Prov i böckernas tecken

Jag har precis suttit och gått igenom gamla prov och inlämningsuppgifter från högstadiet och jag har hittat ett och annat guldkorn. T.ex. ett grammatikprov i svenska där alla meningar som man ska ta ut satsdelar ifrån handlar om olika personer i klassen. Eller ett likadant prov där flera av meningarna innehåller referenser till Harry Potter eller "Lord of the Rings". En mening var "Frodo jagades av orcherna" och en annan "Nattbussen körs av en chaufför".
Provet avslutades med en lyckoönskning och ett "Hoppas att du är i bättre form efter det här provet än vad Harry var efter att ha åkt med Nattbussen" och en bild från filmen där Harry är pressad mot bussens fönsterruta. Varför gör inte min nuvarande svenskalärare sådana prov?

Jag hittade även ett engelskaprov som handlar om Stephen King. Provet börjar med att man ska läsa igenom små korta beskrivningar om några av hans böcker och sedan para ihop meningar med rätt bok. T.ex. "Staying awake day and night forces him to see terrible things happening aroud him" och "These people are unable to free themselves from the memories of their youth". Sedan så följer en massa frågor på den där textsnutten, några översättningsövningar och en skrivuppgift om vad som skrämmer en.

Mer prov med litteraturkopplingar åt folket!
(av någon anledning så kom jag att tänka på katlasoldaternas utrop när de terroriserar Törnrosdalen "All makt åt Tengil, vår befriare!")

Veronica Mars

Jag har precis sett det första avsnittet av "Veronica Mars" och det verkar än så länge vara en bra serie. Jag älskar Veronicas attityd och det finns så många potentiella romanser att jag inte vet vilken jag tror är mest trolig.

Det finns bara ett pyttelitet problem, som nog snart går över. Jag hade rätt om min "Heroes"-störning. Jag satt hela tiden och väntade på att Veronica skulle elchocka någon, så när hon väl gjorde det så blev jag nästan lite chockad. Under några sekunder - innan jag insåg att hon hade en elpistol - så trodde jag faktiskt att hon var Elle Bishop. (a.k.a elektricitettjejen som gillar att elchocka folk i "Heroes").

Frågor med svar

Jag hittade en rolig "frågesak" hos En full bokhylla.... som jag kände att jag bara måste fylla i. Jag älskar ju som sagt enkäter, fastän jag inte är särskilt duktig på att fylla i dem.

Senaste impulsköp: "Monty Python's Life of Brian" på ICA Maxi för 59 kr.
Bästa promenad: Strandpromenaden här hemma, klart. Allra bäst är det på fina - halvblåsiga - vårdagar då isen har smält och älven glittrar.
Favoritdryck: Jag är väldigt svag för apelsinjuice....
Bästa förfestmusiken: Nostalgimusik á la 90-talets slut och 00-talets början... eller gamla svenska klassiker som Gyllene Tider. Möjligtvis 80-tal. Musik man kan sjunga med i.
Reser helst till: Någonstans med glittrande hav, vacker kust, doftande blommor och gamla byggnader. Helst inte alltför långt bort då jag avskyr att flyga länge.
En bra gå bort-present: Jag ger alltid blommor, ganska tråkigt dock.
Favoritlyxartikel: Jag måste säga badskum - trots att det är billigt.
Tidning jag gillar: Jag läser hemskt lite tidningar. DN är i alla fall min favorit bland morgontidningarna.
Favvosajt: imdb.com . Jag är inne där minst en gång om dagen och söker på ett tiotal filmer för att se om de har blivit castade eller hur de fortskrider.
Favoritförort: Åh. Vår "förort". Om man nu kan kalla det en förort då själva samhället knappt är större än en liten förort.
Fikar gärna på: Bokcaféet - med endast religösa böcker - här.
Favoritaffär: Akademibokhandeln - eller Åhléns i Stockholm. Jag har aldrig varit inne på Åhléns utan att ha köpt minst en sak.
Bästa skönhetstips: Mycket sömn, ett tips jag kanske borde börja följa.
Bästa lunchställe: Baan Thai i Luleå. Thai-buffé.
Favoritgrönsak: Tomat
Favoritfärg: Röd
Favoritdjur: Thea (vår hundvalp som vi inte kunde behålla - och som faktiskt har vunnit flera utställningar! Det ni...)
(Det här är lite om de två kommande frågorna. Det är ju så svårt att välja en för det finns ju så många snygga män och kvinnor. Ska man ta bara på utseende eller på utstrålning, eller på personlighet kombinerat med skönhet och naturlighet? Så jag tog de första jag kom på. )
Snyggaste kvinna: Nu blir det tre istället för en. Antingen Lorelai Gilmore - nej, förlåt Lauren Graham - för att hennes utstrålning gör henne till en sådan energikick. Eller så är det Liv Tyler för att hon ser så naturligt vacker ut ... eller Kate Beckinsale ... för att jag alltid har varit avundsjuk på hur bra hon ser ut i rött läppstift.
Snyggaste man: Om man går efter charm så är det helt klart Heath Ledger - utifrån naturlighet så blir det Hugh Jackman. Annars så är det Milo Ventimiglia för han är så awesome.
Bil: Äger ingen, än.
Världens bästa nu levande regissör: Jag har bara koll på tre-fyra regissörer och av dem så måste jag nog säga Chris Nolan (för att Batman-filmerna är så otroligt bra)... eller Tim Burton för att hans filmer är så härligt skruvade...eller någon Coppola... eller...
Stjärna jag vill träffa: Förlåt, men Milo Ventimiglia. Inte för att jag skulle säga så mycket. Han skulle få spela upp lite scener från "Heroes" eller "Gilmore Girls" för mig.
Favvoskor: Converse. Äger fem par.
Bästa diet: Måttlighet.
Modeförebild: Ja, du. Jag har nog ingen. Tjejen i HM-reklamen?
Mest överskattade affär: Gina Tricot.
Bästa fyllekäket: *host*
Dansar helst till: Samma nostalgimusik som förfestmusiken. Eller låtar med rolig takt (t.ex. No Party To Go To - Marit Bergman, Calleth You Cometh I - The Ark eller Jerk It Out av Ceasar Place). Alltså inga r'n'b-låtar där det faktiskt finns en takt man kan följa.
Senaste fyndet: Första säsongen av "Veronica Mars" för 299 kr på Åhléns.
Favoritprodukt på apoteket: Åksjukepillrena som dels kan användas för att droga flygrädda människor (som jag) innan flygresor och som gör att en 10-timmars bussresa inte upplevs så lång... Det är ju bara synd att de verkar så pass bra, eftersom när jag för en gångs skull kan läsa i en bil/buss så vill jag ju inte vara halvt medvetslös.
Favoritblogg: Det finns så många bloggar som jag läser och tycker om, men min favoritblogg är ingen bokblogg utan tjuvlyssnat.
I min dvd-spelare: Tv-serier samsas med alla mina lovefilm-filmer. Just nu så är första skivan av "Veronica Mars" i.

En boktoks tankar 1 år

Idag så fyller "En boktoks tankar" 1 år, dock själva konceptet och inte den här bloggen - den skapades 19 december. För ett år sedan så gjorde jag en blogg på bloggspot.se mest för att ha någonstans att älta "Twilight" om och om och om igen. Det blev ändå inte så mycket utav Edward och CO, för någonstans mellan idé och färdigställning så upptäckte jag hur roligt det var att skriva om andra böcker - och filmer - också.

Jag minns att min första recension på bloggen var en kombination av "Stjärnstoft" och "Neverwhere" av Neil Gaiman, där jag hyllade ena boken och sågade den andra. Fast egentligen så är inte "Stardust" såå dålig. Det var bara att "Neverwhere" var så mycket bättre.

Jag måste bara ta upp det här, fastän det säkert bara är jag som ser och stör mig på det. Eftersom jag är så fokuserad vid det så antar jag att andra också har reagerat på det. Nämligen min adress. Jag tycker att det är den längsta, tjorvigaste och konstigaste bloggadressen någonsin och jag fattar inte hur korkad jag var som inte valde någonting bättre. Det är min personliga åsikt. Det ligger en liten historia bakom den där konstiga bokstavsraden.

När jag gjorde min blogg så var jag ung och dum. Jag hade fortfarande inte kommit på vad själva bloggen skulle heta (enboktokstankar.blogspot.com är säkert ledigt), men allting jag provade som innehöll ordet bok var redan upptaget. Så jag blev lite irriterad. Så jag provade en massa adresser som innehöll mitt namn, Sarah, men allt var också upptaget. Jag blev ännu mer irriterad - och förmodligen så var det denna irritation som fick mig att helt enkelt glömma bort att testa en kombination mellan ordet bok och namnet sarah. Det kan ju inte finnas hur många bokfantaster som helst som heter Sara i Sverige. Istället så bestämde jag mig för att slå på iTunes och den låt som började spelas skulle jag välja som bloggadress. Det blev Amaranthine med Enya (en låt jag inte ens tycker om) och vips så hette min blogg amaranthine.blogspot.com... eller nästan. För medan jag satt och försökte komma på ett bloggnamn så hade klockan blivit väldigt mycket, så jag gick till sängs och tänkte fortsätta nästa dag. Nästa dag (alltså 071029) så skapade jag min blogg, men för sent så upptäckte jag att jag visst hade gjort den på bloggspot.se istället för på blogspot.com. En bloggportal som knappt hade några bloggar - och där nästan vilket namn som helst hade varit ledigt.

Sedan gick det en och en halv månad... och sen så kraschade bloggspot.se och jag gjorde äntligen en blogg på rätt ställe. Det var bara det att amaranthine.blogspot.com var upptaget. (Efter allt jag hade gått igenom). Så jag tänkte att jag skulle vara smart och lägga till ÄNNU en låt i slutet. Här talar vi om IQ badboll. Mitt namn blev ännu längre och ännu konstigare och snipp snapp snut så var sagan slut.

(Och nej, jag är inte bitter)

True Blood

Ikväll är det dags för "True Blood" igen (22.00 på Canal + First) - så missa inte det!
Jag tänker i alla fall inte missa det. Jag missade första avsnittet och lyckades även missa alla miljontals repriser som gick under veckan och helgen på grund av hockeymatcher, födelsedagsgäster och annat jobb.

Kan någon snäll själ berätta vad som hände i onsdags så att jag är beredd inför kvällens avsnitt?

Reverend Mother, I have sinned

Jag har just beställt fyra böcker från adlibris. Jag är en dålig människa som har brutit mitt köpstopp, men jag fick ett presentkort på 100 kr och jag var tvungen att använda det... och när jag väl beställde så kunde jag ju inte bara beställa en bok så jag beställde några till.

"Dead as a Doornail" av Charlaine Harris
"Definitely Dead" av Charlaine Harris
"The Importance of Being Earnest" av Oscar Wilde
"The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde" av Robert Louis Stevenson

Jag blir lite besviken på Adlibris som har höjt alla priser! Förut så kostade ett Charlaine Harris-pocket 65 kr och nu så kostar de 82 kr. Jag har andra böcker som har kostat 65 kr på mina önskningslistor, böcker som nu kostar 95 kr. Fy skäms! Fast det har säkert någonting med inflationen att göra, men ändå. Det är synd att böcker blir dyrare.

(Jag kollade upp hur mycket det skulle kosta att köpa hela "Tomorrow When the War Began"-serien på engelska och om man säger så här... det blev 120 kr dyrare om man handlar på adlibris än om man beställer från bokus).

Tomorrow When the War Began av John Marsden

Jag vet att det är närmast hädiskt att lägga undan "The Secret History" och börja läsa en annan bok istället, men med allt jag hade att göra så tyckte jag att det var bäst att läsa någonting annat. Förra hösten när jag läste "Den hemliga historien" så hade jag också jättemycket skolarbete och det slutade bara med att jag var så disträ att jag inte ens vet hur boken slutade. Nej, jag vet vad som hände i slutet, men jag minns inte hur, när eller varför. (Det kan även bero på att jag läste "Twilight" direkt efteråt och hamnade i vampyrkoma och inte tänkte på någonting annat än familjen Cullen under hela oktobermånad). Den här gången så tänkte jag inte råka ut för samma sak, så jag valde att läsa "Tomorrow When the War Began" istället.

Min klass läste "Imorgon när kriget kom" någongång under högstadiet (möjligtvis vårterminen i sjuan eller höstterminen i åttan) och jag blev förälskad direkt. Jag tror att jag läste alla sju böcker i serien under bara några veckor. När jag upptäckte att skolbiblioteket hade de tre första böckerna på engelska så kunde jag inte hålla mig borta. Jag måste få återuppta bekantskapen med min favoritguerilla.

"Tomorrow When the War Began" handlar om åtta australiensiska ungdomar som bestämmer sig för att fara ut och campa i vildmarken under en vecka. De packar en bil och ger sig av ut till ett avlägset klippområde med en väldigt svåråtkomlig klyfta mer känd under dess öknamn, Hell. Tillsammans är de en udda sammansatt grupp av väldigt olika personer. Gruppen består av Ellie Linton (bokens berättarjag), hennes bästa vän Corrie Mackenzie och dennes pojkvän Kevin Holmes, Ellies äldsta vän och granne Homer Yannos, den väldigt religösa Robyn Mathers, den mystiska musiker Lee Takkam och balletdansösen Fiona Maxwell. Tillsammans så har de en underhållande och mysig vecka i bushen, en vecka som endast störs av mystiska flygplansgrupper.

När gruppen återvänder hem till den lilla staden Wirrawee efter campingturen så får de en chock. Ingen är hemma, elen är avslagen och telefonerna fungerar inte. Överallt är det plundrat och sönderslaget och när de smyger sig längre in i staden så möter de patrullerande soldater. Under deras tur bort från civilisationen så har Australien blivit invaderat och deras familj och vänner hålls fångna i soldatläger. De kan vara de enda som fortfarande är på fri fot. Förtvivlat så beger de sig tillbaka till Hell för att planera vad de kan göra för att hjälpa sitt land.

Jag har ju som sagt redan läst den här bokserien så jag har ganska stor koll på vad som kommer att hända, så jag blir nostalgiskt känslosam hela tiden. Det här är en serie som jag förgäves har försökt få min lillasyster att läsa, men såklart så vägrar hon. Jag gillar blandningen mellan action och känslor. Boken är inte bara om åtta ungdomar som smyger omkring och försöker undvika att bli upptäckta samtidigt som de spränger saker, utan den handlar även om hur det är att vara ung och allt vad det innebär. Det är ganska uppenbart att någonting kommer att hända om du isolerar åtta tonåringar med varandra. Känslor väcks och kärlek flammar upp.

En annan sak som jag tycker är bra med den här serien är att fokuset ligger mer på karaktärerna än på själva kriget. Man får aldrig under hela bokserien veta vilken nationalitet angriparna har eller hur det går för resten av landet. Fast, hur skulle egentligen Ellie kunna veta det? De har ingen kontakt med omvärlden. Ingen radiokontakt och den australiensiska armén är i andra delar av landet. Det är bara deras lilla guerillagrupp, vildmarken och de utländska soldaterna som rör sig kring Wirrawee.

Den här boken har världens mest cliffhangerslut. Det går inte att bara sluta läsa serien efter "Tomorrow When the War Began". Direkt när jag kommer tillbaka efter lovet så ska jag gå och låna del två i serien "The Dead of the Night" ("När natten är som mörkast" på svenska).

Tv-serier, tv-serier, tv-serier

Mina vänner känner mig bättre än mina föräldrar. Det är sant. För medan min syster och min mamma köpte tavlor och "konstverk" till mitt rum - som i och för sig var väldigt fina - så slog mina vänner ihop sina pengar och köpte mig ett presentkort på Ginza. Det ni. Kan ni komma på en mer perfekt present? Inte nog med det. I kortet jag fick av dem så uppmanade de mig att unna mig själv en ny tv-serie. Det är äkta vänskap, det.

Det skulle varit den perfekta presenten om det inte hade varit för en sak... Jag vet inte vad jag ska köpa. Det är inte det att det inte finns någon tv-serie jag vill ha (om det vore så väl), utan det finns för många tv-serier. Jag kan inte välja. Sedan jag fick presentkortet i fredags så har jag suttit och övervägt olika serier. Jag har jämfört priserna på Ginza med de på CDON (så jag vet vilka serier som är smartast att köpa från Ginza) och räknat ut hur mycket en komplett serie skulle kosta genom att plusa ihop de billigaste priserna på alla säsonger. Jag har gjort listor över för- och nackdelar i sann Rory Gilmore-anda. Jag har gjort precis allting man kan göra, men ändå så har jag för många alternativ.

Först och främst så har vi "Ally McBeal". När jag var liten så brukade jag och mamma sitta och se på det och jag älskade det. Plus att om jag köper en säsong, så kanske jag kan lura mamma att köpa de andra. En bra sak med "Ally McBeal" är att det är en serie som jag kan se på nätterna då jag inte kan sova. Vad kan skrämma mig i "Ally McBeal"? Den dansande bebisen?
Dock så finns bara de tre första säsongerna att köpa i Sverige. CDON hade förut de tre sista säsongerna på engelska, men de säljer visst inte dem längre.

Alternativ nummer två är "Buffy the Vampire Slayer" (jag ogillar starkt ordet vampire slayer). Jag saknar Buffy. När jag gick på högstadiet så var det alltid Buffy på eftermiddagarna på femman, så direkt jag kom hem så gick jag och la mig i soffan och vilade till Buffy inom det var dags för träning eller läxor. Enda nackdelen som jag kan komma på med Buffy-serien är att det INTE är en bra nattserie... fast vem säger att jag måste se på den sent på nätterna?

Alternativ nummer tre är "Bones". Jag har aldrig följt "Bones", men jag tycker ändå om serien och efter att ha läst "Déjà Dead" så drabbades jag av en stark längtan efter lite forensic science. Liksom Buffy så är det väl inte direkt den bästa serien man kan se på nätterna, men ändå. Dock så är jag lite osäker. Tänk om jag köper och inte tycker om? Tänk om Brennan och Booth är bäst i små doser?

En serie som jag lutar lite extra mot är "Förhäxad". Ännu en gammal "efter skolan"-goding. Ett stort plus med "Förhäxad" är att alla åtta säsonger bara kostar 999 kr tillsammans om man köper dem i en magic box (jämför med "Sex and the City" skolådan). "Förhäxad" är nostalgi för mig. Min favoritsyster var alltid Piper, vilken var er?

Alternativ nummer fem är "House M.D". Av alla sjukhusserier så är nog "House M.D" min favorit (eller möjligtvis "Grey's Anatomy", men jag har börjat bli så irriterad på att Derek och Meredith aldrig kan bestämma sig. De tidigare säsongerna var mycket bättre). Fast jag tror inte att jag orkar köpa den från Ginza då första och andra säsongen är 300 kr billigare på CDON.

Sedan så har vi "Prison Break". Alla mina vänner ser på "Prison Break" och är förälskade i Wentworth Miller, så de skulle nog bli väldigt glada om jag också började se på den. Fast... Ska jag våga chansa och köpa en serie jag aldrig har sett ett enda avsnitt av?

Alternativ nummer sju, som inte är en tv-serie och inte heller ett riktigt alternativ, är "Sagan om ringen" - the extended version. Jag lovar, om jag lägger mitt presentkort på att köpa "Lord of the Rings"-filmerna i extended version så kommer nog både mamma och vännerna som gav mig det här presentkortet att slå ihjäl mig. De kommer absolut inte att bli glada... men jag kan ändå inte låta bli att överväga det.
En annan serie som jag länge har velat se är "Six Feet Under". Men det är samma problem som med "Prison Break"; tänk om jag inte gillar den, trots all bra kritik serien har fått. Jag är jättenyfiken på "Six Feet Under", men osäker på om serien verkligen är så bra som alla tidningar säger. Är den det?

Sist, men inte minst, så har vi "Veronica Mars". Jag har inte sett ett enda avsnitt av "Veronica Mars" heller, eller vänta, jag har sett ett halvt avsnitt en gång. Ändå så tror jag att det här är en serie som jag kommer att tycka om. En stor nackdel är bara att alla säsonger är så otroligt dyra (499 kr/st) så två säsonger av "Veronica Mars" kostar ungefär lika mycket som alla åtta säsongerna av "Förhäxad". (Jag vet inte om det räknas som en nackdel, men jag kommer nog ha väldigt svårt att se Kristen Bell som Veronica Mars då jag redan har henne inpräntad i huvudet som Elle Bishop).

Eftersom jag har så svårt att bestämma mig så har jag gjort en liten enkät här bredvid. Vilken tv-serie tycker du är smartast att köpa? Vilken är mest värd att lägga ner pengar på enligt dig? Eller finns det någon annan serie du vill tipsa om?
Jag behöver lite guidning i tv-djungeln så att jag inte gör ett felköp. Fast risken finns att jag lägger ner en hel del pengar och storshoppar flera serier.

The Pilot's Wife av Anita Shreve

När jag började skriva den här recensionen så hade jag tänkt att inlägget skulle inledas med dessa rader:

"Jag får passa på och skriva det här under den enda korta paus jag kan belöna mig själv med denna kväll. Jag har idag och imorgonkväll att plugga till ett stort engelskaprov och ett krångligt kemiprov och trots att jag satt igång med pluggandet så tidigt jag bara kunde så är det ändå panik nu under de sista dagarna. Tyvärr så påverkar det mitt läsande mer än vad jag tycker är hälsosamt. Svenska- och engelskalärare har i alla tider pratat om hur viktigt det är att läsa och hur det gör att ens språk blir bättre (förutom mitt språk; jag blir sämre och sämre på svenska för varje engelsk bok jag läser) osv osv. Men när ska man ha tid att läsa? De sista tio minuterna innan man stupar halvdöd ner i sängen?"

Men tack vare prov, födelsedagar, matcher och diverse uppdrag under helgen så blev inledningen väldigt inaktuell. Nu, efter en väldigt stressig vecka och en ännu mer fullbokad helg, så har jag äntligen tid att sätta mig ner och blogga igen.

"The Pilot's Wife" var en av dessa obligatoriska böcker som delas ut i klassen under en engelskakurs. Eller, egentligen så skulle vi inte ha läst den alls, men eftersom många i min klass inte hann få boken vi skulle läsa så fick vi "The Pilot's Wife" som ett alternativ. Jag hade redan läst den ordinarie boken ("The English Patient") men valde ändå att läsa den här boken också... och det är jag glad för.

Om jag inte hade läst "The Pilot's Wife" så skulle jag säkert fått göra en jobbig skrivuppgift på "The English Patient" (vi har lärt oss hur vår lärare fungerar och är nästan 100 % säkra på vad TEP-uppgiften kommer att vara). Om jag inte hade läst "The Pilot's Wife" så hade jag även missat en otroligt bra bok och säkert vandrat förbi Anita Shreves böcker i framtiden också.

Boken handlar om Kathryn Lyons, den unga frun till piloten Jack Lyons och mamma till 15-åriga Mattie. De lever ett "vanligt" liv i en liten ort vid havet i New England som vilken familj som helst, förutom att tiden i huset verkar stå stilla de veckor då Jack jobbar.

En natt så står det plötsligt en man från flygbolaget på förstukvisten. Jacks plan har störtat utanför Irlands kust och kustbevakningen letar efter vraket och kroppar, men väntar sig inte att hitta några överlevande. Det blir ett stort mediauppbåd och när det börjar gå rykten om att Jack tagit självmord och kallblodigt dödat sig själv och planets 100 passagerare så blir Kathryn målet för uppmärksamheten. Förtvivlat försöker hon skydda Mattie från median och förnekar för sig själv allt som de säger om Jack. Hennes man skulle aldrig ha gjort någonting sådant, inte den man hon känner. Men när saker från Jacks liv kryper fram så är hon inte längre så säker. Hur kan man veta så lite om en person man tror sig känna så väl?

Jag är jättedålig på att dela upp saker i genrer. Om mitt liv endast skulle kunna räddas genom ett korrekt svar på frågan "Vilken musikgenre tillhör The Killers?" så skulle jag nog få möta liemannen. Istället för att bry sig om genrer som redan existerar så har jag en massa interna genrer som jag har hittat på själv - både inom musik och böcker. "The Pilot's Wife" placeras inom samma genre som "The Horse Whisper" - alltså böcker som handlar om hur folk läker och fortsätter leva. Detta kan även kallas den bättre - fiktiva - motsatsen till BOATS-böcker.

Jag vet inte hur jag ska förklara det. Så här går det då jag inte har tid att sätta mig ner och skriva direkt efter att jag har läst en bok. Alla känslor som jag har satt ord på bleknar bort tills jag bara förnimmer dem svagt, men kan inte komma ihåg exakt hur jag skulle beskriva dem.

Det jag i alla fall vet är att jag älskar hur Anita Shreve balanserar på kanten mellan läsbara känslor och obekväma känslor, och inte bara lyckas hålla sig innanför linjen, utan även får det att verka som att linjen är miltals bort. Jag kan inte förklara det bättre. För att ge ett exempel så kan vi ta delen då Jack och Kathryn har sex första gången. I en del böcker (exempelvis "Roms portar") så blir det lite väl mycket. Lite väl smetigt. Lite väl sentimentalt om hur ljusen skiner och om hur han andas tungt och om hur sluter ögonen.

Men trots att Anita Shreve beskrev just det så lyckades hon ändå hålla mig kvar i stämningen utan att det blev tantsnusksvarning.

På tal om känslor, den här boken verkligen kryllar av dem. Det är sorg, apati (om det nu kan räknas som en känsla), ilska, tvivel, lojalitet, kärlek, passion, osäkerhet, rädsla, fint ihopknutet och inslaget. "The Pilot's Wife" är som ett fint lagt pussel. Vi får dels läsa om Kathryns kamp för att få kontroll över sitt liv igen och leva med sorgen och ovissheten, men ungefär varannat kapitel är tillbakablickar över Jack och Kathryns liv tillsammans och allt eftersom så ändras bilden över deras äktenskap. Allteftersom fler frågetecken dyker upp kring Jack och det liv han levde så återspeglas det i de glimpsar av deras äktenskap som visas.

Så summan av kardemumman: Jag fastnade mer för "The Pilot's Wife" än vad jag gjorde för "The English Patient" - till min lärares stora sorg. Vi har nu än en gång bevisat hur otroligt olika boksmak vi har.

Today's the day

Idag fyller jag sjutton år och det har jag firat genom att ha ett svårt kemiprov och genom att få tillbaka ett matteprov - med mitt sämsta matteresultat någonsin. Det är även dagen då det efterlängtade höstlovet börjar. De kommande dagarna så tänker jag inte göra någonting annat än:
1. Läsa.
2. Se på "True Blood"
3. Repris-se första säsongen av "Heroes".
4. Se på film
5. Gå på höstpromenader och kolla på löven (som har börjat bli väldigt frostiga) och regnet.
6. Blogga lite och försöka bli färdig med min "The Pilot's Wife"-recension.
(7. Plugga matte, så att jag kan göra om provet och förhoppningsvis få ett mycket bättre resultat efter lovet.)

PS 1. Hur kommer det sig att min familj har kunnat undgå mina tydliga vinkar och signaler om de där presentkorten på Adlibris och Cdon som jag önskade mig? De måste vara både blinda och döva eller, hemska tanke, så brydde de sig inte.

PS 2. Såg någon säsongsfinalen av "Heroes" igår? Vad är det där för ett sätt att avsluta en säsong på? Man kan ju inte bara sluta så där!
Jag är lite ledsen för att jag inte fick min dramatiska Peter vs. Sylar-avslutning, men jag fick i alla fall en god dos av broderskärlek - det bästa med "Heroes". Varför börjar jag gråta direkt Nathan och Peter bara visar en tillstymmelse av kärlek till varandra?
Dagens replik som satt igång tårkanalerna: "You're my brother, Pete. I love you". Det är bara Nathan och Peter som kan hantera sådana där saker utan att det blir för cheesy.
Dagens replik som fick mig att skrika aargh!: "I'm back" och min hatkärlek till Sylar fortsätter en säsong till...

Trots alla påminnelser...

...så lyckades jag missa säsongspremiären av "True Blood" igår. Är jag verkligen så disträ?
Jag vaknade vid halv tre-tiden i natt, panikslagen, och tänkte gå ner och ställa in videon så att jag kunde se "True Blood" under lovet - bara för att upptäcka att jag visst var fem timmar sen. Undra om det går repriser? Det måste det väl göra?

(För att vara på den säkra sidan så har jag bett pappa ställa in inspelningsfunktionen på videon redan nu, så att jag inte missar "Heroes" ikväll. DET vore en katastrof, speciellt eftersom det är säsongsavslutning och jag tror att det kan bli ett trevligt Peter vs Sylar-ögonblick ikväll.)

Bara 2 dagar kvar och sedan är kaoset med alla prov och inlämningsuppgifter över.

Sixteen going on Seventeen

Eftersom det bara är dagar kvar till min födelsedag - och bloggens födelsedag - så tyckte jag att den här låten är passande. Bloggen fyller dock inte sjutton år.

Kulturfyran: Vampyrer och skräckfilm

Okej, första frågan i veckans kulturfyra är skräddarsydd för mig. Jag skulle kunna skriva en essä om vad jag tycker om vampyrer - jag kan dock inte lova att den skulle bli särskilt sammanhängande eftersom jag alltid tappar tråden när jag pratar om någonting som ligger mig varmt om hjärtat.

Om jag vinner så vill jag helst ha boken.

1. Vampyrfilmen har premiär på fredag. Vad tycker du om vampyrer?
Om min blogg hade tillåtit det så skulle jag ha gjort ett fjortishjärta, men eftersom det bara blir en massa problem med html-koderna när jag gör ett så avstår jag. Jag ska hålla mig kort:
Vampyrer är bäst, ingen protest. Annars så kan ni läsa här. (Jag tror faktiskt att jag ska ta och beställa en t-shirt med Lestat-tryck).

2. Vilken skräckfigur tycker du är hemskast eller mest skrämmande?
Jag vet inte om hon räknas som skräckfigur, men "The Ring"-tjejen gör mig skräckslagen. Jag är rädd för brunnar, tv-apparater, omärkta videoband, myrornas krig, mörkhåriga ungar i vita klänningar - och det lite lustiga i min situation är att jag inte ens har sett filmen. Eller... Jag har "sett" (alltså suttit bakom en kudde och hållt för öronen) första 20 minuterna av första filmen och första halvtimmen av andra filmen så jag har inte ens sett en scen som kunde ha skrämt mig.

3. Vilken är din värsta skräckupplevelse?
Ah. Jag råkades sätta en hårdbrödbit i halsen en gång (för fyra veckor sedan) och fick inte upp den förrän just innan luften tog slut. Räknas det? Jag lyckas alltid förtränga allt skrämmande som har hänt mig.

4. Vilken är den bästa skräckfilmen eller thrillern eller rysaren?
Finns det bra skräckfilmer? Det finns det säkert, men eftersom jag undviker just de genrerna så gott det går så har jag inte så mycket att välja ifrån. Nästan alla "rysare" jag har sett har innehållt vampyrer och därför blivit placerade i fel genre. Jag äger faktiskt en film som är märkt "rysare", nämligen "Queen of the Damned" som är så hemsk. Hemskt omgjord i sådana fall. Det kanske är därför den är märkt rysare, för att den skrämmer Anne Rice-fansen. Om jag ska ge ett seriöst svar så säger jag "My Little Eye" för det är den enda skräckfilm jag har sett helt utan att hålla för ögonen och jag får än idag rysningar och blir obekväm bara jag tänker på den.

En kort lista över böcker som jag måste köpa...

... a.k.a en hint ifall någon givmild miljardär skulle ramla in på bloggen.

Mitt köpstopp håller på att ta död på mig. Fastän jag har mer olästa böcker än vad jag skulle hinna läsa på tre kvartal så växer bara listan över böcker som jag måste ha. Tyvärr så håller inte mitt bankkonto med. Om böcker, tv-serier och filmer ska fortsätta dra i mina pengar lika mycket som de har gjort tidigare under året så måste jag skaffa mig ett jobb - vilket inte är det lättaste i det här samhället där alla ungdomsjobb redan är tillsatta. Plus, om jag får panik vissa perioder för att jag knappt hinner ha ett liv utanför skolarbetet så är nog inte ett jobb det bästa. Ifall någon überrika miljonärer - Bill Gates, Ingvar Kamprad, Stefan Persson, J.K Rowling - läser den här bloggen eller ifall jultomten kollar vad jag vill ha i julklapp... Här är en snabb sammandragning av några böcker som jag önskar att jag kunde köpa (eller mirakulöst ha):

(OBS! Det här är såklart inte hela listan, bara de som poppade upp just nu)

”Lost in a Good Bok” av Jasper Fforde
“The Well of Lost Plots” av Jasper Fforde
“Something Rotten” av Jasper Fforde
“First Among Sequels” av Jasper Fforde

“Dead as a Doornail” av Charlaine Harris
“Definitely Dead” av Charlaine Harris
“All Together Dead” av Charlaine Harris
“From Dead to Worse” av Charlaine Harris

(även nyfiken på:
“Real Murders” av Charlaine Harris
“A Bone to Pick” av Charlaine Harris
”Three Bedroms, One Corpse” av Charlaine Harris
“Dead over Heels” av Charlaine Harris)

“A Midsummer Night’s Dream” av William Shakespeare
“Othello” av William Shakespeare
“King Lear” av William Shakespeare
“Macbeth” av William Shakespeare
“Much Ado about Nothing” av William Shakespeare
“As You Like It” av William Shakespeare

“The Weight of Water” av Anita Shreve
“The Pilot’s Wife” av Anita Shreve
“Fortune’s Rock” av Anita Shreve
“Sea Glass” av Anita Shreve
“Light on Snow” av Anita Shreve

“Déjà Dead” av Kathy Reichs
“Death du Jour” av Kathy Reichs
“Deadly Decisions” av Kathy Reichs

“American Gods” av Neil Gaiman
“Anansi Boys” av Neil Gaiman
“The Graveyard Book” av Neil Gaiman

(“Watermelon” av Marian Keyes
“Rachel’s Holiday” av Marian Keyes
“Angels” av Marian Keyes)

“Persuasion” av Jane Austen
“Carmilla” av Joseph Le Fanu
“Sweet” av Julie Burchill
”Agnes Grey” av Anne Brontë
”The Importance of Being Earnest” av Oscar Wilde
“Lolita” av Vladimir Nabokov
“The Book Thief” av Markus Zusak

“Orlando” av Virgina Wolf
“The Penguin Book of Vampire Stories”
“The Crimson Petal and the White” av Michel Faber

Last Chance Saloon av Marian Keyes

Jag gissar att den här boken verkligen går emot Litteraturpolisens krav på bra litteratur, men jag bryr mig inte och jag tror inte att Marian eller huvudpersonerna i "Last Chance Saloon" skulle bry sig det minsta heller.

Katherine, Tara och Fintan har varit bästa vänner sedan 15-års åldern då de satt tillsammans på klipporna i hemma på Irland och spanade efter snygga killar. Idag så har de alla passerat 30-gränsen och lever på olika håll i London och tacklar alla sina problem, men vänskapen är lika stark.

Tara trettioårskrisar och har problem med vikten och förhållandet. Taras pojkvän, den otroligt dominanta och odräglige Thomas, klagar oavbrutet på Taras ökande vikt och hennes vänner - men Tara älskar ju honom... och let's face it. När man är över 30 och knubbig så hittar man aldrig en ny man. Så hon klamrar sig fast vid Thomas som en livboj, trots att deras förhållande mer och mer börjar bli som en mardröm. Katherine däremeot har inget behov av en man och skrämmer iväg alla som försöker ragga upp henne. På jobbet så går hon under öknamnet "Ice Queen" och när den nye snygge medarbetaren Joe Roth sätter in en stöt så är resultatet väntat. Ett kyligt nej och en dräpande kommentar. Joe är inte den som ger upp - men det är inte Katherine heller. Fintan och hans pojkvän Sandro har världens mest perfekta förhållande och Fintan vill gärna fixa till sina vänners kärleksliv, men de vägrar att lyssna på honom. Men när Fintan en dag drabbas av en sjukdom så ställer han dem ett ultimatum. Om de inte uppfyller hans önskemål och tar tag i sina liv så vägrar han att bli frisk.

Jag tror inte att Marian Keyes kan misslyckas med att underhålla mig. Fastän jag inte tyckte att "Last Chance Saloon" nådde ens halvvägs upp till de andra böckerna så var jag helt fast. Jag måste veta vad som hände och det var verkligen en välkommen paus från pluggandet. Det är trevligt att läsa när man bara kan ta upp en bok och direkt komma in i den istället för att behöva tänka till då man läser.

(Intresseklubben noterar: Ett nytt namn har klättrat in på listan över mina favoritkillar i Marian Keyes böcker. Listan toppas av Luke Costello från "Rachel's Holiday" och Aidan från "Anybody Out There", men nu har Joe Roth gjort entré och han planerar att stanna där. )

Ett återkommande tema i den här boken är hår... och avsaknaden av hår. En av bokens "biroller", Lorcan Larkin, är otroligt stolt över sitt tjocka röda hårsvall och blir mer och mer neurotisk för att det börjar fastna mer hår på borsten. DET är någonting som jag känner igen!
Minns ni för några veckor sedan när jag hade fått ett virus (som fortfarande inte har gått ur kroppen)? Det visade sig att man visst kan tappa hår efter att man har haft en kraftig virusinfektion, men det berättade ingen för mig. Så när mitt hår - som var otroligt tjockt i Kina, riktigt riktigt tjockt - plötsligt hade blivit jättetunt så fick jag ett neurotiskt anfall och fick för mig att jag skulle tappa allt hår i duschen eller att håret skulle lossna om jag borstade det. Nu är det tjockare igen, men jag blir fortfarande livrädd direkt jag ser ett löst hårstrå.
Så när Lorcan upptäcker allt hår på borsten så drog jag häftigt efter andan och kände medlidande för honom, för första och enda gången i hela boken.

Marian Keyes är bäst när hon skriver i jag-form. Det blir mycket mer genuint när folk tänker på sig själv i första person, än när de beskrivs utifrån. Det är först och främst beskrivningen av Katherine jag stör mig på. När Marian beskriver hur Katherine spenderar stora summor pengar på lyxiga underkläder till sig själv och hur hon drar på sig strumpbandshållare (osv) i tredje person så låter det så krystat. Det blir som att det kretsar kring hur snygga hennes ben är istället för det faktum - vilket hela stycket försöker beskriva - att hon har på sig alla dessa underkläder för sin egen skull då hon inte har en tanke på att skaffa en man. Är inte det lättare att få fram i första person då man faktiskt får veta vad hon tänker på i första hand?

Det kan vara det som gör att jag tycker att "Last Chance Saloon" är den sämsta - nej, inte sämsta, för det får det att låta som att boken var dålig, vilket den inte var, men minst braiga - Marian Keyes-boken jag har läst. Dt kan vara det eller så är det den totala avsaknaden av familjen Walsh som spökar. Jag sätter mina pengar på alternativ två.

Det här är den första Marian Keyes-boken som jag har läst som inte handlar om någon av Walsh-systrarna. Det här är första boken som inte börjar med att en mörkhårig blåögd kvinna, som närmar sig 30-sträcket, tar flykt hem till det lilla huset i Dublin där husmanskost inte existerar. Det är första boken som Mama Walsh inte förgyller och det är första boken utan min excentriska favorit Walsh, Helen... och jag saknar dem. Kan inte Marian bara sätta sig ner och skriva Helens bok? Snälla...

Mail

Under veckan som har gått så har jag fått tre mail till min bloggepost som inte varit meddelanden om att jag har fått en till kommentar. Varje gång någon tar sig tid att skriva ett ner några rader och skicka till mig så värmer det lite extra i hjärtat. Eftersom bloggeposten annars brukar få ungefär ett "privat" mail per kvartal, så var det här en guldvecka.

Det första mailet var från en kille som ramlat in på min blogg och upptäckt att jag tycker om "Sookie Stackhouse series" och bara ville upplysa mig om att "True Blood" snart börjar på Canal + så att jag inte skulle missa det. Det borde finnas fler sådana människor här i världen.

Idag så upptäckte jag att jag även har fått en inbjudan till releasepartyt för boken "Anasarka" av Marcel Aponno, och även om jag absolut inte kan gå så är det ändå trevligt. Visst känner man sig lite speciell när man får ett sådant mail? Att folk faktiskt vet att min blogg finns här.
(Och det är ett dessutom ett väldigt smart sätt att öka försäljningssiffrorna. Jag tror inte att jag ens skulle ha ägnat boken en tanke förut - svenska medicinska thrillers är ju inte min genre - men nu har jag blivit nyfiken och kommer med 99,9 % säkerhet läsa boken någongång i framtiden.)

Det där var två av tre mail och hur glad jag än blir om folk skriver till mig så vill jag hellre att ni struntar i det än skriver ett liknande mail som veckans tredje korrespondent. Det tredje mailet var från en "någon" som kallade sig Litteratur Polisen och som hade lite kritik att ge till mig. Jag har ingenting emot att bli lite rättad, men om man ska rätta någon så innebär det att kritiken ska vara konstruktiv. Man måste ge tips på vad som ska ändras och inte bara klaga.

"Om jag var du så skulle jag genast sluta skriva och lämna det till vuxna människor med förmågan att forma åsikter som folk vill lyssna på. Vuxna människor som läser riktiga böcker och har vett nog att uppskatta en av Sveriges främste författare genom tiderna, Pär Lagerkvist som du finner så tråkig. Lilla vän, det bevisar bara hur outvecklad och olitterär du är."

Jag lovade mig själv att jag inte skulle lägga in något av det här på bloggen, och jag lovade mig själv att jag skulle ignorera det helt och inte försvara mig, men det gick inte. Jag kan inte göra det. Jag är inte en sådan person som bara kan låta oförtjänt kritik rinna av mig.
Orsaken till att jag har den här bloggen är inte för att ge ut boktips (men det är ju alltid ett plus om någon hittar en bok som intresserar dem) eller försöka säga vad som är bra eller dåligt. Den främsta anledningen till att jag skriver det här är för att jag tycker att det är roligt och jag vill komma ihåg vad jag tyckte om böckerna jag har läst. Sedan så läser jag helt andra böcker än de flesta av mina vänner, vilket leder till att jag inte har någon att diskutera dem med. Då är det mycket behändigare att skriva ett inlägg här och kanske få en liten kommentar av någon som har läst samma bok som kan säga vad de tyckte om den eller ge tips på liknande böcker.
Och jag struntar om Pär Lagerkvist så har fått varenda bokpris som finns. Jag tycker ändå inte om "Dvärgen", men med det menar jag inte att Pär Lagerkvist är en dålig författare - jag tror inte ens jag nämnde ordet dålig i hela recensionen. Orsaken till att jag inte tyckte om "Dvärgen" var att jag och berättaren - alltså dvärgen himself - var så otroligt olika att jag till slut inte orkade bry mig och bara stängde av.

"Till och med en mellanstadieelev kan konstruera bättre meningar än dig."

Det tror jag säkert och jag har flera gånger sagt till mig själv att jag ska börja korrekturläsa mina inlägg och ändra felen, men det blir aldrig till att jag gör det. Inte ens i efterhand så ändrar jag om någonting har blivit fel. Det kanske är någonting att ta till sig.

"Jag tänker då inte besöka din blogg igen och jag hoppas att andra tar sitt förnuft till fånga och ägnar sin tid åt vettigare bloggar och att du slutar läsa denna skräplitteratur och blir vuxen."

Här har jag lust att skriva "trevligt att slippa dig", men det kanske inte är de mognaste man kan säga. Fast... jag är ju trots allt inte mer än en väldigt omogen 16-åring så... Jag tänker fortsätta läsa min "skräplitteratur" och ha ett bra liv. Adjö.

(I efterhand insåg att det här urartat till något som liknar ett "tyck synd om mig"-inlägg. Det är det inte. Det är bara en förfrågan om till de som inte tycker om min blogg att inte berätta det för mig.)

The Eyre Affair av Jasper Fforde

Hur kan man motstå en bok som till och med har en "Jane Eyre"-referens i titeln? Inte jag i alla fall... och bättre blir det. Jane Eyre figurerar till och med i boken! Tillsammans med Mr Rochester. Nu då? Kan ni fortfarande stå emot? Får vi se om det här gör susen; man får faktiskt följa med till Thornfield och se Janes och Mr Rochesters förhållande från insidan. Behind the scences at Thornfield Hall.

"The Eyre Affair" handlar dock inte om Jane Eyre, trots att hon har en ganska stor betydelse för handlingen. Nej, bokens hjältinna heter Thursday Next och är en föredetta Krim-veteran. För att ingen ska få fundera alltför mycket på vissa saker så kanske det är bäst med lite bakgrundsfakta. "The Eyre Affair" utspelar sig i England 1985, men inte i vårt England, utan i ett alternativt England där krimkriget ännu utkämpas, där tidsreser inte är omöjligt och där böcker värderas väldigt högt. Så högt att det faktiskt finns en speciell - men inte så uppskattad - polisstyrka enbart för brott mot böcker. Det är på denna avdelning, LiteraTecs, som vi finner Thursday Next, vår trettiofemåriga berättare. När Acheron Hades, en ökänd massmördare och storskurk med gåvor utöver det vanliga, men även Thursdays gamla collegelektor, återvänder till England efter en lång tid under jorden så skakas litteraturvärlden om rejält. Alla vet att Hades är kapabel till vad som helst, men när han med hjälp av en maskin tar sig in i "Jane Eyre" och kidnappare självast Jane från boken så inser poliskåren vad de står framför. LiteraTecs har ett hårt arbete framför sig, att få tillbaka Jane in i boken innan det är för sent.

I love, love, love. Det här är verkligen en bok för mig. Alternativt England där allt kan hända á la "Neverwhere". Böcker. Mr Rochester och Jane. En massa diskussioner om vem som verkligen skrev Shakespeares pjäser. Mums.

Jag tycker nästan att en bok eller film är bättre ju knasigare den är. Ta till "Neverwhere", som jag har läst tre gånger under loppet på ett år och verkligen älskar. Det är även en av anledningarna till att jag älskar Tim Burtons filmer. Ju konstigare och knasigare destu bättre för min del.

"The Eyre Affair" är fullpackad på händelser och det är sällan Thursday får en lugn stund. Det är underhållande när man läser boken och vill veta vad som kommer att hända, men jag undrar om jag kommer att minnas boken om någon månad. Det kanske blir som med Terry Pratchetts böcker. Jag har läst "Trollkarlens stav" hur många gånger som helst, men jag kan för allt i världen inte komma ihåg hur den slutade. Jag vet att Eskarina kommer till en skola, men sen är det blankt. Jag hoppas i alla fall att jag kommer komma ihåg "The Eyre Affair" en längre tid - annars är det ju bara att läsa om den.

I början så tyckte jag att Acheron Hades verkade vara den perfekta superskurken och ville inte att han skulle bli fångad. Jag ville se på vilket nytt häpnandsväckande sätt han kunde nästla sig ur en situation... men det höll inte länge. Så snart som Hades började fundera på att mörda Mr Darcy så svalnade mina känslor. Hades skulle dö.

Jag har alltid trott att andra boken om Thursday Next var "The First Among Sequels" eftersom det verkade logiskt, men jag upptäckte nyss att det visst är "Lost in a Good Book" som är näst på tur att bli inköpt. Varför är det två och en halv månad kvar till jag ens får tänka på att köpa en bok? Jag slår vad om hela min boksamling att "Lost in a Good Book" inte finns på biblioteket här...

Fullt upp

Aah. Nu börjar jag bli lite stressad. Jag har extremt mycket skolarbete att göra, träning flera gånger i veckan, en månads gratis medlemskap på lovefilm.se som jag tänker utnyttja maximalt och hur mycket böcker som helst att läsa. Hur ska man finna tid till allt detta?

På senaste tiden har jag varit tvungen att göra ett slags schema. Direkt jag kommer hem (16.00) så pluggar jag tills det är dags för middag. Efter middagen så ser jag på en film till det är dags för träning (20.30) och sedan när jag kommer hem så går jag igenom mitt arbete och sedan så läser jag tills jag somnar. Pust. Jag längtar till höstlovet.

Det mest logiska borde nog vara att dra ner på filmtittande lite, men man måste ju dra nytta av att jag har gratis film i en månad och då måste jag ju hinna med så många som möjligt. Sedan 1 oktober så har jag hunnit se 5 filmer. Tror jag. Ja, "Crouching Tiger, Hidden Dragon", "Marie Antoinette", "Moulin Rouge!", "Van Helsing" och "Bram Stoker's Dracula". Huh.
Det är bara synd att det inte kommer någon post på helgerna...

En del i min klass har klagat på att de inte kommer att hinna få vår obligatoriska engelska roman i tid (eftersom vi delar två och två) så vår lärare har letat fram en annan bok som man kan ta om man känner att man behöver god tid på sig för att läsa. Han drog fram 15 exemplar av "The Pilot's Wife" av Anita Shreve, en annan bok som jag har tänkt läsa länge. Så jag var tvungen att läsa den också... Fastän jag egentligen inte behöver.

Åh, grattis Hugh

Jag har min lista över skådespelare som jag tycker om så där lite extra och jag brukar oftast hålla koll på när de fyller år. Heath Ledgers födelsedag (4 april) är i alla fall inetsad i mitt huvud. Idag så gick jag av någon anledning in på min födelsedagslista och upptäckte att jag visste hade ett födelsedagsbarn idag.
Hugh Jackman fyller 40 år.

Fast det har precis slagit mig hur gamla alla skådespelare/skådespelerskor börjar att bli. Alexis Bledel är 27 år, fastän jag tänker på henne som... 18. Milo Ventimiglia är 30 år, fastän jag tänker på honom som... 20. Värst av allt är ändå att Keiko Agena (Lane i Gilmore Girls) fyllde 35 år förra veckan! Hon är ju nästan lika gammal som min mamma.
Så går det när tonåringarna i ens favoritserier växer upp och blir stora.

(Visste ni att Hugh Jackman först var tänkt som Harvey Dent i "The Dark Knight"? Kan ni tänka er vilken glädjechock jag skulle fått om han varit med i den? Minns ni listan över mina favoritskådespelare? Isåfall så hade jag haft Christian Bale, Heath Ledger, Michael Caine OCH Hugh Jackman i samma film! Plus att Morgan Freeman hamnade just utanför målsnöret på den där listan och, som vi vet, så är ju han också med i filmen. Sedan så får vi ju inte glömma min favoritpolis, James Gordon (a.k.a Gary Oldman). Tänk vilken film det hade blivit för min del!)

Let's talk about vampires

Enligt dagens lokaltidning så är vampyrer höstens största trend, vilket redan har börjat märkas. På min födelsedag så har "Låt den rätte komma in" biopremiär och knappt en månad senare så kommer "Twilight"-filmen till Sverige. Dessutom så har ännu en svensk vampyrfilm premiär i höst. "True Blood" kommer snart till en tv-apparat nära dig och jag hörde det viskas om att det ska bli repriser av "Buffy the Vampire Slayer" på tv, något jag inte vet om det stämmer, men ser fram emot.

Tidningsartikeln jag läste var dock en modeartikel. För att vara riktigt "rätt" i höst så ska man hämta inspiration från vampyrerna. Spetsar, mörkt läppstift, skarpa svarta linjer, stort hår. Hur mycket jag än älskar vampyrer så vill jag ändå inte se dem strömma in på modesidorna också...

Nu tänkte jag en gång för alla försöka förklara vampyrernas storhet och hoppfullsvist värva några nya fangbangers. Vad är det som gör vampyrerna så överlägsna alla andra mystiska varelser - och så populära?
Därför att vampyrer är awesome. Vampyrer har en mystik som få andra kan leva upp till. Dessa odödliga skönheter som är fastfrusna i sin ungdoms glans. Som har en massa trick att ta till för att undkomma sina fiender och för att överrumpla sina offer. Oavsett om det är styrka som skulle göra Pippi grön av avund eller förmågan att förvandla sig till en fladdermus så är det säkert; det finns inte många hinder som en vampyr inte klarar av. Samtidigt som allt detta så finns det något väldigt sensuellt över vampyrerna. Deras blodtörst gör dem till litteraturens bad boys (eller girls) och fastän de inte alltid är goda så kan jag inte låta bli att känna mig lockad av dem. Skulle det egentligen vara så hemskt att få ett litet vampyrbett?
Från "Dracula" och "Carmilla" via "The Vampire Chronicles" till nyare serier såsom"Twilight" och "Sookie Stackhouse series" - vampyrerna är här för att stanna.

(PS. Jag hittade precis en t-shirt som jag bara måste ha. Vem vill inte ha en t-shirt med Lestat-tryck?)

Déjà Dead av Kathy Reichs

Det är konstigt. På senaste tiden så har jag börjat bli mer öppen för deckare. Förut så var Stig Larsson (och Agatha Christie) den enda som trängt igenom mitt kevlarförsvar mot deckargenren, men förra månaden så läste och gillade jag Åsa Larssons "Till dess din vrede upphör". Nu har jag gjort det igen, tyckt om en deckare alltså, men det är ju sant... Jag brukar ha mycket lättare att tycka om böcker som inte utspelar sig i Sverige.

"Déjà Dead" är Kathy Reichs första bok om kriminalteknikaren Dr Temperence Brennan - expert på ben och skelett. Temperence, eller Tempe som hon kallas, är en amerikanska som bor i Montreal och jobbar på Laboratoire des Sciences Judiciaires et de Médecine Légale. Tempe har ett kraschat äktenskap och en vuxen dotter, Katy, bakom sig i USA och lever nu ett ganska ensamt liv där mycket tid kretsar kring hennes jobb. En dag så hittar några parkarbetare kvarlevorna efter en stympad kvinna och det är Tempes jobb att identifiera henne. Hon märker genast likheterna med ett annat fall, men den ganska så arroganta komissarien Claudel viftar bort det som en överdrift. Men när sedan fler kroppar upptäcks så ställs allting på sin spets. På Montreals gator går en seriemördare lös. Plötsligt är Tempe mer indragen i fallet än vad som är bra för henne.

Jag har ju tidigare konstaterat att tv-serien "Bones" är baserad på Kathy Reichs böcker om rättsmedicinaren Temperence Brennan, men likheterna slutar där - vid hjältinnans namn och jobb. Det var med sorg i hjärtat jag upptäckte att Booth inte ens var med i boken och mest troligt är påhittad till tv-serien. Det är synd. Nu håller jag tummarna för att Dr Brennan hitar någon annan polis, Detective Ryan till exempel. Han verkar nästan lite Booth-ig.

Jag upptäckte till min förvåning att jag var som fastklistrad vid boken. Jag, som aldrig har tyckt om deckare, gillade en deckare? Hur kunde det vara möjligt? Men till slut så fick jag se mig slagen. Jag tyckte om Dr Brennan, jag drogs med i fallet. Jag satt på helspänn flera gånger och hoppade till vid minsta ljud. Tempes nervositet smittade av sig på mig.

En sak jag ibland störde mig på var alla långa förklaringar om hur olika undersökningsmetoder gick till. När Brennan och Ryan diskuterar vilken slags såg som används till styckningen så håller de på sida efter sida med att jämföra kullar och falska starter på benen och allt vad de nu tittar på. Sedan så förklarar Brennan hur man kan mäta hur långt det är mellan sågtänderna och yada yada. Dock så tror jag att det är ganska viktigt att författaren visade hur Tempe fick fram allting så att hon helt plötsligt inte kommer upp med ett svar. Det kunde bara varit ett litet mindre detaljerat avsnitt.

Det finns många fel med en liten stad, men en sak som jag hatar med att bo i det här lilla samhället är att när man väl hittar en serie eller författare som man tycker om så har biblioteket bara en eller två böcker av denna författare. Som nu med Kathy Reichs. Här har jag hittat en deckarförfattarinna som jag faktiskt tycker om och kan tänka mig att läsa. Så jag går in och letar lite i bibliotekskatalogen och upptäcker att de endast har en Kathy Reichs-bok på engelska; nämligen "Déjà Dead". Sedan så har de två böcker på svenska - de två senaste - men alla böcker där emellan finns det inte en skymt av.

Jag blir så less. Nu måste jag slösa dyrbara pengar till att köpa nästa Kathy Reichs bok, pengar som jag annars kunde ha köpt vampyrböcker eller andra viktigare nysläppta böcker för.

Stop in the name of love

Jag har suttit och läst lite olika bokbloggare och noterat att 99,9 % av den har skrivt minst ett inlägg om Nobelpriset i litteratur. Därför tänkte jag bryta mot trenden och inte skriva någonting om det (förutom det här, men det räknas inte). Jag bryr mig ärligt talat inte så mycket om vem som får priset eftersom jag i 9 fall av 10 inte ens har hört talas om författaren.

Det här inlägget ska istället få handla om något mycket mer lockande; skolbiblioteket.
Det är ingen bra idé att gå in där. Varje gång jag ens kommer innanför de där glasdörrarna så nästlar sig en ny bok ner i min väska och självklart så går biblioteksböcker före mina böcker hemma i bokhyllan. Saken är det att jag nog borde ägna mig lite åt min bokhylla. Enligt min senaste beräkning så har jag 71 (!!!) olästa böcker i bokhyllan och jag är i chocktillstånd. Hur kunde de bli så många? Jag hade ju nyss arbetat mig ner till 45 olästa och jag har ju knappt köpt några böcker i sommar... Eller?

Jag måste vidta åtgärder så från och med nästa månad så råder inte bara köpstopp utan även biblioteksstopp. Jag måste verkligen ta itu med min bokhylla nu.

5 star cross'd lovers-filmer

Ibland så tror jag nästan att jag är masochist. Att jag tycker om att plåga mig själv. Varför skulle jag annars älska filmer som får mig att gråta hinkvis och som sedan lämnar en melankolisk känsla efter sig? Min favoritgenre, alla kategorier, är nog ändå star cross'd lovers. Ja, så hemsk är jag. Om en av de älskande dör så kan ni räkna med att det är en av mina favoritfilmer - gärna i en tårdrypande scen i sin älskades armar. Usch, det där lät hemskt, men ... det är sanningen.

Jag gjorde en snabb lista på några av mina favorit-star cross'd lovers från filmhyllan.

"Titanic" (1997) av James Cameron

Det finns inget bättre sätt att plåga sig själv än att se på "Titanic". Varenda gång jag ser den - märk varenda gång - så blir jag konstig i flera dagar och går bara runt och tänker på hur hemskt det måste ha varit att vara ombord på båten. Är det bara jag som hulkar mig igenom slutet? Förut så grät jag ingenting till "Titanic", men på äldre dar så måste jag ha blivit känsligare. När Roses livbåt sänks ner och hon tittar upp och ser Jack och Cal - och nödraketen som exploderar just bakom den - då brister det. Då snyftar jag tills båten har sjunkit och eftertexterna är slut.

"Romeo + Juliet" (1996) av Baz Luhrmann

Varenda gång jag ser den så önskar jag att den ska sluta annorlunda. Favorit-Clare Danes spelar Juliet och Leonardo DiCaprio är med för andra gången på den här listan. Jag tycker nästan att slutet i den här filmen är värre än i pjäsen. Jag har alltid telepatiskt försökt få Juliet att vakna innan Romeo dricker giftet, men det blev bara ännu värre när hon vaknar en hundradel för sent.

"Tristan + Isolde" (2006) av Kevin Reynolds

Den följer inte legenden det minsta, men den är så bra ändå. Sophia Myles och James Franco (som är väldigt bildskön!) har huvudrollerna som de olyckligt älskande.

"Moulin Rouge" (2001) av Baz Luhrmann.

Jag såg den idag och det är faktiskt därför jag skriver det här inlägget. Förutom Christian och Satines första "privata möte" - som jag tycker är väldigt pinsamt till att börja med - så älskar jag filmen. Jag vet folk som avskyr den och jag förstår inte hur man inte kan charmas av den. Alla färger, alla sånger (som "The Show Must Go On" eller "Your Song") och ... Nicole Kidman och Ewan McGregor. Det finns inget slut i någon film som jag hatar och älskar lika mycket som slutet i den här filmen.

"Brokeback Mountain" (2005) av Ang Lee

Varför, varför, oh, varför kunde inte Ennis och Jack fått varandra? Heath och Jake Gyllenhaal var riktigt söta tillsammans och fastän filmen är otroligt lång (känns det som) så är det värt att se den för Ennis och Jacks skull.

Kulturfyran: Första....

Nu är det dags för Kulturfyran igen och jag ska försöka att korta ner mina svar. Fast... Vi får se hur de kommer att gå. Jag är ju inte direkt känd för att vara fåordig och kunna hålla mig kort.

1. Vilken var den första bok du läste?
Den första boken jag läste är officiellt "Bröderna Lejonhjärta", men om man även ska räkna barnböcker á la bilder och litelite text så hette den "[Insert passande killnamn] vill ha en syster". Jag satt uppe i mitt rum en lördagkväll och bläddrade i den boken för att plötsligt upptäcka att jag faktiskt förstod de små krumelurerna på kanten. Det var någongång vid ett jullovet eller sportlovet i sexårs, men jag minns precis hur det var. Hur jag sprang ner till mamma och pappa och läste högt, hur jag ringde till mormor och morfar (som satt och spelade bingolotto) och läste boken till dem med. Jag borde gå till biblioteket och leta upp den boken.

2. Vilken är den första film du minns att du sett?
Jag har några diffusa minnen av filmer som jag har sett som liten, men jag vet inte den kronologiska ordningen. En film som jag vet att jag älskade som liten var Disneys "Aladdin" för vi filmade mina första fem år och den är på i bakgrunden flera gånger när min syster var liten och de diskret försökte filma henne utan att jag - linslusen nummer ett - märkte det. Då var jag kring 2,5 år, så det är nog den första film jag vet att jag har sett. Den första film som jag däremot kommer ihåg att jag har sett är "Aristocats". Den såg jag på bio just efter att jag fyllt tre år.

3. Vilken bok vill du rekommendera föräldrar att läsa som första boken de läser för ett litet barn?
Jag kommer helt klart börja läsa för mina barn innan de ens är nog stora att förstå att någon läser för dem och då är det inte så viktigt vad man läser. Jag skulle nog rekommendera böcker som barnen kan "vara" med och läsa. Böcker med bra bilder och bra texter. När jag läser för min kusin (2,5 år) så sitter vi dels och diskuterar vad som händer på bilderna och dels så lyssnar han på vad jag läser. Det är så roligt att se att han faktiskt förstår vad jag säger för om jag frågar någonting så kan han svara på det. Om vi läser en kort saga om t.ex. Nalle Puh (som är hans favorit) i Disney-format och så frågar jag "Vad tycker Nalle Puh om?" så svarar han utan att behöva tänka "Håning".

4. Vilket var det första tv-program du minns att du sett?
Som så många andra svenskar: Björnes magasin. Jag blir helt nostalgisk bara av att höra signaturmelodin. Jag skulle antagligen kunna sjunga den just nu. Min favorit av alla Björnes gäster var Eva. Vem var din?

The English Patient av Michael Ondaatje

a.k.a den första obligatoriska boken som jag tyckt om sedan "Imorgon när kriget kom" i åttan.

Egentligen så ska vi inte arbeta med boken förrän efter höstlovet, så det var kanske dumt av mig att läsa ut den så snabbt, men eftersom skolan bara 16 böcker inköpta och vi är närmre 30 elever i min klass så måste vi samsas om böckerna och jag ville ge min "bok-partner" gott om tid. Om jag har glömt allting från boken till November så är det väldigt tragiskt för då betyder det att jag till slut har blivit senildement. Nu får jag äntligen pricka av ännu en bok på "1001 books to read before you die"-listan. Bara ca 975 böcker kvar nu...

"The English Patient" utspelar sig just efter andra världskrigets slut. I en bombad villa utanför Florens sitter Hana, en ung kanadensisk sjuksköterska, ensam kvar med en enda patient, en man vars grava brännskador gör honom oidentifierbar. Det enda de vet om honom är att han mest troligt är engelsk. Mannen kraschade brinnande ner i Saharaöknen under kriget och togs om hand av beudiner och kom till slut att hamna på sjukhuset i Florens. Under krigets bombräder så evakuverades sjuksköterskorna och deras patienter ut till villan, men nu när det är dags att dra sig tillbaka till de säkrade städerna så kan inte patienten flyttas och Hana stannar troget kvar vid hans sida. Deras stilla liv störs då Caravaggio, en gammal vän till Hanas pappa tillika en tjuv, en dag dyker upp på trappan, sökandes efter Hana. Lika plötsligt så dyker Kip, en indisk sapper (jag hittar ingen översättning, men det är en slags ingenjörsoldat som hjälper till att bygga broar och avminisera minor) upp en dag och slår sig ner ute i trädgården. Sakta så börjar dessa fyra människor komma varandra närmre och sakta så börjar den engelska patienten minnas vad som hänt honom... och om kvinnan han träffade innan kriget.

Jag älskar böcker där människor skapar nya relationer med varandra, människor som annars inte skulle ägnat varandra ens en andra blick. Det här var som en liten tragiskare version av "Tillsammans är man mindre ensam". Fyra olika personligheter som samsas om en bostad och som sakta börjar öppna sig för varandra.

I början blev jag riktigt irriterad över att man inte fick veta någonting. Jag visste inget om Hana, mer än att hon valt att stanna på sjukhuset och hoppade hage i de mörka korridorerna på nätterna. Jag visste ännu mindre om hennes patient och sakerna han tänker på i början gör det inte bättre. Det var som att jag hade landat mitt i en situation där allting redan är förklarat och ingen orkar dra det igen för den stackars nykomlingen. Det fick bara mig att bli ännu taggad när man äntligen började känna dem bättre. När den engelska patienten till slut började minnas så läste jag så fort att jag var tvungen att läsa om hela sidor för att minnas vad det stod.

En sak som var jobbig med boken var dess avsaknad av skiljetecken. Jag, som är överanvändare av skiljetecken, hade svårt att förstå en menings innebörd när de räknade upp flera saker utan att använda komma emellan. "...his plane his wife her books...". På vissa ställen så hade de ingenting som visade när saker var sagda eller tänkta. Det fick man förstå själv när man blev förvirrad av hur dialogen vände sig.

Jag har fått en snäll kommentar från en vän som antyder att jag antagligen borde sluta titta på "Heroes" ett tag och låta min hjärna slappna av. Det kanske är en bra idé, men inte nu när jag bara har 3 avsnitt kvar av andra säsongen! Jag börjar dock bli lite orolig då min mentala casting har den brännskadade Nathan Petrelli som den engelska patienten och Mohinder Suresh som Kip. Det börjar nog bli dags för en paus efter säsongsavslutningen...

Jag vet inte vad jag tycker om boken! Om någon frågade mig vad jag tyckte om den så skulle jag inte kunna ge dem ett svar. Om de istället frågade om jag tyckte boken var dålig så skulle mitt svar bli nej, den var inte dålig. Fastän det så skulle jag inte kunna svara ja på frågan om jag gillade den. Det är ganska konstigt. Jag skulle aldrig kunna kalla boken dålig, men jag kan inte komma på någonting (mer än det jag redan tagit upp, som faktiskt är ganska vagt) för att rosa den. Den var behaglig läsning och ... ja. Summan på kardemumman: Den var inte dålig och jag fann den inte fantastisk, men innerst inne så finns det någonting jag inte kan förstå som fascinerade mig. Kan det ha varit språket? Historien? Personerna?

(Det här är så off topic som man kan komma, men jag undrar hur folk som har sett på "Heroes" - här kommer det igen - kan se på de tidigare säsongerna av "24" där Zachary Quinto, Sylar ni vet, är med (vet ej i hur många dock) och inte få rysningar längs ryggraden när de ser honom? Undra om han gör den där blicken - a.k.a psychoblicken - i "24" också? Undra om han egentligen kan hitta en flickvän. Personligen så skulle jag skrika högt och ta snabbaste vägen ut om han råkades kolla på mig sådär...)

Benigt

Jag har precis börjat läsa "Dejá Dead" av Kathy Reichs, ett fynd från skolbiblioteket. Ett stycke från boken fanns med i vår engelska bok och såklart så slutade det på värsta cliffhangersätt så jag var bara tvungen att ta reda på vad som händer sedan - plus att jag vill veta vad som hände före också.

Jag har hunnit ungefär 25 sidor så jag kan inte direkt säga att jag är insatt i fallet ännu, men medan jag läste så slog det mig hur mycket allting påminner om tv-serien "Bones". En serie som jag inte följer, men brukar se då och då om det inte är någonting annat på tv. Dr Temperance Brennan pysslar med ben, är rättsmedsexpert när det gäller skelett och sysslar i början av boken med att återuppbygga ett kranium. Väldigt "Bones"-aktigt.
Det var då jag började fundera. Vad heter egentligen hon som är huvudpersonen i "Bones"? Är det inte någonting på B? Hon kallas ju Bones av sina medarbetare, men det är ju inte hennes riktiga namn... Plötsligt så trillar poletten ner. Det är ju inte så konstigt att jag tycker att boken liknar "Bones". Den kvinnliga rättsmedicinaren i tv-serien heter ju... Dr Brennan.

Såklart så är ju serien baserad på böckerna, för det kan väl inte bara vara en slump att båda de kvinnliga läkarna heter samma sak och har samma rättstekniska inriktning?
Då är bara frågan; Var håller Booth hus?

Dracula av Bram Stoker

Oktobermånad hann knappt få smeknamnet "bokmånaden" av mig förrän jag fick ett överfyllt schema och måste plugga som en galning. Så mitt löfte att läsa jättemycket får jag nog ta tillbaka. På måndag börjar vansinnet i skolan; tonvis av redovisningar, rapporter, referat, recensioner och prov. (Tänk hur mycket coolare det hade varit om prov också börjat på r?)
Huh.

Trots min nuvarande skolsituation så är den ingenting emot stackars Jonathan Harker och hans oförbereda vänners situation. Jag talar förstås om "Dracula" av Bram Stoker. "Dracula", vampyrböckernas fader, står överlägset bland sina avkommlingar på min vampyrhylla (som jag flyttat förra veckan efter att jag insett att solljuset faller rätt in på böckerna och... det kändes lite fel) och sticker ut med sitt hemska vitgröna Penguinomslag. Boken har stått högst upp på min "ska läsa"-lista, men eftersom den så tydligt är en höstbok så fick jag vänta... och nu har hösten äntligen kommit.

I början av "Dracula" så reser Jonathan Harker, en engelsk jurist, till Rumänien för att besöka en klient som vill köpa ett hus i London. Hans klient, en viss Greve Dracula, bor i ett slott ute i den transylvaniska ödemarken och till en början så finner Jonathan sig väl till mods på slottet. På dagarna så sitter han i biblioteket och läser eller strövar runt i de närliggande rummen medan greven är ute på sina ärenden och på kvällen så äter han goda middagar tillsammans med greven - som inte äter någonting, utan ursäktar sig för att ha ätit tidigare. Den säkra stämningen håller inte länge. Varför har han inte sett några andra människor i slottet? Vad gör greven hela dagarna? Och varför är så många dörrar låsta?
Snart så inser Jonathan att någonting är fel, men då är det redan försent. Han är fånge i slottet och greve Dracula är på väg mot England för att hitta nya jaktmarker i London.

Mina Murray, Jonathans fästmö, är samtidigt på besök hos en väninna, den vackra Lucy Westenra. Eftersom Lucy nyligen har fått tre frierier - ett från Dr John Seward, läkare på en anstalt, ett från Mr Quincey Morris, en amerikansk gentleman och ett från Arthur Holmwood, en engelsk aristokrat som vunnit Lucys hjärta - så har vännerna mycket att prata om. Mina är glad att Lucy är så lycklig, men när väninnan börjar gå i sömnen på nätterna så blir hon orolig. Inte blir det bättre av att Lucy för var dag som går blir blekare och svagare. Arthur Holmwood är orolig för sin fästmö och söker hjälp hos Dr John Seward. När inte hans ansträngningar verkar leda någon vart så söker han i sin tur hjälp hos en gammal vän - Professor Abraham Van Helsing från Amsterdam.

Eftersom jag känner till grundhistorien och alltid har haft Greve Dracula som en synonym till vampyr hela livet så har jag lite svårt att sätta mig in i Jonathan Harkers tankesätt i början. Jag förstod inte hur han naivt kunde resa till Transylvanien för att träffa en man som heter Count Dracula i hans slott långt ute i vildmarken. Namnet Dracula bara skriker "var vaksam", men Jonathan - som såklart inte har växt upp med Dracula-myten - kunde ju inte ha en aning om vad han vandrade in i.

Jag är så glad. Vad mer kan jag begära? Lite skräck som inte skrämmer mig utan bara får det att ila till ibland, dimmigt 1800-tals London, en historia som ibland står och stampar på samma ställe - men ändå är hur mysig som helst (som "Jonathan Strange & Mr Norrell"). Mysterier. En hjältinna som beundras av männen hela tiden - vilket jag tycker är trevligt eftersom det var en man som skrev den och jag har aldrig läst en bok - i alla fall vad jag kommer ihåg - där alla män hela tiden beundrar en kvinna för hennes kunskaper och karaktär istället för henne skönhet. Mina Murray är ju hur girl power som helst.

Att hela historien berättas genom huvudpersonernas brev och dagboksanteckningar gör det hela ännu bättre och mysigare. Jag hade gärna velat se att Van Helsing hade skrivit lite mer eftersom jag är nyfiken på vad han tänkte i olika situationer. Han var ju den ende som hela tiden visste vad de hade emot sig.

Jag måste ge en eloge till Bram Stoker för att han berättar historien delvis ur två kvinnors perspektiv - Mina Murrays och Lucy Westenras - utan att det känns krystat. Ibland så kan det kännas falskt då någon försöker berätta en historia utifrån det andra könets tankesätt. Man stoppar in klichéer och egna föreställningar hur man tror att de mystiska varelser som kvinnor/män är tänker och då känns det bara... overkligt. Jag läste t.ex. en bok på högstadiet där en tjejs dagboksanteckningar lästes av en kille och den manliga författaren hade några väldigt besynnerliga tankar om hur en tonårstjej tänker!

Fastän vampyrerna i "Dracula" inte är särskilt goda så kan jag ändå inte låta bli att heja lite på den kusliga greven. Det blir lite dubbelmoral. Å ena sidan så sitter jag och hoppas att Van Helsing ska få fast honom och å andra sidan så hoppas jag att Dracula ska slinka undan, men... Vampyrer i mitt hjärta. Det spelar ingen roll i vilken form de visas; om de är en tonårscrush som Edward m. familj eller är lidande som Lestat eller onda grevar som i "Dracula". Det spelar ingen roll. Bara de suger blod och lever för evigt så är jag nöjd.

När jag började skriva det här inlägget så var det 3 oktober. Idag när jag avslutar det så är datumet 6 oktober. Varför tar det så otroligt lång tid för mig att få till vissa inlägg?

Äntligen! II

Detta blir dagens andra äntligen, men ni vet inte hur glad jag blev när jag såg på Heroes och upptäckte att min favorit-Peter var med. Nu pratar jag inte om Peter Petrelli som karaktär, utan min favorit av de två Petrarna. Jag tycker mycket bättre om den mjukare, lite känsligare, långhåriga varianten som är med i första säsongen än den hårdare, korthåriga - men ack så snygga - andra säsongs Peter.

Mer långhårig Peter till folket!
(Åh, nu måste jag se om första säsongen igen!)

Äntligen!

Idag så hände någonting som jag länge har sett som en omöjlighet; min engelskalärare (som även är tidigare nämnda fantasyogillande svenskalärare) gav oss en bok att läsa som jag faktiskt vill läsa!

Han har alltid förut valt böcker som jag aldrig ens skulle överväga att läsa och/eller böcker som jag inte har tyckt om, men den här gången så har han gjort ett utmärkt val. Vi ska nämnligen läsa "The English Patient" av Michael Ondaatje, en bok som jag länge har tänkt läsa och som jag faktiskt har varit nära att köpa flera gånger.

Den här månaden är mitt mål att läsa så att ögonen glöder, efter Septembers lästorka. Jag läste bara ut fem böcker under hela månaden - plus två som är halvutlästa - och jag har inte haft en sådan bokfattig månad sedan ... ja, i alla fall inte under de senaste åren då jag har skrivit upp allt jag läser.