som riktig fulkultur, som barnböcker.

Plus att han gav oss en bok att läsa, "Dvärgen" av Pär Lagerkvist. Den kunde inte kommit vid ett mer ovälkommet tillfälle.

Club Dead av Charlaine Harris

Jag har kommit på varför jag inte har någon läslust. Jag läser inte fritt, inte på det avkopplande och underhållande sätt som vanligtvis förgyller mina dagar (och nätter). Jag läser under press.
Det är bara att checka av varenda bok på listan. "Parfymen" måste jag läsa för att jag har lagt undan den så länge att det snart börjar bli lite löjligt. "The Hobbit" måste jag hinna läsa ut snabbt så att jag har tid att läsa alla andra böcker. "Beijing Doll" sa jag att jag skulle läsa innan Kina och för att lägga mer stress på allting så måste jag läsa den nya Åsa Larsson-deckaren innan sista augusti.

Så jag behövde en paus. Jag behövde läsa en bok bara för att jag ville det. Utan några baktankar. Bara ta den bok som jag först tänkte på och snabbt kunde få tag i. Så det blev "Club Dead". Allt jag behövde var en vampyrdos.

"Club Dead" är tredje boken i Charlaine Harris serie om servitrisen - och tankeläsaren - Sookie Stackhouse och hennes vampyrpojkvän Bill. Eller är Bill fortfarande hennes pojkvän? När boken börjar så är Bill väldigt distanserad och bryr sig mest om sin dator. Han har ett hemligt uppdrag som är så hemligt att hans chef Eric inte ens vet vad han håller på med. En dag så försvinner Bill spårlöst och Sookie vet inte vad hon ska göra. Det blir inte bättre av att hon nästan blir anfallen av en varulv och att hon än en gång dras in i vampyrernas hemligheter och intriger. Bill har blivit kidnappad och Sookie är den enda som kan rädda honom, men när hon får höra talas om Lorena, Bills ex som precis har dykt upp igen, så är hon inte så säker på att hon verkligen vill ha tillbaka honom...

Det känns så befriande att läsa om Sookie och hennes äventyr med diverse övernaturliga varelser! Jag vet alltid vad jag har att vänta mig. Sarkastiska kommentarer, snygga manliga vampyrer/varulvar/shapeshifters/[valfri passande varelse], slagsmål, en hel del sexuella antydningar och ... ehm... Ja. Jag vet att min syster läser min blogg, så jag ska nog utelämna en del, fast jag gör några diskreta antydningar...

Jag har funderat på en sak... Sookie är faktiskt nästan alltid skadad. Hur kan en person tåla så mycket stryk? Sookie har blivit misshandlad fler gånger än vad jag kan räkna på en hand. Bara i den här boken så uppstår blodvite mer än fyra-fem gånger. Jag vill inte ens tänka på hur Sookies ansikte skulle se ut om hon inte var en bokkaraktär... eller hur många ärr hon skulle ha.

Jag tror att jag förtjänar att nonchalera den stora bokhögen vid min säng och läsa ännu en Sookie Stackhouse-bok, men sedan är det stopp... för efter "Dead to the World" så äger jag inga fler av Charlaine Harris böcker och måste klicka mig in på adlibris inom en snar framtid.

22 augusti, 2008

I want you to want me... I need you to need me.

Jag har precis sett klart min favorit bland alla filmvärldens high school-filmer, nämligen "1o orsaker att hata dig". Det är inte precis en film med ett perfekt manus utan vid flera tillfällen så vill jag helst ducka ner under en kudde och jag skulle gärna vilja fråga manusförfattaren vad h*n tänkte på när vissa av filmens "kvickheter" såg dagens ljus. Det är bara en liten svaghet, men den bärs upp av filmens stora stöttepelare - Heath Ledger.
Vem kan stå emot Patrick Verona (alltså Heath) med det långa bruna lockiga håret, de snälla ögonen, det charmiga leendet med smilgroparna. Allting i form av en bad boy som innerst inne har ett hjärta av guld, och som vet hur man gör den där charmigt struliga "jag har så dåligt samvete, förlåt mig"-blicken.
Eftersom min blogg på sista tiden har börjat förvandlas till "En fangirls tankar" så går jag vidare och sliter mig från Heath.

Det finns en high school-film som kommer tätt efter "1o orsaker att hata dig" på grund av... ja, jag vet inte varför, men någonting är det, och det är "John Tucker must die". I denna film så finns det ännu en mystisk charmig tonåring med långt mörkt hår, fina ögon och charmigt leende. Scott Tucker (Penn Badgley) är lite som Patrick Verona jr och om jag fick välja två killar från alla high school-filmer vi äger (och lita på mig, vi har många) så skulle jag välja just dem; Scott och Patrick. Så jag har alltid sett "John Tucker must die" som "10 orsaker att hata dig"-light.

Nu har jag hittat ännu en gemensam nämnare, nämligen låten "I want you to want me" i olika versioner med olika grupper. Scott sjunger den i "John Tucker must die" och Twintwelves cover spelas i slutet av filmen. Så jag har alltid förknippat låten med just den filmen, så döm min förvåning när jag sett klart "10 orsaker att hata dig" och jag hör det bekanta introt spelas under den avslutande scenen och i eftertexten.

Mina favoriter har visst mer gemensamt än vad jag förut kunnat ana.

21 augusti, 2008

Babes i Beijing av Rachel Dewoskin

Eftersom avresedatumet närmar sig så bestämde jag mig för att ta itu med min "kina-lit" och läsa in mig lite på landet... och vad är bättre än en memoar av en västerländsk kvinnas liv i Peking?

Rachel Dewoskin, en amerikansk poet och skådespelerska, har i "Babes i Beijing" berättat om sina år i 90-talets Peking. Hur hon började att arbeta på ett PR-företag - utan någon som helst erfarenhet, men ändå tjänade mer än sina kinesiska kollegor. Hur hon fick rollen som Jiexi, en amerikansk student i Beijing, i den populära tv-serien "Utländska babes i Beijing" och hur serien speglade kinesernas syn på västlänningar.

Jag läste ”Babes i Beijing” som research innan jag åker till Kina. Förde det något bra med sig? Förutom en massa intressanta kunskaper om livet i Kina, nej. Igenom hela boken så försöker Rachel att hålla sig innanför de kinesiska sociala reglerna. Allt hon gör blir fel, för de har ett helt annat språk, helt annat minspel och saker som verkar självklara för oss västerlänningar har en helt annan betydelse där. Nu hade ju Rachel det svårare eftersom hon förutom allt det även pratade kinesiska – vilket bidrog till att hon verkligen var tvungen att ”tänka innan hon öppnade munnen”. Jag kommer nog inte ha samma problem som henne, men jag är rädd. I boken så behandlas hur invånarna i Beijing ser på västlänningar, vilka oftast döms efter amerikaner för västlänning som västlänning. Amerikaner är tjocka, fria, uttrycker sig högt och okonstlat, är känslosamma och lössläppta. Om det är så alla kommer att döma mig i Kina så… Jag är lite rädd för att åka dit eftersom jag känner på mig att jag säkert kommer att förolämpa någon utan att själv veta om att jag gör det.

Rachel berättar om 90-talets mitt och slut, så mycket har ju kanske ändrats sedan dess. Kina hade precis öppnats igen efter att ha haft gränserna stängda för omvärlden och numera så har ju Kina mycket bättre kontakt med omvärlden. (I boken som jag håller på att läsa nu, ”Beijing Doll”, så verkar pekingborna ha mycket bättre koll på västvärlden…).

Vanligtvis så brukar jag inte läsa facklitteratur – jag har problem att läsa allting utan en riktig handling, så det var lite halvkämpigt att ta sig igenom vissa kapitel ibland. Det var intressant med allt fakta, men jag blir så otålig när ingenting händer. Första halvan av boken gick bra och lätt att läsa, men i slutet så börjar boken mer och mer att handla om situationen i Kina än om Rachels liv.

Ett problem jag hade var att jag omöjligt kunde hålla isär de olika personerna. Rachels kinesiske pojkvän Zhao Jun blandades ihop med konstnären Zhou Wen och ibland så far jag tvungen att gå tillbaka och se VAD hennes pojkvän hette – eller gissa. Jag kommer nog att få seriösa problem i Kina.

Frånvaro, skolstart och Milo-koma

Det har varit lite tomt på min blogg på sista tiden och det beror dels på att jag inte har haft någon som helst läslust den senaste veckan - och alltså inte haft någonting att recensera. Det beror även på att skolterminen har startat för min del och mina lärare kör igång på full fart utan att ge oss den minsta stund att vänja oss vid att vi inte kan sova halva dagarna och läsa till tre på natten. Jag är helt slutkörd nu, vilket inte gör någonting för att förbättra min läslust, så jag har ägnat veckan åt att marathontitta på OS, Gilmore Girls och Heroes. Jag har kommit till avsnitt 21 nu! Oh, rekord. Bara två avsnitt kvar och jag har sett klart första säsongen. Tyvärr så måste jag vänta länge på att säsong två ska komma som box.

Jag har gått in i ett tillstånd som endast kan förklars som Milo-koma. Vad ska man annars kalla det då jag ägnar eftermiddagarna åt att sukta efter Jess och Peter och nätterna om att drömma olika osammanhängande drömmar - som alla innehåller minst en cameoroll av Milo himself. I tisdags så var min vän här och vi satt och tittade på Heroes tillsammans och det första som kom upp på tv:n då vi efter fyra timmar (fulla av gemensamt suktande efter Peter Petrelli) stängde av dvd:n var ingenting annat än videon till Fergies "Big Girls Don't Cry".... starring Milo Ventimiglia. Nästa morgon då jag slog på tv:n så möttes jag av.... samma video och den tatuerade bad boy-varianten av Milo ... igen. Jag klagar då inte.




(En korthårig variant av min mörkögde långhårige favorit)

18 augusti, 2008

Breaking Dawn av Stephenie Meyer

Det här är nog den svåraste recension jag någonsin har varit tvungen att skriva. Det är omöjligt för mig att ge min åsikt om boken utan att i alla fall spoila lite, en pyttebit. Så jag kör med min spoiler-taktik; allt som jag ser som spoilers skrivs med vit text. Så markera texten på egen risk. Om ni inte ser stora vita tomrum mellan texten så kanske ni inte ska läsa inlägget ifall det har blivit något fel så att mina spoilers syns.

"Breaking Dawn" var årets mest efterlängtade bok, årets mest oroande bok och årets mest försenade bok. Jag låg sömnlös och oroade mig för att Edward skulle dö, att Bella skulle välja Jacob eller att slutet skulle bli dåligt. Jag satt och hoppade av förväntan för att få läsa om bröllopet och det där ögonblicket då Bella äntligen skulle få sig lite.
När "Breaking Dawn" börjar så spenderar Bella sin sista dag som Isabella Swan och bröllopsnerverna spökar. Bröllopet blir lyckat och paret lämnar för att åka på sin smekmånad, till Isla Esme - en present till Esme från Carlisle - utanför Brasiliens kust. Där har Edward och Bella äntligen sex, men allting går inte som planerat. Bella börjar bete sig allt underligare och lägger snart ihop ett och ett. Hon är gravid! Det visar sig att vampyrer visst kan fortplanta sig... med människor... och orsaken till att de inte har hört talas om det tidigare är för att modern alltid dör vid födseln. Bella vägrar ändå att abortera bort sitt barn och en nedbruten Edward återvänder hem till Cullens - galen av sorg över vad han har gjort. När -flocken får höras talas om den mystiska mutantbebisen så bestämmer de att barnet absolut inte får existera och planerar att död på den - och i och med det även Bella och de Cullens som kommer att göra motstånd. Jacob blir ursinnig över Sams planer och utnämner sig själv till Alpha (en plats som enligt hans arv egentligen till hör honom) och lämnar flocken för att skapa en egen flock tillsammans med Seth Clearwater (som är kompis med Edward efter deras strid mot Victoria) och Leah Clearwater (som bara vill se efter sin bror). Tillsammans så slår de sig ihop med vampyrerna för att skydda Bella ... och vänta och se vad som kommer att hända med henne och barnet.

Boken är uppdelad i tre delar. Första delen är ur Bellas perspektiv och täcker tiden från bröllopet till att hon upptäcker att hon är gravid och bestämmer sig för att behålla barnet.
Andra delen är ur Jacobs perspektiv - och var oväntat bra. Med tanke på hur otroligt irriterad jag blev på Jacob i "Eclipse" så trodde jag att Jacob-delen skulle vara olidlig, men jag kände inte det minsta irritation mot honom under hela boken.. vilket är ovanligt för mig. Kapitelnamnen i Jacobs del var mycket roligare än övriga delars. Så, varför får Bella bara tråkiga kapitelnamn som "Promise" när Jacobs heter "Good Thing I've Got a Strong Stomach" och "You Know That Things Are Bad When You Feel Guilty For Being Rude to Vampires". Jacobs del täcker allting från att Bella kommer hem till att Bella "dör" vid födseln. Nästa del är också från Bellas perspektiv, men nu är den vampyr Bella som berättar.

Som så många andra redan har skrivit i sina recensioner så tycker jag att det var ett genidrag av att låta Jacob bryta av texten. Fastän jag älskar att läsa om Edwards kropp så måste jag säga att det var otroligt mycket av hans kropp i första delen och det är roligt att få se saker genom någons annans ögon. En sak jag har upptäckt med Jacob är att han är nog den enda person vars POV (point of view) inte innehåller en massa självanklagelser och skuld. Att Bella tar på sig skulden för allt vet vi ju redan, och "Midnight Sun" kommer nog vara full av självanklagelser då det är Edward vi pratar om. Allt dåligt som händer Bella ser han ju som hans fel, medan Bella ser det som hennes fel att Edward känner så. En ond cirkel. Då är det skönt att Jacob kommer in och skyller allt som händer på andra - som Edward som redan tar på sig allt ansvar.

"Breaking Dawn" är liksom de andra böckerna otroligt förutsägbar. Liksom i "New Moon" där de flesta räknade ut Jacobs hemlighet långt innan han själv insåg det, precis som i "Eclipse" när läsarna räknade ut att det var Victoria som låg bakom allting medan familjen Cullen fortfarande var förvirrade. Vissa saker i "Breaking Dawn" är så genomskinliga att läsarna förstår vad som kommer att hända långt innan de ens nämns, men det är en del av bokens charm. Twilight-serien är förutsägbar, Twilight-serien är besattliknande kärlekshistoria med en del nästan pinsamma ögonblick, Twilight-serien är otroligt medryckande! Är det inte en av anledningarna till att man blir så fast i böckerna? Att man vet vad som kommer att hända och bara måste komma fram till när det händer och se hur det går?
Några förutsägbara saker i den här boken var att Jacob skulle bli "imprinted" med Renesmee, att Volturi skulle komma för att döda henne och Cullens (det förstod jag redan när Bella började spy på Isla Esme) och att Alice skulle återvända innan slutet. Vilket bara skyndade på min läsning extra då jag verkligen ville läsa de delarna och se hur de skulle ta sig ur allt.

Jag har läst en hel del missnöjda reaktioner om Bellas Mary-Sue beteende; att hon blev för perfekt som vampyr, att hon kunde stå emot blod, att hennes sköld var så stark, att hon fungerade som vanligt direkt efter att hon blivit vampyr. Jag tycker att man i alla fall kan unna henne lite. Om Stephenie hade gjort det så att Bella hade haft stora problem så skulle bara andra ha klagat och skrivit att Bella var en svag karaktär och att hon reflekterar en felaktig kvinnobild. Till exempel. Jag tycker att det var bra att det var Bellas sköld som skyddade alla mot Volturi då hon under hela bokserien har uttryckt en önskan att inte behöva vara den som blir skyddad - att hon vill skydda familjen Cullen från fara, att hon vill ge någonting tillbaka till dem. Så jag har inga problem med det, sedan så är Mary Sues inget som stör mig då alla hjältinnor i alla fan fictions jag någonsin har skrivit alltid har varit Mary Sues upphöjt till hundra. Jag kan inte sätta ihop en karaktär som inte är Mary Sue.

Jag är lite besviken på en sak, att Stephenie Meyer är så okapabel att skada sina egna karaktärer. Inte så att jag VILL att någonting ska hända med Cullens eller Jacob eller Sam, men det lyckliga slutet kom nästan lite för lätt. Det var över 50 stridsklara vampyrer i den där gläntan, och 17 varulvar som inte ville någonting hellre än att slita strupen av Volturi - och ändå så blev ingen skadad. Jag hade i alla fall räknat med att någon skulle attackera. Jag skulle gärna sett Jane tappat kontrollen och blivit övermannad. Eller Caius...

Nu kommer jag göra alla förvånade genom att säga det här; men jag älskar Jacob Black. Varför blev jag irriterad på honom förut? Han måste verkligen ha mognat, eller så gillar jag honom bättre nu när jag får se det från hans perspektiv - och då han inte försöker få Bella att lämna Edward hela tiden. Det var så sött när han inte ville skada Carlisle, och tyckte att det skulle vara mord om flocken dödade Carlisle. Samma sak när han i "You Know Things Are Bad When You Feel Guilty For Being Rude to Vampires" ihopgaddar sig med Edward mot Rosalie och när han sakta, men säkert, börjar respektera vampyrerna och inte vill såra Esme genom att inte ta maten som hon har gjort åt honom och Leah.

Sedan har vi ju hela Renesmee-ploten. Jag har ingenting att säga till om den. Jag tycker att hon är söt, fastän även hon är lite av Mary Sue. Att hon är orsaken till att vampyrerna och varulvarna blir vänner. Fast jag blev lika förälskad i henne som alla andra blev. Jag blir tårögd av förälder-barn relationer och moderinstinkter. (Hallå Lily-skyddar-Harry-grejen). Förresten så är jag så glad att de fick ett barn då jag och Sandra har ägnat många kvällar åt att diskutera det, så....

Jag är fortfarande i min lyckobubbla. Det är otroligt att den har hållt så länge. Den sprack inte ens när boken var slut och jag var tvungen att ta farväl av karaktärerna. Jag är helt euforisk och skulle kunna överse vilka fel som helst, vilket jag även gör. Böckerna är inte perfekta, men med det sug de har så gör det absolut ingenting. Det gör ingenting att Edward skrockar på var och varannan sida eller att en del av Bella och Edwards kärleksförklaringar är lite för söta. Jag bryr mig inte för jag är så besatt i böckerna.
OBS! Det är fritt fram att spoila i kommentarerna, så ni som INTE har läst boken - kommentera inte om ni inte vill få veta saker ni helst inte ville veta.

16 augusti, 2008

Mardrömshyllan

Jag har googlat upp en bild som är så hemsk att den ger mig mardrömmar. Det kryper längs ryggraden och jag vill bara skrika när jag ser de illgröna Penguin-omslagen. Usch. Varför tillverkar de ens sådana böcker? De andra Penguin-böckerna är ju hur fina som helst, de med pingvinen på - eller de med en bild. Varför grönt?

Jag fick en förfrågan om jag inte skulle lägga upp en bild på min bokhylla och det låter som en bra idé. Jag måste bara städa lite först... Just nu så är det lite rörigt eftersom jag har provat att färgkoda alla bokhyllor. Det blev jättesnyggt, men rörigt... Egentligen så borde jag ju ha tagit en bild på det.

Förresten, jag kan nu meddela att jag är stolt ägare av 205 böcker. Jag får panik när jag hör det (bara 205? det låter så... lite), men jag gissar att samlingen kommer att utökas innan årets slut - särskilt då jag har hört att det finns en megastor bokhandel med bara engelska böcker i den kinesiska stad som vi ska husera i. Bok nummer 200 blev "Anna Karenina" av Leo Tolstoy.

"He is a fat loser and has body odor"

Jag var inne på wikipedia och kollade upp lite fakta om en sak ... och kunde inte låta bli att söka på lite olika fiktiva personer. Det var då jag hittade den här väldigt, ehm, partiska beskrivningen av Jacob Black. Jag gissar att personen som skrev det här är väldigt Team Edward och att Wikipedia antagligen kommer att ändra det här ganska snart.

"Jacob Black is a annoying fictional character in the books Twilight, New Moon, Eclipse and Breaking Dawn by Stephenie Meyer. He is described as a Native American of the Quileute (pronounced Quil-yoot) tribe. During New Moon, he undergoes a transformation that enables him to phase into a werewolf. To all extents and purposes, he can be considered Edward Cullen's foil. He is reckless and rebellious and, unlike Edward, is not overly protective of Bella. In Breaking Dawn, it is said that because he and his pack members are not bound by the moon, they are not true werewolves but shapeshifters that happen to turn into wolves. He is a fat loser and has body odor!"

Fast man vet aldrig. De kanske inte upptäcker det här förrän om någon månad - fastän jag tror att något Twilight-fan som inte är överdrivet emot Jacob kommer att upptäcka det snart och ändra det. På svenska wikipedia så har det i alla fall funnits en väldigt felaktig sida hur länge som helst, och jag brukar gå in då och då för att se om de har ändrat den. Ärligt talat, jag håller tummarna för att de inte ändrar den.

Jag ger er... Mannen som kunde tala med hästar - direkt från sv.wikipedia.org!

"Filmen handlar om Grace som förlorar sin vän och sitt ben i en tragisk olycka. Graces älskade häst Pilgrim klarar sig men hästen skadades illa. Den enda som kan rädda hästen är Tom Booker, en man som bor i Mountana. Grace och hennes mamma åker till mountana med Grace och Pilgrim. Redan första gången Annie (Graces mamma) så varandra blev de kära. Annies man Robert kommer till Mountana för att föra Annie och Grace hem. Men då när Grace äntligen skulle rida Pilgrim så gick Proteststrumpan sönder och hon måste åka hem till New York. Annie stannar i Mountana och där blir det slutligen att de hamnade i sängen tillsammans. När Grace här på när Tom och Annie pratade om deras hemlighet så rymmer hon med Pilgrim. När Tom hittade henne så sparkade Pilgrim honom så hårt i huvudet att han dog. Efter Tom dog fick hon veta att hon väntade Toms och hennes barn. Hon berättar sin hemlighet om Tom och de skils ..."

Nu när jag läser den så upptäcker jag att de visst har ändrat den. Nej, vad synd! Den är mer sammanhängande nu än vad den var förut.

15 augusti, 2008

Dagens I-landsproblem

Jag har nu äntligen fått mitt "klassiker"-paket från adlibris, efter en lång lång väntan. Direkt jag kom hem så slet jag upp de vita plastremsorna, kastade bort tejpen och möttes av en hemsk syn. Både "Vanity Fair" och, ännu värre, "Dracula" hade de hemska gröna Penguin-omslagen, fastän jag är 120 % säker på att jag INTE beställde exemplar som såg ut så. Jag avskyr de gröna Penguin-omslagen och skulle ALDRIG beställa en sådan bok med flit. Grrr... jag vet att det på mitt Dracula-omslag skulle finnas en svartvit bild av en vampyr som håller i en ung kvinna... inte ett helgrönt omslag med skinande vit rygg som sticker ut bland alla svarta/mörka/fina pocketryggar på min vampyrsektion.

Ska jag stoppa "Dracula" tillsammans med de andra klassikerna i klassikerhyllan eller ska jag ta och stoppa "Dracula" där den hör hemma, med sina avkomlingar på vampyrsektionen?
Jag är delad i två läger. Läger 1 säger att de gröna Penguin-pocketen inte bör sprida sig utanför sin givna hylla ("Pride and Prejudice" och "David Cooperfield" bryter redan av den hyllan med sina oskuldsfulla ryggar), medan Läger 2 säger att det är syndigt att stoppa "Dracula" på någon annan hylla än vampyrhyllan. Hjälp!

Kejsaren: Roms portar av Conn Iggulden

Jag borde lyssnat på min magkänsla och skrivit den här recension innan "Breaking Dawn", innan den där fanatiska dimman sänkte sig över min hjärna, innan jag blev tillfälligt lobotomerad. Jag som hade kommit på så otroligt mycket att skriva om den här boken och nu så är det borta, bortsopat, raderat från hårddisken, utträngt från mitt minne. Det var synd, jag som tyckte att jag var så intellektuell.

"Roms portar" är första boken i Conn Igguldens tetralogi (ett nytt ord jag precis har lärt mig, förut så kallade jag det för kvartologi) "Kejsaren" som handlar om Julius Caesars liv och leverne. Innan jag berättar om boken så ska jag bara berätta en liten rolig anekdot från mitt liv. Varje år, efter bokrean, när det är halva reapriset så plundrar jag alltid alla bokbord som står framställda i olika affärer och varje år så hittar jag bara en bok. En ny bok i "Kejsaren"-serien. Jag saknar bara den sista boken, "Krigets gudar", för att ha kompletterat serien - direkt från bokreaborden.

Så, tillbaka till boken. När "Roms portar" börjar så är året 90 f kr. och på ett gods utanför Rom är två unga pojkar lämnade ensamma tillsammans med husets slavar och den enes psykiskt sjuka moder. Det är Gajus, godsägarens son, och dennes fosterbror Marcus, bästa vänner och blivande krigare. De tränas av den fd. gladiatorn Renius för att bli stolta legionärer och blivande generaler i det snabbt växande romarriket. När slavarna i Rom gör uppror några år senare så ändras deras livsbana. Plötsligt så öppnar sig vägen till svekets, maktens och intrigernas Rom och vännerna skiljs åt för att uppleva äventyr på var sitt håll.

Jag kan inte avslöja något mer, för jag tycker att tjusningen med boken är att bli överraskad - så överraskad man nu kan bli när man har skrivit en uppsats om Julius Caesars liv under högstadiet. Det är tur att jag är glömsk, annars så skulle vissa spänningsmoment helt försvinna. Boken är inte historiskt korrekt, utan skönlitteratur byggd på historiska grunder. (Översättning: Författaren har gjort research och hållt sig till historiskt fakta, men byggt på med en stor dos fantasi). För mig, som alltid varit fascinerad av Romarriket, skulle boken kunnat vara en flopp och jag hade ändå lagt ner den tillfredställd, men jag tror på vad Iggulden skriver. Jag tycker att Igguldens "genre"; att skriva romaner om historiska personers liv är en trevlig och intressant idé. Det är mycket roligare att läsa historia så här än i historieböckerna. Att få den levande, med detaljer och känslor, än att bara läsa fakta rakt upp och ner i en bok. Nu senast så håller Iggulden på med en serie om Djingis Khan.

Jag vill bara varna er som har tänkt läsa "Kejsaren"-serien för en sak. Se upp för sexbeskrivningarna! Jag är inte särskilt känslig för privata beskrivningar, men den här boken fick mig att krypa av obehag och önska att jag kunde gömma mig bakom en kudde. När man beskriver hur kvinnan öppnar munnen, andas tungt och stönar lustfyllt - där dras min gräns. Tack så mycket. Romarriket hade en fri syn på sex, men jag håller mig gärna utanför min uppdragna linje.

Efterlysning

Jag efterlyser tips på nya beroendeframkallande serier då alla mina numera är avslutade. Chansen att det skulle komma en fortsättning på "Lord of the Rings" är sedan 70-talet lika med noll, ungefär lika stor är chansen att en åttonde Harry Potter-bok skrivs och efter "Midnight Sun" - som faktiskt inte är en ny bok utan bara "Twilight" från ett annat perspektiv - så är Stephenie Meyers serie också ute ur bilden.
Vad jag behöver är en ny favoritserie som jag kan prata om i timmar och gör att jag blir tillfälligt döv direkt någon kritiserar den. Jag behöver en ny kick. Jag behöver en ny serie som gör att jag sitter som på nålar och väntar på att nästa bok ska släppas.

Någon som har något bra tips?
Det behöver inte vara fantasy eller vampyrer, men helst lite Harry Potter-ish, Twilight-ish eller Lord of the Rings-ish. Alltså, gripande serie innehållande lite mystik, lite kärlek och en hel del känslor efterlyses.

14 augusti, 2008

Mitt dygn med "Breaking Dawn"

De senaste 24 timmarna.

16.00 - ca 17.45
Febrig väntan efter "Breaking Dawn". Bloggläsning, "The Hobbit"-läsning. Konversationsförsök med min syster.

17.45 - 18.10
Beundran av bokens tjocklek, tyngd och framsida. Omläsning av baksidetexten 3000 gånger. Försök, fulla av skräckfylld förtjusning, att öppna boken och ta mod att läsa texten på insidan av omslaget.

18.10 - 18.12
Middag

18.12 - 00.15
Långsam läsning för att ta in så mycket som möjligt och dra ut på det hela, endast avbruten av ett hulkningsögonblick, ett irriterande avbrott från min mamma och ett lika irriterande påtvingat mellanmål.

00.15 - 10. 35
Jag kände att jag var tvungen att sova för om jag läser då jag är trött så blir det "dimmigt" nästa dag - jag kommer inte ihåg något av vad jag läste just innan jag somnade. Så jag bestämde mig för att få en lång natts sömn och sedan fortsätta.

ca 10.45 - 13.10
Koma-läsning, inte medveten om någonting utanför "Breaking Dawn". Skratt, gråt och små hopp av glädje eller spänning.

13.10 - 13.15
Lunch

13.15 -14.35
Slut-etappen, som var designad enligt mitt känslomässiga mönster. Jag satt där helt stunned och tänkte inte på någonting utanför Forks, Washington när jag var klar... och en längtan att läsa om hela boken igen.

15.00 - 16.00
Promenad för att försöka tänka klart igen.

16.15 -
Fick en insikt om att jag kommer ha väldigt svårt att hitta en bok att läsa efter det här då alla böcker ser bortstötande och motbjudande ut just nu. Jag vill vara kvar i min bubbla.

13 augusti, 2008

ÄNTLIGEN!

Den känns ännu bättre än vad jag trodde. Den är tung och tjock, en oslagbar kombination... och nu när den är här så håller mina kinder på att spricka av träningsverk från mitt mastadontleende. Jag har lust att brista ut i sång... med tillhörande dansnummer.

Jag har bara ett problem... Jag vågar inte öppna boken. Jag vågar inte läsa baksidetexten. Jag sitter bara här och stirrar på framsidan och ler och ler och ler. Tänk om den perfekta bubblan spricker?


Jag börjar efter middagen. Jag måste.
... Jag kan knappt vänta!

En dag är du i min famn, och den dagen idag!

Jag får "Breaking Dawn" om mindre än 16 timmar. Iiih!
Då ska jag läsaläsaläsaläsaläsa och bara ta en kort ätpaus så att jag hinner ikapp alla som kan spoila mig... fast samtidigt vill jag dra ut på det. Jag gissar att boken kommer att läsas flera gånger under de kommande veckorna.

Bara 15 och en halv timme kvar nu.

12 augusti, 2008

Har Maria Eriksson ont om pengar måntro?

Vi känner alla till Maria Eriksson på ett eller annat sätt. En del har läst böckerna som Liza Marklund har skrivit med hennes hjälp om hennes flykt undan sin våldsamma muslimska ex-man. Jag tycker verkligen synd om Maria för vad hon har fått utstå, jag vill bara klargöra det i början. Ingen människa borde få gå igenom det hon, hennes andra man och hennes barn fick utstå och jag förstår verkligen om de blev förändrade av det hela. Jag förstår även att det kanske inte lever som prinsar i USA och kan behöva pengar. Jag unnar dem verkligen allt gott, MEN... Ibland undrar jag om det på sista tiden har målats en mörkare bild för att ha någonting att fortsätta skriva om.

"Gömda" och "Asyl", som Liza Marklund skrev, är de enda BOATS-böcker (Based on a True Story) jag någonsin läst och fastnat för. Man blir illamående av vad de tvingas utstå och hur människor kan bete sig. Jag har aldrig varit något riktigt fan av Liza Marklund, men de är enligt mig hennes bästa böcker, mycket bättre än vissa Annika Bengtzon-deckare.

(Jag kanske ska förklara lite närmre innan jag fortsätter. Jag tycker inte om böcker som "Mamma sa att jag var sjuk" eller "Pojken som kallades Det", för har någon annan uppmärksammat hur otroligt deprimerande de är? I de flesta BOATS-böcker jag har läst så går det från en nattsvart händelse till en annnan och om det någon gång händer något positivt så kommer det bara göra allting ännu värre, som i "Pojken som kallades Det" då hans mamma är jättevänlig och tar honom ut och fiskar. Det är ingen mysig fiskestund för läsaren - det blir bara ännu hemskare. )

Sedan så gav Mia ut en egen bok, i sitt eget namn, på ett annat förlag och om jag minns det rätt så blev det en liten fnurra på tråden med Liza Marklund. "Mias hemlighet" handlar om familjens liv efter att de fått asyl i USA. Innan jag läste boken så förstod jag inte riktigt vad den skulle handla om. Hennes ex-make får ju inte komma in i landet så han kan ju inte söka upp dem? Jag tänkte att det kanske är en "berättelse" om hur familjen kom på benen igen, en feel-good book. Men nej. Jag hade glömt att det är en BOATS och språket försämras utan Liza Marklund. Plus att jag ibland känner att Mia egentligen inte har något att berätta om.

Det handlar mest om hur hennes och Anders äktenskap faller samman och ibland tycker jag att hon utmålar Anders som den enda felande länken och sig själv som ett felfritt helgon. Som när Anders dyker upp på bron efter att de har skiljt sig och hon vettskrämd måste ringa till polisen så att de kommer dit och ordnar besöksförbud. Där tycker jag att något är snett. Hennes ex-make gjorde hemska saker, skröt om människor han dödat, våldtog henne, misshandlade henne, hotade att döda deras dotter, dödade nästan hela familjen. Jag har inte någon empati för honom när han hängs ut i böckerna, men när Anders hängs ut åt hela svenska befolkningen så drar jag mig för att läsa. Hennes ex-makes familj lever kvar i Libanon, medan Anders familj, släkt och fd. vänner - som han tvingats lämna likaväl som Mia har tvingat lämna sina - finns kvar i Sverige och måste leva med att Anders beskrivs som en instabil, självisk och ibland hotfull person. Kan man egentligen ha så otur?

Det är väl klart att Anders förändrades. Det är väl klart att han började fundera och glida iväg. Jag minns inte, men jag tror aldrig att Anders fick något stöd under hela bokserien. Barnen får gå hos psykolog för att klara traumat och alla tröstar och stöder Mia, men Anders? Han har väl även han upplevt all psykisk terror. Han har lämnat sin familj och sina vänner i Sverige och kan inte kontakta dem, eller återvända. Han gav sig ut på samma färd som dem. Ändå är han mer ett hinder i boken än någon att hjälpa över hindret.

"Mias hemlighet" handlar även om hur Mia träffar sin nya man och hur de skapar sig ett hem, vilket jag tycker är att avvika från ämnet - och det är här jag börjar fundera om Mias enda inkomst är böckerna. Tidigare så har hon velat upplysa samhället om vad som pågår och om hur lite hjälp utsatta kvinnor får. Nu så delar hon mest med sig av sitt privatliv. Det här är inte boken om kvinnan som klarade sig undan våld, utan om ett äktenskap som det för mig skulle kännas fel att dela med mig av.

För ett tag sedan så kom det ut en bok, som jag inte har läst då jag tyckte "Mias hemlighet" var för BOATSig. Jag tror att den nyare boken heter "Mias systrar", och den handlar om kvinnor som Mia har fått kontakt med under sin tid i USA och som är eller har varit i samma situation som henne. Ännu en gång frågar jag mig, är detta Mias enda inkomst? Jag vet inte hur det går till att skaffa jobb i USA, men borde det inte gå att ta ett jobb? Eller det kanske inte räcker. Jag vill inte döma någon då jag inte vet alla detaljer, men ibland så börjar jag undra om det inte kan vara en liten del girighet inblandat. Att det har så gått så bra tidigare att man inte kan sluta innan man hunnit få in lite mer pengar, utnyttjat det till fullo. För när Mia inte ens skriver om sitt eget liv, utan okända kvinnor, som är i en liknande situation som den vi redan har läst om så börjar det osa lite. Det är en god sak att uppmärksamma det, men vi vet. Nu vet vi att det finns män som misshandlar sina fruar. Män som psykiskt trycker ner sina kvinnor så att de knappt kan fly. Män som inte drar sig från att skada sina barn. Mia vill hjälpa dessa kvinnor och det vill även jag. Jag önskar att jag kunde få dessa män att sluta göra detta eller ge kvinnorna hjälp på annat sätt. Mia önskar att få myndigheter att uppmärksamma dessa fall och hjälpa dem, men har vi inte lärt oss att det inte finns någon hjälp? Mias ex-make lyckades terrorisera familjen trots att han satt i fängelse. Det är svårt att fälla någon om det är abstrakt. Hotfullt beteende kan lätt viftas undan, en del tror att kvinnorna överdriver.

Jag läste någonstans en insändare om att lagarna borde bli strängare och jag både håller med och säger emot. Lagarna borde bli strängare så länge det går att utskilja sanning från lögn. Det finns psykotiska kvinnor också, de som gör vad som helst för att smutsa ner sin ex-makes namn och det ska inte finnas lagar som utnyttjas åt andra hållet. För att göra männens liv till ett helvete. Män är inte enbart onda och kvinnor är inte enbart goda. Jag skulle säga att av alla psykiskt störda människor i världen så är det nog 50/50.

Det jag menar är att jag tror inte att lagar kommer att ändras på grund av dessa böcker och dessa kvinnor blir snabbt ett fenomen. Det är starkt och modigt av dem att våga outa helvetet de lever i, men nu finns det så otroligt många böcker om det. Vad skiljer "Mias systrar" från "Gömda", som redan varit en succé och upplyst? Är det ännu en bok för att få oss omskakade och öppna ögonen, för jag lovar: De som läser "Mias systrar" är de som har läst "Gömda" - och de är redan omskakade.

När jag var inne på adlibris nu så såg jag att Maria Eriksson har släppt ännu en bok som har klättrat upp på topplistan. I "Emma Mias dotter" (en titel som får mina fingrar att klia för att jag så gärna vill sätta in ett kommatecken) berättar Mia och hennes dotter Emma om vad som hänt. Så här står det på adlibris.

"Emma, Mias dotter är Emmas version av vad som hände och hur det kändes under alla de där åren på flykt undan en man som hotade såväl henne som hennes mamma till livet. Men det är också berättelsen om det liv som sedan följde: om hur Emma i Den svarta boken får veta den sanning som ställer relationen mellan mor och dotter på sin spets, om hur hon flyr hemmet och börjar använda droger, och om hur Mia tvingas kämpa mot en dödlig sjukdom precis som hon tidigare tvingats kämpa sig till asyl åt sig och sina barn.

Emma, Mias dotter är den gripande berättelsen om en mor och hennes dotter som tillsammans gått igenom ofattbara prövningar och till slut lyckas hitta tillbaka till varandra. Det är också fortsättningen på en familjehistoria som engagerat miljontals läsare och som visar på människans förmåga att mot alla odds inte bara överleva utan också skapa sig en bättre framtid."

Jag vet inte vad jag ska säga, men jag tycker att det blir mer och mer BOATSigt för var bok som går.

En glad överraskning

Nyss, när jag till slut orkade dra mig ut till postlådan, så fick jag en glad överraskning. Den lilla plåtlådan var fylld till bredden av två fina paket; det ena var mitt Adlibris-paket med Kina-lit som äntligen kom och det andra var ett vadderat kuvert från Akademibokhandeln. Det första paketet var väntat, men det andra hade jag ingen aning om vad det kunde innehålla.

Det visade sig att jag har blivit "en av 25 lyckliga som får möjlighet att läsa och VIP-recensera Åsa Larssons nya bok Till dess din vrede upphör i manusform." Jag har ett svagt minne av att jag har anmält mig till att få ett bokmanus, men det kom som en chock när jag först öppnade paketet. Min lillasyster hade bättre koll på det hela än vad jag hade. Det var hon som fick påminna mig att jag hade anmält mig och att de inte bara hade lottat ut mig på slump.

Undra om jag ska skynda ner på biblioteket och låna någon av Åsa Larssons andra böcker då jag har absolut noll koll på hennes böcker. Jag läser ju knappt deckare. Jag drabbades av Liza Marklund-sjukan för några år sedan, men det var aldrig min genre. Hoppas att boken är bra och att jag hittar ännu en deckarförfattare som jag tål att läsa. Hittills så har jag bara stött på Agatha Christie och Stieg Larsson.

11 augusti, 2008

Att beställa eller att inte beställa, det är frågan...

Jag har precis beställt "Breaking Dawn" från Adlibris, fastän jag sa att jag inte skulle göra det, fastän jag redan har bokat ett exemplar på Akademibokhandeln.

Anledningen? Jag ringde till Akademibokhandeln här idag, så fort jag fick veta att Akademibokhandeln i Stockholm hade fått in "Breaking Dawn", och frågade när de väntas få in boken och de svarade att böckerna inte ens har börjat packas om ännu. Så imorgon så ska de alltså, i Stockholm, börja packa om böckerna som ska ut till övriga landet och - om de är färdiga - sända ut dem. Det borde betyda att boken kommer in tidigast på onsdag - men det tvivlade de i affären på. Eftersom det kostar mig närmre 100 kr att ta mig in till Luleå, och min ekonomi inför Kina resan är närmast obefintlig, så kan jag inte betala en bussbiljett OCH boken OCH mitt tidigare beställda bokpaket. Min mamma, som jobbar i Luleå och som jag hade tänkt kunde hämta boken åt mig, ska jobba här hemma på det lokala kontoret hela veckan och ska inte till Luleå förrän tidigast på onsdag nästa vecka.

Alltså så kommer jag inte kunna få mitt Akademibokhandelexemplar av "Breaking Dawn" förrän tidigast 20/8. Imorgon är det 12/8 och om Adlibris behöver 2-5 arbetsdagar att få till min beställning så borde jag ändå ha boken innan onsdag. Om den inte är sänd innan onsdag så går jag helt enkelt och avbokar min beställning och köper från Akademibokhandeln.

Om man har en beställning som fortfarande behandlas... går den före? Kommer de strunta i min "Breaking Dawn" tills de har fått klart alla mina klassiker? Grrr.... Undra om de tar beställningarna i den ordning de får dem? Att de har en lista och prickar av eftersom? Så isåfall så kanske inte min BD-beställning uppehålls av min klassiker-beställning? Jag borde ha kollat upp det här innan.

Det är lite "haha, där fick du" över situationen. Om jag bara hade insett det här i lördags så kunde jag ha fått min bok mycket snabbare. Varför öppnades mina ögon idag, tre dagar senare, varför kunde jag inte se det på en gång?

Twelfht Night, or What You Will av William Shakespeare

Min första Shakespearekomedi någonsin blev "Twelfht Night, or What You Will" som innehåller allting en bra komedi bör innehålla. Några "jolly" karaktärer - som två försupna riddare och en clown. En lite självgod naiv betjänt. Separerade tvillingar. Män som egentligen är kvinnor och så klart ett förväxlingsdrama och ett lyckligt slut.

"Twelfht Night, or What You Will" var min Shakespearefavorit redan som barn. När jag gick på mellanstadiet så läste jag några av Shakespeares kända pjäser i förenklad version, på prosa. Det var "Romeo och Julia", "Hamlet", "Trettondagsafton", "En midsommarnatts dröm" och... Det kan ha varit "Othello".

Jag har bara läst tre av Shakespeares pjäser på vers, men av vad jag kan komma ihåg så är nog "Twelfht Night, or..." ganska unik i sitt slag. Jag förundrades över hur stor del kvinnorna har i pjäsen. Det är ju oftast någon sort av kvinnlig karaktär som olyckligtvis dör (Juliet, Ofelia, Cordelia, Desdemona) med i pjäsen, men personen som allting kretsar kring är oftast män. I "Romeo&Juliet" så är det väl ungefär 50/50, men "Hamlet" handlar ju om Hamlet, "Othello" om Othello och "King Lear" om att få tillbaka Lear på tronen. I "Twelfht Night, or..." så kretsar det mesta kring Viola.

Kort summering av handlingen: Viola överlever mirakulöst ett skeppsbrott och beger sig till staden Illyria antagandes att hennes tvillingbror drunknat. Hon döljer sitt nobla namn och sitt kön och söker tjänst hos Duke of Orsino under namnet Cesario. Viola faller omedelbart för den hertigen, men han åtrår den högättade Olivia, som inte vill veta av honom. Cesario/Viola får i uppdrag att betyga Orsinos känslor för Olivia till hon vill träffa honom, men ingenting går som planerat. Olivia blir förälskad i Cesario/Viola... och det hela kompliceras av att Violas tvillingbror Sebastian - som är helt ovetande om att hans syster överlevde skeppsbrottet - anländer till staden.

Det är roligt att få läsa om en kvinna som klär ut sig till i man under en tid då män klädde ut sig till kvinnor på scen. Tanken att en man låtsas vara en kvinna som klätt ut sig till man är svindlande rolig. Det är trevligt att Shakespeare inte alltid skrev deprimerande pjäser där alla blir mördade eller tar självmord. Jag älskar tjorviga förväxlingsdraman. Jag längtar efter att få läsa "A Midsummer Night's Dream" som verkligen är ett kringelkrokande förväxlingsdrama.

Jag måste bara få avsluta med ett slumpmässigt utvalt citat.
“Olivia: A murderous guilt shows no itself more soon
Than love that would seem hid: love’s night is noon.
Cesario, by the roses of spring,
By maidenhood, honour, truth and every thing,
I love thee so, that, maugre all thy pride,
Nor wit nor reason can my passion hide.
Do not extort thy reasons from this clause,
For that I woo, thou therefore hast no cause;
But rather reason thus with reason fetter,
Love sought is good, but given unsought is better.”

Gilmore Heroes eller Heroes Girls

Jag har kommit på ett botemedel på min "Breaking Dawn"-noja, nämligen ... mina beloved Gilmore Girls! De lyckas inte hela mitt hjärtas sviktande slag allt eftersom mer tid går och jag fortfarande inte har fått ta min efterlängtade bok i famnen och bara läsa tills ögonen blöder. (Okej, nu blev det lite creepy...). Det är inte helt borta, men de lyckas distrahera mig så att jag under korta stunder kan tänka på andra saker än på alla amerikaner som redan vet hur det slutar.

Det här inlägget skulle inte handla om "Gilmore Girls" utan om en annan av mina favorit på tv-himlen... "Heroes"! Fastän jag fortfarande inte har hunnit se längre än till avsnitt 18 på första säsongen (jag har sett avsnitt 1-18 tre gånger, men aldrig tagit mig förbi den osynliga barriären till avsnitt 19, så snälla inga spoilers!) så älskar jag "Heroes". Fastän Sylar skrämmer mig från vettet så måste jag se den... och sedan har vi ju min älskling, Milo Ventimiglia. Länken mellan mina två favoritserier. Jag vet inte vem jag föredrar, Jess Mariano eller Peter Petrelli? Svårt val.

Nu kanske jag ska återvända till det egentliga ämnet. Under min re-repris av "Gilmore Girls" så har jag upptäckt några "Heroes"-skådespelare som slunkit förbi. I första säsongen, under Rorys första dag på Chilton, så står ju ingen mindre än Eden där i skolkorridoren och säger någonting dräpande. Att Jess Mariano, strulande boknörd, växte upp och blev Peter Petrelli är väl ingen nyhet, men under mitt sena nattittande igår så gjorde jag en välkommen upptäckt (som jag inte fattar hur jag kan ha missat förut). I säsong två av "Gilmore Girls", i avsnittet "The Road Trip to Harvard" så smiter ju Rory in på en lektion på Harvard och hamnar i en diskussion med en elev som inte håller med Rory när det kommer till... synen på lycka (??). Den lilla japanska killen med väldigt runt ansikte och glasögon fick mig att nästan skrika till av överraskning. Det är ju Hiro! Hiro Nakamura! Min favoritjapan från "Heroes" sitter ju där och diskuterar med min favoritRory! Det är ju bara underbart.

09 augusti, 2008

OMG

"Breaking Dawn" går att beställa från adlibris nu! Jag kan inte bestämma mig... Ska jag beställa eller ska jag chansa och lita på att Akademibokhandeln får upp dem till på måndag?

... Fast eftersom Adlibris fortfarande inte har skickat mitt 1-3 dagar paket som jag beställde på tisdagmorgon så...

Jag chansar, men alla andra som vill beställa. Gör det!

08 augusti, 2008

Shopaholic and Sister av Sophie Kinslla

Jag har väldigt svårt att välja böcker nu under min "Breaking Dawn"-vaka. Det får inte vara någonting som är fantastiskt bra och suger sig kvar - och på så sätt överskuggar slutet på vampyrserien. Av samma anledning så kan jag inte läsa någon annan vampyrbok, eller fantasybok för den delen. Så jag försöker hålla mig till böcker som jag lätt kan lägga ifrån mig för att hänge mig helt åt Bellas öde. En sådan bok är "Shopaholic and Sister". Om jag så skulle låta den ligga i flera veckor så slår jag vad om att jag skulle komma ihåg vad den handlade om när jag tar upp den igen.

”Shopaholic and Sister” är fjärde boken om Rebecca Bloomwood, naiv shopaholic. Nu när hon är gift och på smekmånad med Luke så är Becky Brandon (neé Bloomwood) lyckligare än någonsin. Hon är i balans med sin själ och har övervunnit sin materialism. Hon lockas inte längre av shopping och har inte köpt någonting på hela smekmånaden, förutom det där middagsbordet med tillhörande stolar i Danmark… och de där tjugo silkesklänningarna i Kina… och två trägiraffer som Luke sa att hon absolut inte fick köpa… och…
När hon och Luke avslutar sin smekmånad och beger sig hemåt så börjar den lyckliga glöden att falna. Beckys föräldrar döljer någonting för henne, Luke har satt upp en väldigt strikt budget åt henne och Beckys bästa väninna Suze har hittat en ny bästis. Det är lugnt, Becky behöver inte Suze nu när hon får veta orsaken till hennes föräldrars konstiga beteende. Becky har en syster, en två år äldre halvsyster, och hon och Becky kommer säkert att bli oskiljaktiga och gå ut och shoppa tillsammans, fläta varandras hår och ha slumber parties. Det är ju sådant systrar är för. Tyvärr är Jessica inte det minsta lik Becky. Lika reserverad som Becky är bubblig, lika sparsam som Becky är slösig så ser det ut som att de två systrarna inte har någonting gemensamt, men det ska inte få stoppa Becky….

Jag älskar Rebecca Bloomwood Brandon. Hon påminner mig lite om min favorit Walsh-tjej, Rachel från ”Rachel’s Holiday”. De har samma självförnekande drift när det gäller deras laster. Oh nej, inte är Becky shoppinggalen. Nej då, hon köper ju bara nödvändiga saker. Som den där löjligt dyra handväskan. Den är en livsnödvändighet.
Hon är så gulligt over the top och naiv så att det är svårt att inte tycka om henne, fastän hon ibland driver mig galen. Jag vill bara skrika åt henne att sluta shoppa ibland. Jag är rädd för att slösa pengar, men på sista tiden så har jag blivit lite av en bokshopaholic, men jag försöker skära ner.

Jag förstår att Luke måste ha ett ganska underhållande, men svårt liv, tillsammans med sin fru. Hon är alltid så otroligt entusiastiskt över allt och oftast besviken. Jag gillar henne för att hon är så impulsiv och inte tänker det minsta innan hon kastar sig ut i ett nytt projekt.

Men min absoluta favorit i ”Shopaholic”-serien är en man som inte är med så ofta, nämligen Tarquin ”Tarkie” Cleath-Stuart. Jag tycker om Tarkie. Han är så otroligt nonchalant om vad han ger för intryck och är alltid så otroligt vänlig. Som i den här boken när Becky ska ut och rida med Suze och dennes nya bästis Lulu och han inser att Becky inte kan rida, men istället för att säga någonting så hjälper han henne så att hon inte ser bortkommen ut. Det är så sött. Dock så tycker jag synd om hans barn. Jag hoppas att ingen av dem får något handikapp, då de är väldigt inavlade.

"Shopaholic"-böckerna är som en mix av chick lit-hjältinnornas förmåga att alltid trampa fel och försätta sig själv i en otrolig pinsam situation, som det är svårt att ta sig ur, och ett otroligt bubblande lyckligt barns naiva drömvärld. Jag undrar hur Becky egentligen ser världen.
Det är i alla fall ingen tvekan om att man blir glad av att läsa om henne.

Eclipse av Stephenie Meyer

Jag skriver inlägg i turbo-fart idag. Det kanske inte är en bra sak då de oftast blir sämst då jag inte har tid att gå igenom dem tre fyra gånger med kritiska ögon, men men. Jag måste sysslosätta mig.

Näst på tur i min "jag-måste-recensera"-lista är "Eclipse". Boken då jag blev så lycklig att jag grät och boken då jag blir så irriterad att jag måste kämpa för att inte kasta den ifrån mig. Boken där Edward är underbar och där Jacob utvecklas till vad han hotade att bli redan i slutet på "New Moon" - en riktig vagel i ögat på mig. Jag ska försöka att inte vara alltför partisk.

"Eclipse" börjar ungefär ett år efter var "Twilight" slutade. Bella, Edward och Alice ska sluta high school - Bella för första gången och de andra för ... ja, inte första gången. Bella och Edward är det lyckliga paret än en gång, men det finns några moln på himlen, och ett av dessa moln heter Jacob Black. Jacob vägrar prata med Bella sedan hon avslöjat för honom att hon strävar efter att bli en vampyr och Charlies kommentarer om att Jacob inte mår bra gör att det blir smolk i glädjebägaren. Eftersom Bellas samvete är lika känsligt som Edwards så tar hon förstås åt sig allting och kan inte få ro innan Jacob än en gång är lycklig (och jag sitter och skriker åt henne att han utnyttjar hennes samvete). Problemet är att Jacob inte verkar förstå att hon inte delar hans känslor. Han är hennes bästa vän, men hon är mer än en vän åt honom, och han kämpar allt vad han kan för att få Bella att välja honom över Edward. (Därav min irritation).
Ett annat, mer skrämmande, moln är de mystiska dödsfallen i Seattle. Dödsfall som är oroväckande lika blodtörstiga vampyrer...
När en okänd vampyr har varit inne i Bellas sovrum och snokat så rådar det plötsligt Red Alert över situationen, men kommer verkligen Cullens kunna stoppa det här själva?

Jag försökte hålla det så mystiskt som möjligt för att inte spoila allt för mycket. Jag hoppas det lyckades. Om inte så ber jag om förlåtelse. I alla fall så är "Eclipse" numera synonymt med irritation för mig. Jag har aldrig träffat en bokkaraktär som irriterar mig så mycket om Jacob Black - möjligtvis Dolores Umbridge. Jag, som är stenhård "Team Edward"-medlem, buar när Jacob för hundrade gången krossar vänskapslinjen och inte kan ta ett nej. Ser han inte att han gör Bella illa? Grr.

Men boken har sina höjdpunkter och en av dem är att vi får se ÄNNU en god sida av Edward. Han delar nämligen min boksmak. Han har den goda smaken att inte tycka om "Wuthering Heights" och av exakt samma anledning som mig!

"'I don't understand why you like it. The characters are ghastly people who ruins each other's lives. I don't know how Heathcliff and Cathy ended up being ranked with couples like Romeo and Juliet or Elizabeth Bennet and Mr Darcy. It isn't a love story, it's a hate story.'"

Exakt min mening. Plus notera att han nämner Elizabeth och Darcy som ett av de största litterära kärleksparen. Bra smak?

Sedan så har vi de mer detaljerade, mer passionerade kyssarna som mitt favoritpar nu har avancerat upp till och det där löftet som Edward ger Bella, vilket gör "Breaking Dawn" så mycket mer lockande. Jag hoppas verkligen att det inte blir ett fiasko då jag ser fram emot det så mycket.

För att avsluta denna halvdana recension, ett favoritcitat.

[SPOILER]


"Sarah?" He looked up at me through his impossibly long lashes, his golden eyes soft but, somehow still scorching. "I promise to love you forever - every single day of forever. Will you marry me?"

Är inte det ett perfekt frieri?

New Moon av Stephenie Meyer

Det kan finnas spoilers i det här inlägget, men jag ska försöka hålla det på en sådan grad att jag inte avslöjar allt för mycket, och om det kommer några mayor spoilers så ska jag ta det separat - med spoilervarning. (Och ja, jag har en badrock på mig på bilden.)

"New Moon" tar vid några månader efter var "Twilight" slutade. Bella har spenderat den bästa sommaren i hennes liv tillsammans med Edward och de andra Cullens och skolåret har börjat på nytt... men hösten har sina mörka sidor. Bella har med rädsla sett hur hennes artonde födelsedag oundvikligt nalkas, dagen som ska göra henne ett år äldre än Edwards eviga sjutton år. Hennes försök att bara nonchalera dagen biter inte på Alice, som sätter upp ett stort kalas åt henne hemma hos Cullen. Den evigt otursförföljda Bella hinner inte mer än att öppna ett paket innan hon skär sig... och finner sig själv fångad i ett rum med sex blodtörstiga vampyrer. Situationen lugnas ner, men det har gjort mer skada än vad man först kan tro. Edward är ursinnig på sig själv för att han och hans familj utgör en konstant fara för Bella ... och bestämmer att det är dags för familjen Cullen att lämna Forks och Bella ifred. Så mycket som han älskar Bella så vill han att hon ska ha möjlighet att leva ett normalt liv, utan att en dag råkas dödas av honom eller hans familjemedlemmar.

Bella bryter ihop och tillbringar några månader i ett svårgenomträngligt dis, som skyddar henne från smärtan och minnena. Det som till slut bryter igenom och för henne tillbaka till verkligheten är upptäckten att hon faktiskt kan höra Edwards röst... när hon befinner sig i en farlig situation. Eggad av detta så beger hon sig ut till La Push och till Jacob Black, i en längtan efter något farlig och dumt... som motorcyklar. Sakta, men säkert, så gör Jacobs vänskap att hon kommer tillbaka till livet och fastän hon aldrig kommer att bli av med smärtan så kan hon faktiskt ha roligt. Tills den dag då Jacob inte går att nå. Vill han inte träffa henne, eller har det någonting med den konstiga "kulten", som säger sig skydda indianreservatet, att göra?

Av alla böcker i Twilight-serien så har "New Moon" en stor svaghet som gör att den i mina ögon är sämre; den innehåller för lite Edward och en del kan tro att Edward är "the bad guy" nästan hela boken. Vilket är fel. Fel, fel, fel.

En sak jag irriterade mig väldigt mycket på nu när jag läste den var att jag faktiskt kände sympati för Jacob Black. Jag brukar alltid hata honom, men den här gången gillade jag honom jättemycket... till "förvandlingen". Sedan så blev han den Jacob som jag hatar och det blev lättare att se människan som gjorde att jag fick lust att kasta "Eclipse" i väggen.

Jag har otroligt lätt att förstå hur Bella känner sig, för det är exakt så jag skulle reagera om Edward försvann från mig. Jag skulle också förvandlas till en zombieliknande varelse som inte vill tänka. (Helt plötsligt kom jag att tänka på Evanescences "Lithium", hm). Jag sympatiserar verkligen med henne och tycker inte om att vissa personer har så lite medkänsla. Låt henne sörja Edward. Så klart att hon inte kan glömma honom på en gång... Fast jag håller så klart med Charlie också. Hon kan inte sluta leva bara för det.
[SPOILER SPOILANDE]

Nu ska jag ta tillfället i akt och vädra mina åsikter på en punkt som hittas i mitt första "Breaking Dawn"-inlägg, där någon i en kommentar sa att Edward gjorde Bella självmordsbenägen. Fel, fel, fel. Bella säger ju själv att hon aldrig funderade på självmord, inte ens när det var som värst, för hon skulle aldrig kunna göra så mot Charlie och Reneé. Så. Edward ber henne ju speciellt att inte göra någonting destruktivt och hon lyder ju det, till en viss grad. Att köra motorcyklar kanske inte räknas som destruktivt, men.... Det är inte Edwards fel. Den enda "självmordsliknande" situationen, då Alice faktiskt trodde att hon hade tagit självmord, var ju inte självmord då Bella endast slutade kämpa emot för att hon inte hade en chans ...

Sedan så måste jag fråga om det var någon annan än jag som insåg att Jacob Black var en varulv redan från början? Direkt de började prata om den mystiska kulten så tänkte jag "aha, varulvar". När Jacobs varma händer nämndes så tänkte jag "aha, varulvar". Så det kom inte direkt som en chock när det avslöjades.

Ehm. Nu vet jag inte vad jag ska skriva, för vad jag tycker om böckerna kan läsas nästan i vartenda inlägg på den här bloggen. Så, det här får vara tack för mig.

Tiara och Dr Martens av Meg Cabot

Jag ligger långt långt efter när det gäller mitt nyårslöfte, så jag får försöka hinna ikapp medan jag sitter och väntar på "Breaking Dawn" (jag går in på adlibris två gånger i timmen för att se om de har fått in boken, och isåfall så kanske Akademibokhandeln också har fått in den).
Just nu så har jag fem böcker som jag inte har recenserat och en del av dem, eller rättare sagt den här boken, har jag inte ens ett minne av att jag har läst. Jag gissar att jag läste den väldigt sent en natt och att det är därför jag har glömt den. Eller så var den helt enkelt inte bra.

"Tiara och Dr Martens" är första av fem böcker i "En prinsessas dagbok"-serien som handlar om Mia Thermopolis, en freshman vegetarian som bor med sin mamma i Greenwich Village, New York, för att en dag upptäcka att hon är prinsessa och tronarving i ett litet europeiskt land.

Mias liv ändras radikalt när hon går från att vara Mia Thermopolis, vars liv kretsade kring normala problem - som att hennes mamma går ut med hennes stödlärare i matte eller att Josh Richter, skolans snyggaste kille, inte ens vet att hon existerar, till att bli Hennes Kungliga Höghet Prinsessan Amelia Mignonette Grimaldi Thermopolis Renaldo av Genovia. För att göra allting värre så kommer Mias hemska farmor till New York för att ge Mia prinsesslektioner ... och en make over.

Det är som att jag har ett stort tomt hål i huvudet. Jag vet vad boken handlar om, för jag har läst den ungefär en miljard gånger när jag var yngre, men jag har ingen aning om när jag läste den nyligen. Jag har ingen aning om vad jag tyckte om den... tänk om jag börjar bli senil dement?

Jag vet i alla fall att jag tycker om dagboksböcker. Jag tycker om böcker som består av listor och kommentarer och dylikt, och en positiv sak med "En prinsessas dagbok" är att det finns gott om kulturella refenser. Det är alltid roligt och det blir ännu roligare nu när man är äldre och har lite koll. Det är som med Gilmore Girls. Förut så tyckte jag inte att det var lika bra, för jag hängde inte med i Lorelais babbel och jag förstod inte ens nära hälften av de kulturella refenserna. Ni vet inte hur glad jag blev när Paris kallade Tristins flickvän för "Belle Watling" och jag faktiskt förstod vad hon menade. Så blir det med "Tiara och Dr Martens" nu, jag förstår vad hon menar när Mia säger att hon och Lily har gjort ett filminslag så heter "Green Witch Project", vilket jag inte gjorde förut.

07 augusti, 2008

Varför hatar Adlibris mig?

Förut, a long long time ago, när jag började att beställa böcker från adlibris så tog det aldrig mer än några dagar för mig att få böckerna. Om det stod 2-5 arbetsdagar så hade jag mitt packet innan tiden hade gått ut. Det senaste året har jag inte fått ett enda paket i tid. Det började i december med paketet som numera är känt som "monsterpaketet". Det kom i fyra omgångar och innehöll inget mindre än 15 böcker - allt för en 1000-lapp. Jag fick vänta 2 veckor på mitt påsklovspaket och mitt "klapp på axeln"-paket kom efter två och en halv vecka.

Sedan dess så har jag varit lite fientligt inställd mot adlibris så det var med en känsla av stor förvåning som jag lyssnade på mammas kompis hyllning av adlibris snabba leveranser. Hon hade beställt sex svenska pocket natten till måndag och fått hämta dem på tisdag förmiddag. Jag sken upp och tänkte att nu, äntligen, hade nog adlibris kommit tillbaka till sina gamla leveranstider.

Jag har tidigare misstänkt att det är de engelska böckerna som gör att leveransen går segare, så jag delade upp i två beställningar. En med två svenska pocket och en med de resterande engelska böckerna. Nu har två dagar gått, och fastän båda böckerna hade 1-3 arbetsdagar, så har de fortfarande inte skickats och jag satsar hela min lön på att de inte kommer skickas imorgon heller.

Varför får alla andra sina böcker så snabbt när jag måste vänta flera veckor i övertid?

Anti topplistlitteratur

Jag har funderat på en sak, en sak jag finner ganska konstig.
Under mitt bokbloggshoppande så har jag upptäckt att många har en aversion mot topplistböcker och hypade böcker, och jag kan inte komma på vad det kan bero på.

Låt mig berätta en historia. När jag började läsa Harry Potter i tvåan så kände jag en tjej som älskade böckerna över allt annat. Hon hade läst dem hur många gånger som helst, hon kunde rabbla saker ur de två första böckerna utantill. Hon var den mest fanatiska HP-nörden. Det höll i sig ett tag, men sedan så försvann hon ur min radar i några år. Under högstadiet, inför "Harry Potter and the Half-Blood Prince" så träffade jag henne igen och frågade förstås om hon fortfarande var lika förälskad i Harry Potter-böckerna. Ja, svarade hon, hon älskade dem så mycket att hjärtat värkte, men hon läste dem inte. Varför?, undrade jag då.
Jo, för att de var så hypade (!!!) och det var emot hennes natur att läsa uppmärksammad litteratur.

Vad är det som får människor att välja bort böcker som får mycket uppmärksamhet? Den här tjejen är ett fall för sig, eftersom hon vill läsa böckerna och älskar dem, men inte tillåter sig att göra det för att hålla uppe sin image och sin syn på saker.
Jag har läst flera bloggare som har skrivit att de vill läsa "Tusen strålande solar" eller "Flyga drake", men inte nu. Inte förrän om några år då topplistehetsen har lugnat ner sig. När böckerna har blivit ersatta av andra Svensson-hypade böcker.

Varför är det så? Är det för att man, som läser/läst tyngre och mer obskyr litteratur, inte vill bli beblandad med någonting som alla läser? Att man inte vill bli sammanbuntad med de andra i fikarummet och sitta och diskutera Khaled Hosseini? Är det för att man tror att om average-Svensson tycker om boken så är den för simpel eller för dålig för en?

Jag kan sympatisera på ett plan. Jag gillar inte när folk vill diskutera böcker som jag älskar med mig, med vissa undantag. Jag har några få personer som får lov att nämna och ta upp saker från mina favoritböcker (dock inte Harry Potter, jag har växt upp med diskussioner om dem) - plus de flesta bokbloggare. Men när en tjej i min klass började prata om "Flickan från ovan" med mig då såg jag rött. Jag vet inte vad jag ska kalla det, men kanske avundsjuka? Eller, en hemsk inblick som jag helst vill ignorera, så kanske jag tyckte att hon inte är fin nog åt mig? Inte "boknörd" nog för att diskutera den boken med mig?

Är det därför man inte vill läsa hypade böcker? För att man isåfall måste diskutera dem med folk man känner är en underlägsna när det gäller läsning?
Hjälp mig förstå det här.

(Dock så kan jag förstå om man inte vill läsa de pocket som ligger på topplistan, då jag inte har lust att läsa en enda av dem - inte på grund av hypen, utan på grund av böckerna.)

06 augusti, 2008

Twilight av Stephenie Meyer

Nu kommer nästa "galet fan"-recension. Den här gången kommer det nog bli ännu svårare för mig att hålla mig till ämnet och inte sväva iväg i långa monologer om vampyrer, kärlek ... eller vad sägs om Edward? Jag ska dock försöka hålla mig i skinnet och försöka att inte spoila allt för mycket. Det kan finnas spoilers. Vem försöker jag lura, det KOMMER att finnas spoilers. Hela inlägget kommer att vara uppbyggt av spoilers.
Jag var tvungen att fota mitt eget exemplar av "Twilight" istället för att googla upp en bild, för jag var rädd att jag skulle bli "Breaking Dawn"-spoilad.

"Twilight" är första boken i Stephenie Meyers Twilight series, eller vad den nu egentligen heter. Den handlar om första kärleken, high school, vampyrer och passar mig som handen i handsken. Isabella - Bella - Swan flyttar från soliga Phoenix till kalla regninga Forks, där hennes pappa polischefen Charlie bor. Bella, som inte är alltför social, hatar först allting; regnet, den onormalt gröna miljön, den lilla skolan där hon nu är det intressantaste nya ämnet, det kalla vädret, men allting ändras när hon möter Edward. Redan första dagen så får hon upp ögonen för den slightly odd Cullen family. Fem bleka, överjordiskt vackra, tonåringar som sitter för sig själva i skolans matsal, utan att ens peta i sin mat. Bella får veta att de alla är syskon, adopterade av Dr Carlisle Cullen och hans unga fru, och att de inte bryr sig om någon annan. När Bella senare samma dag anländer till Biologi-salen så upptäcker hon att den enda lediga platsen i klassrummet är bredvid... Edward Cullen, den bääästa av dem alla. (förlåt, fangirlen kunde inte hålla sig i shack.). Efter några veckor med Edwards tvära personlighetsvändningar (ena veckan ignorerar han henne för att nästa vara hur trevlig som helst) och konstiga beteende börjar Bella ana att någonting är annorlunda med Edward. Efter att han en morgon räddar henne från att bli krossad av en slirande van så inser hon att Edward faktiskt är annorlunda än andra människor. Han är inte ens människa till att börja med.

Det är bara början på en resa med blodtörstande vampyrer versus goda vegetarian-vampyrer (familjen Cullen), evig kärlek och livshotande situationer. Bellas hjärta bultar för Edward (och mitt) och Edward får svårare och svårare att hålla sig borta från sin kärlek... och hennes frestande blod.

Iiiih.
Helt plötsligt så slet sig fan girlen lös och löpte amok. Jag sitter och tokler och i mitt huvud ekar "Edward, Edward, Edward" som ett mantra. Har jag nämnt att jag är hopplöst förälskad i Edward?

Jag såg att någon hade kommenterat och frågat om jag bara tycker om Edward för hans utseende. Svaret är nej, nej, nej. Såklart är utseendet en del av det, jag är ju trots allt mänsklig, men det finns så mycket mer. Jag gillar Edward för att han är så otroligt överbeskyddande, nästan lite för mycket. Jag gillar honom för att han är så otroligt osjälvisk att han är orättvis mot sig själv och tar på sig skulden för saker som han inte kunnat hindra eller ändra. Jag gillar Edward för att han älskar Bella så högt. Hur han plågar sig själv för att kunna vara med henne, det är så sött. Jag bryr mig inte det minsta om att han kan vara lite pushig ibland. Om han skulle vara ännu mer perfekt skulle det bli löjligt. Förresten så försöker Bella göra otroligt dumma saker ibland - som att köra bil när hon knappt kan stå på fötterna. Då har Edward all rätt att pusha henne åt ett annat håll.

Den bästa delen av "Twilight", enligt mig, är nästan delen då Bella och Edward sitter på restaurangen i Port Angeles och sedan när han kör hem henne och han till slut avslöjar sina hemligheter för henne. Där älskar jag honom så mycket. Naw.

Jag har olika bloggare som tycker att det är lite väl många kommentarer om Edwards ögon eller leende, men är det egentligen så konstigt? Vi får ju se Forks genom Bellas synvinkel och eftersom hennes tankar mest kretsar kring Edward så är ju det inte så konstigt. När man är ung och kär, och ens kärlek är en otroligt vacker vampyr, då är det sådana saker som man lägger märke till. När jag hade en högstadie-crush i en kille så satt jag och tänkte på hans leende konstant.

Ni får inte tro att jag bara gillar Edward. No, no. Jag gillar Bella också, fastän jag kan störa mig en hel del på henne ibland. Hon och Edward är egentligen en ganska katastrofal kombination när det gäller skuld. Bella skyller allting som händer på sig själv och Edward tycker att allting är hans fel. Ibland vill jag bara skrika åt dem att det inte är någon av dem som har gjort något fel och att de istället kan lägga skulden på James istället för att tjafsa.
Jag gillar Bellas kommentarer och jag kan se mycket av mig själv i Bella - vi delar mer än vår obsession för samma kille.

Jacob Black dyker också upp i "Twilight", men skillnaden mellan lilla Jacob Black och otroligt irriterande Jacob Black i "Eclipse" är stor. För det första så tycker jag om Jacob Black i "Twilight" (när jag kan förtränga hur mycket frustation han kommer att bygga upp inom mig i senare böcker) och ser honom som en oskyldig, lite söt, indianpojke. Synd att han inte kunde fortsätta vara det.

En annan sak som jag har läst att en del tycker om "Twilight" är att den är könsdiskriminerande... och jag vet inte om jag kan hålla med om det. Var hittar man någon könsdiskriminering? Okej, Bella och Charlies hushållssystem är inte det bästa, men det var ju trots allt Bella som föreslog att hon skulle ta hand om matlagningen när hon insåg att Charlie inte är en särskilt bra kock. Sen att Edward är den starka och Bella den svaga och ömtåliga lilla flickan som måste skyddas... Det stämmer ju till en del, men det gäller ju bara Bella. Se på det som vampyr/människa och inte man/kvinna. Om man till exempel tar den minsta och, till det yttre, bräckligaste av dem alla, Alice Cullen, så visar de i "Eclipse" hur lite hon behöver skyddas då hon till och med är bättre på strid än sin partner Jasper. Vem skulle inte kalla lilla Alice livsfarlig?

Jag tror att det är bäst för mig att avsluta det här nu, innan det drar iväg. Det här blev nog mest en lovsång till Edward, som jag misstänkte att det skulle bli.