Varför är inte jag och min syster as fabulous?

Det här blir ett av många inlägg som inte har någonting alls med böcker att göra - men jag har ett nytt systerpar som jag älskar. Eller nytt och nytt... Jag kommer inte ens på ett systerpar som jag tycker om.

Den äldre systern är skådespelerska och den yngre är skådespelerska och sångerska.

Den äldre systern är med i en tv-serie som jag tycker om och den yngre systern ser lite ut som Katy Perry - fast denna syster är ännu sötare.

Den äldre systern har extremt bra kemi med David Boreanaz - nästan bättre än SMG och David.

Vet ni vilka jag pratar om?

Självklart är det Emily och Zooey Deschanel. Jag dyrkar nästan marken där dr Brennan (Emily) och Booth går och "Bones" har blivit en daglig drog. Samtidigt så går She & Hims (Zooeys duo tillsammans med M. Ward) låtar på repeat på mitt spotify-konto.

Juli: kvinnliga pianister och manlig alternativ rock

(a.k.a "Varför var jag så jävla dum att jag inte bokade biljetter till Muse-konserten bara för att den är på min födelsedag och krockar med Högskoleprovet?")

Månadens spelningslista kan delas upp i två kategorier: kvinnor som spelar piano och lite halvdeppiga jag-vet-inte-vad-det-är-för-genre-så-jag-kallar-det-alternativ-rock-grupper. (Jag kallar ALLTING för alternativ rock). För övrigt så kan jag säga att jag jobbar på en publik Spotifyspellista, men jag har ännu inte vågat testa eftersom jag är rädd för att göra fel och senast jag försökte så resulterade det i att en av mina spelningslistor försvann. Som tur var så fanns det bara tre låtar i den, så det var tur det!

A French Love (Naked Version) - Anna Ternheim: Lugnt, fint, lågmält piano i bakgrunden, franskt. Om det är någon som kan översätta refrängen så vill jag gärna veta vad hon sjunger!

"Qui ne m'aime pas
Qui n'a pas besoin de moi
Qui ne m'aime pas
Qui n'a pas besoin de moi"

Tomorrow Is Today - Marit Bergman: Ännu en svensk, kvinnlig, pianospelande stortalang som visst också är gudomlig live. Ännu en av dessa glada, spralliga, lyckorusinspirerande låtarna som jag älskar så mycket. Stäppet under I Will Always Be Your Soldier och This Is the Year, men ändå fantastisk.

4th of July (live) - Aimee Mann: Inte en pianist denna gång, utan en kvinnlig basist (?). Jag hyllar Spotify för att de äntligen har lagt till lite Aimee Mann! Jag tyckte att denna låt passade, juli och allt.

Where I Stood - Missy Higgins: En låt som jag upptäckte tack vare radion på Spotify. Fin, lagom deppig, fint (kort) pianosolo i mitten.

High And Dry - Radiohead*: Tänk hur det hade varit om jag hade varit född 10 år tidigare och hade haft mina tonår under 90-talet? Strunta i modet då (de kortkorta, fyrkantiga kjolarna och platåskorna kan jag vara utan) - men tänk om jag hade kunnat se Buffy på riktigt. Alltså följt det på tv. Och tänk på alla brittiska band! Radiohead var ett av dem. Jag känner att jag har alltför dålig koll på Radiohead, trots att jag har ett tiotal låtar på min spellista.
(Genre enligt wikipedia: Alternative rock - där ser man)

Where the White Boys Dance - The Killers: Jag och The Killers fungerar väldigt bra ihop. De är lagomt "oväsen"-iga. Det är mycket ljud samtidigt utan att jag får ont i huvudet, ett litet handikapp som gör att jag inte tål vissa musik genrer.
(Genre enligt Wikipedia: bla. Alternative Rock)

Summer in the City - Regina Spektor: Det finns Regina Spektor-låtar som jag inte riktigt klickar med (varför? ingen aning), men den här är en av de låtarna som jag verkligen älskar. Det är Samson och Aquarius-klass. Fint, pianoakompanjerat, sött.

Possession (Piano Version) - Sarah McLachlan: När det kommer ännu en singer-songwriter så måste jag väl erkänna. Jag har en speciell förkärlek för singer-songwriters. Nu var det sagt. Mitt och Sarah McLachlans förhållande kan spåras flera år tillbaka i tiden (2004 om jag inte minns fel), men trots det så har jag aldrig hört den här versionen av Possession - en version som är mycket bättre än orginalet. Hm, undra om det är pianot som är orsaken?

Supermassive Black Hole - Muse: Det brittiska bandet som har fångat mitt, "Dean"s och Stephenie Meyers hjärta. Enligt iTunes så började jag att lyssna på dem 2007. (FYI).

The Funeral - Band of Horses: Fick det här tipset av en Anna Ternheim-älskande vän som har exakt samma musiksmak som mig (förutom att hon tycker om Slipknot, vilket jag inte gör). Den här låten kan nästan sammanfatta min musiksmak på egen hand.

Meds - Placebo ft Alison Mosshart: Jag tycker om Placebo - fast detta är ingen ny Every you, Every Me eller Running Up That Hill. Låtraden "I was confused by the Powers that be" får genast min hjärna att tänka på "Angel" där de mystiska - och förvirrande - the Powers That Be figurerar.

I Want It All - Queen: Borde vara mitt personliga theme som spelas varenda gång jag går in på CDON eller Amazon.

* Egentligen så tänkte jag ha med This Mess We're In med PJ Harvey också - men sedan så kom jag på att det egentligen är Radiohead ft. PJ Harvey, så den kunde tyvärr inte komma med på grund av min "endast en låt per artist/grupp"-policy. Den får vänta till nästa månad. Plus att jag tror att den redan har varit med två-tre gånger.

Sedan: Jag sitter här och gråter. Varför? Jo, för att jag är överväldigad av youtube-videor som visar Muse live och för att jag är så otroligt arg på mig själv som inte bokade biljetter till deras Sverigebesök. De är så otroligt bra live - jag tycker nästan att livealbumet är bättre än orginalversionerna - och jag vill ju så gärna se dem.

Se bara på det här. Min favoritlåt, Time Is Running Out, live från Wembley Stadium 2007. Gåshud.

Sagan om Isfolket # 3 och 4

Jag har satt upp en lagom dos av "Sagan om Isfolket". Hädanefter så ska jag läsa böckerna 2 och 2 (eller 4 och 4) och blanda med annan litteratur mellan varje dos. Allt för att jag inte ska bli alltför irriterad på mjäkiga kvinnor, irriterande prästfruar och diverse avundsjuka hustrur som alla verkar avsky Isfolk-kvinnorna. Kanske för att de nästan alltid är picture perfect.

Jag klagade på stavningen i min recension av de två första böckerna, men sedan så fick jag förklarat för mig att Margit Sandemo är norsksvensk och därför blandar ihop språken ibland. Det är därför det alltför ofta står jeg istället för jag - men det är ju förståligt. Fast de kunde ändå inte haft en korrekturläsare? Eller det kanske bara är större förlag (och böcker med högre kvalitet) som har tid och pengar för sådant?

Tredje delen, "Avgrunden", utspelar sig under 1600-talets början och handlar mest om Sol Angelicas frigörelse och letande efter andra häxor och trollkarlar. Efter hennes tjugonde födelsedag så ger hon sig av till Danmark, där Dag numera studerar. Till synes en oskyldig resa, men Sol har andra avsikter. Hon är fast besluten att hitta den hemliga svartkonstgruppen som Hanna berättade historier om när Sol var ett barn. En svartkonstgrupp som kanske kan lära henne nya saker, som kan hjälpa henne att nå Blåkulla och Satan själv. Samtidigt som Sol Angelica orädd traskar in i den ena svåra situationen efter den andra (den flickan borde lära sig lite diskretion, särskilt under häxbränningstider) så är Liv fast i en obekväm äktenskapligsituation hemma i Norge.

Fjärde delen, "Längtan", utspelar sig 20 år fram i tiden då Siljes barnbarn har börjat bli stora och få egna problem. Yrja Mattiasdotter, en obetydlig, klumpig bondflicka som jobbar på Lindallén är upp över öronen förälskad i den ståtlige Tarald Meiden. Tyvärr så har han bara ögonen för Sunniva, hans fagra släkting. Alla vet vad som händer om Isfolkets hemska arv bryter ut och att det är större chans att ett barn med arvet föds om båda föräldrarna är av Isfolket, men trots det så vägrar de avsluta sin romans. Yrja får stå hjälplöst bredvid och titta på när den katastrofala romansen mellan mannen hon älskar och hans sköna kusin går allt längre... kanske för långt.

Under de tre första böckerna i serien så har jag stört mig på Sol Angelica varenda gång hon dyker upp. Jag har svurit åt hennes många nycker, åt hennes själviska utsvävningar, åt hennes humör och åt hennes odiskreta trollkonster. Jag har sagt "vad var det jag sa!" hur många gånger som helst - oftast i en situation där hon eller någon annan blir överraskad då Sol Angelica blir anklagad för att vara häxa.

Men det konstiga är att jag saknar henne i den fjärde boken. Hon var en frisk fläkt bland alla dessa veliga, alldagliga kvinnor. Jag insåg att trots alla hennes dåliga sidor så var hon ändå intressantast. Hon räddade alltid sig själv, var totalt orädd och tog vad hon ville.

Min lista över personer i Isfolket-släkten som jag faktiskt tycker om har vuxit med några namn, men är oroväckande kort med tanke på hur de förökar sig. Jag gillar Tengel, (numera) Sol Angelica, Cecilie (som är som en reinkarnation av Sol - minus svartkonsten) och Tarjei.

Resten är antingen irriterande eller obemärkta, dvs. jag tänker inte så mycket på dem. De bara finns där.

Vilka i släkten är värst då? Jo, det finns två stycken som jag absolut inte tål.

Nummer ett: Silje.

Varför?: Hon är naiv (och blir bara naivare för varje bok som går) och så älskvärd att jag får ont i tänderna. Hon vill rädda allt och alla och i andra boken så offrar hon nästan sin familj för att rädda en häst. Hon lyssnar aldrig på vad folk säger åt henne att inte göra, men ingen blir någonsin arg på henne. Istället så älskar de henne ännu mer. Dessutom så beter hon sig riktigt irrationellt i sista boken. Om hon inte hade varit så "åh-jag-är-så-godhjärtad-och-älskar-allt-och-alla" så tror jag faktiskt att hon är bitter. Siljes tankar kretsar nästan bara kring Sunnivas menlöshet, Yrjas fulhet (jag kommer till det) och Taralds klena karaktär. Värst var det ändå när Silje säger till den femåriga Cecilie att hon ser ut som sin faster Sol, men att Sol var mycket vackrare. Vem säger något sådant till ett barn?!

Nummer två: Sunniva.

Varför?: För att hon är så gnällig att jag inte skulle stå ut tre minuter i hennes närhet. Hon är så liten, vacker och spröd och alldeles ensam i världen utan någon som bryr sig om henne, enligt henne själv. Egentligen så har hon en massa kusiner, mostrar och morbröder med respektive, morföräldrar plus Charlotte Meiden och hennes man. En hel grupp av människor som alla bryr sig om henne, fjäskar för henne och tar hand om henne för Sunniva är ju så "spröd". Så delikat. Egentligen så är Sunniva en självisk, envis flicka som bara tänker på sig själv. Därför så ropade jag triumferat "Haha! De sa ju det! Na na na na..." när en viss katastrof inträffade i "Längtan". Nej, jag är inte hjärtlös... eller... det kanske jag är.

Spoiler: Som tur är så kommer jag inte behöva stå ut med någon av dem längre då både Silje och Sunniva dog i "Längtan"... och det var Sunnivas dödsögonblick som fick fram skadeglädjen hos mig.

Jag tycker heller inte om hur Yrja beskrivs. Varenda gång som Yrja är med i ett avsnitt så pratas det om hennes fulhet, klumpighet eller konstigt formade ben. Speciellt Silje verkar vara riktigt fixerad vid det. Det är som att Yrjas existerar för att vara ful. Som att det är hennes främsta karaktärsdrag. Att vara oattraktiv. De tar alltid tillfället i akt att påpeka det.

Trots att jag stör mig på så mycket så har serien en drogliknande verkan på mig. Jag måste fortsätta läsa. Jag tror att jag är lite beroende - och kan bortse från irritationen för att få reda på vem nästa utstötta kvinna kommer att bli och vem som kommer att falla för en farlig man nästa gång.

Intresseklubben noterar:

Jag har börjat casta vissa personer i huvudet... eller rättare sagt en person; Sol Angelica spelas i mitt huvud av Monica Bellucci, trots att hon är mycket äldre än Sol. Ärligt talat så tycker jag att Bellucci passar perfekt som den vilda, svarthåriga, gulögda, yppiga barm-Sol.

Dock så har jag inte castat någon annan karaktär än. Någon som kan tipsa mig om fyra-fem olika rödhåriga, blåögda skådespelerskor?

Logan Echolls & Logan Huntzberger

När jag började se första säsongen av "Veronica Mars" så skrev jag i ett inlägg att Logan Echolls är min nya "bortskämd, rik bad boy som tycker om att festa"-Logan och att han var mycket bättre än Logan Huntzberger och att de hade mer gemensamt än bara namnet.

Därför så blev jag riktigt förvånad när det kommer fram att Logan Echolls har en okänd släkting och det visar sig vara... Logan Huntzberger. (Han heter såklart inte det i serien, men ni förstår...). Det känns lite konstigt - och på något vänster så känns det även ganska... skoj.

Och Harmony Chase, är det möjligtvis en kombination av Sunnydale High's queen bees Harmony Kendall och Cordelia Chase? Eller är det bara jag som analyserar för mycket och letar efter kopplingar som inte existerar?

Sorg

Jag har precis börjat att se på tredje säsongen av "Veronica Mars" och ja, det är fortfarande sevärt, men jag kan inte säga att jag tycker att dessa tre första avsnitt har varit lika bra som tidigare säsonger. Antal gråtögonblick hittills: noll.

Weevil är annorlunda. Logan beter sig som en idiot (fast det har han väl alltid gjort, men då var det sötare och oftast så fanns det en orsak bakom). Det är inte samma känsla över college "Veronica Mars". Jag föredrar helt klart high school-"Veronica Mars" och Neptune High framför Hearst College.
Förutom det så vet jag redan en hel del av vad som kommer att hända - plus att denna säsong inte har något stort MORD utan bara (eller bara och bara) en hel massa våldtäkter. Japp, det är våldtäkter efter samma mönster som i andra säsongens "The Rapes of Graff".
På något sätt så har det inte samma ... känsla. Det är även annorlunda då det inte längre är 09ers vs. Non-09ers utan feminister vs. mansgrisar.
Jag saknar den gamla trygga maktpyramiden.

Jag vill ha min dos av Van Clemmons, Madison Sinclair, Lamb (som hittills bara haft dykt upp under 30 sekunder) och kvalitétid med familjen Mars. Hittills så har inte heller Lilly Kane nämnts en enda gång. Det känns tomt. Trots att Lilly varit död sedan pilotavsnittet (eller egentligen ca ett år innan pilotavsnittet) så har hon varit en sådan stor del av serien att det nästan känns som att hon har varit levande. Och var är Wallace?! Det är så otroligt lite Wallace-tid.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att jag kommer in i serien igen och att college-VM kommer att bli lika bra som high school-VM.

Fantasy och SF-lista

Jag hittade denna lista hos Boktimmen.

Fetstila de titlar du har läst
Om du inte läst just den boken men annat av författaren - fetstila författaren
Kursivera de titlar du vill läsa
Stryk över de du inte vill läsa, eller markera med rött
* framför boken betyder att du aldrig hört talas om den
+ framför boken betyder att du äger den
x framför de du påbörjat men inte avslutat den

1. +J R R Tolkien - Sagan om ringen
2. +David Eddings - Sagan om Belgarion
3. +David Eddings - Sagan om Mallorea
4. Douglas Adams - Liftarens guide till galaxen
5. Robert Jordan - Sagan om drakens återkomst
6. Katharine Kerr - Sagan om det magiska landet Deverry
7. +Philip Pullman - Den mörka materian (jag äger alla böckerna, men har bara läst den första)
8. Neil Gaiman - American gods
9. +Audrey Niffenegger - Tidsresenärens hustru
10.+ Stephenie Meyer - Twilight
11. + Charlaine Harris - Serien om Sookie Stackhouse (har läst och äger de sex första böckerna)
12. China Mieville - Un Lun Dun
13. +C.S Lewis - Narnia-böckerna
14. *Ellen Kushner - The Privilegie of the Sword
15. Johanne Hildebrandt - Sagan om Valhalla
16. Jean M Auel - Grottbjörnens folk (för jag vill veta om de verkligen är så dåliga som jag tror att de är)
17. H.G Wells - The invisible man
18. + J.K Rowling - Harry Potter-serien
19. Naomi Novik - Temeraire-serien
20. Robin Hobb - Fjärrskådar-serien
21. + Margit Sandemo - Sagan om Isfolket (mamma äger de 40 första böckerna och jag har läst de fyra första)
22. Terry Brooks - Shannaras ättlingar
23. Tad Williams - Minne, sorg och törne
24.+ Ursula LeGuin - Övärlden (Äger och har läst två böcker)
25. + Neil Gaiman - Neverwhere (en av mina ultimata favoriter!)
26. George R R Martin - A Song of Ice and Fire
27. Steven Erikson - The Malazan Book of the Fallen
28. + Diana Gabaladon - Främlingen
29. + Bram Stoker - Dracula
30. Richard Morgan - Altered Carbon
31. William Gibson - Neuromancer
32. Scott Lynch - Gentlemannarövarna-serien
33. +Susanna Clarke - Jonathan Strange and Mr Norell
34. +John Ajvide Lindqvist – Låt den rätte komma in (ska läsa, när jag kommit över min skräck)
35. Patricia A McKillip - Ombria in Shadow
36. Christoffer Paolini - Eragon (jag har läst den, men det finns få böcker som jag avskyr så mycket som denna serie, så det finns inte ens chans att jag kommer att läsa om den)
37. Raymond E Feist - Imperiets dotter
38. Julie Bertagna - Exodus
39. Roger Zelazny - Enhörningens tecken
40. Mårten Sandén - Den femte systern
41. Terry Pratchett & Neil Gaiman - Goda Omen
42. Michael Ende - Den oändliga historien
43. Patricia Briggs - Moon called
44. Julia Sandström - På ödets vingar
45. Cory Doctorov - Little Brother
46. Isaac Asimov - Stiftelsetriologin
47. *Joe Abercrombie - The blade itself
48. Poppy Z Brite - Lost Souls
49. *Alan Campbell - Deepgate Codex
50. + Jasper Fforde - Thursday Next (äger och har läst "The Eyre Affair", ser fram emot framtida läsningar)
51. * Jonathan Maberry - Patient Zero: A Joe Ledger Novel
52. *K.J. Parker - The Fencer Trilogy
53. * SM Peters - Whitechapel Gods
54. * Elizabeth Moon - Sagan om Paksenarrion
55. Stephen King - Pestens tid
56. Jim Butcher - The Dresden Files
57. Niklas Krog - Triologin om frihetskriget
58. Dan Simmons - The Terror
59. *Ann VanderMeer och Jeff VanderMeer - Fast ships, black sails
60. * Michael Chabon - The Yiddish Policemen's Union
61. Jonathan Barnes - Somnambulist (vilket även är namnet på ett riktigt bra "Angel"-avsnitt)
62. Laurell K Hamilton - Anitha Blake, vampire hunter-serien
63. * Saga Borg - Jarastavens vandring
64. *Mary Gentle - Grunts
65. David Gemmel - Legender från Drenai
66. Ray Bradbury - Farenheit 451
67. Anthony Burgess - A Clockwork Orange
68. Lewis Carroll - Alice i Underlandet (denna plus "Alice i spegellandet" i barnversion)
69. Philip K Dick - Do androids dream of electric sheep?
70. William Golding - Flugornas Herre
71. Frank L Herbert - Dune
72. PD James - Children of men
73. Stephen King - The Shining
74. Richard Matheson - I Am Legend
75. Cormac McCarthy - The Road
76. + Terry Pratchett - Discworld serien (stolt ägare av två böcker, läst ca 3-4 andra utöver de jag äger)
77. Ann Radcliffe - The Mysteries of Udolpho
78. * Jose Saramago - Blindheten
79. Mary Shelley - Frankenstein
80. + Robert Louis Stevenson - The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde
81. HG Wells - Tidsmaskinen
82. TH White -The sword in the stone
83. John Wyndham - Day of the Triffids
84. Cornelia Funke - Bläckhjärta
85. J.M. Barrie - Peter Pan
86. * Charles de Lint - Onion girl
87. *Emma Bull - War of the oaks
88. Paul Auster - I de sista tingens land
89. JG Ballard - The Drowned World
90. Margaret Atwood - Den blinde mördaren
91. Arthur C Clarke - 2001: A space odyssey
92. Douglas Coupland - Girlfriend in a coma
93. Franz Kafka - Processen
94. Stanislaw Lem - Solaris
95. Doris Lessing - The Memoirs of a survivor
96. Walter M Miller Jr - Canticle for Leibowitz
97. Haruki Murakami - Fågeln som vrider upp världen
98. George Orwell - 1984
99. Christopher Priest - The Prestige
100. *Alastair Reynolds - Revelation space

Buffy vs Edward (Twilight Remix)

Jag har precis sett världen roligaste videoklipp. Det är en "what if"-video. Tänk om familjen Cullen hade flyttat till Sunnydale istället för Forks. Tänk om Buffy skulle varit Edwards Bella.
Enligt beskrivningen så är det här en feministisk syn på några av Edwards mer "kvinnokränkande" drag. Jag vet egentligen inte vad jag ska tycka. Jag står utanför hela "Twilight är nedvärderande"-debatten, mest eftersom jag inte tycker att man kan analysera allting. Jag ska ha rätt att tycka om en bok utan att behöva bryta ned den till småbitar och tyda budskapet.
Fast, jag måste medge, det bästa i denna feministiska version var att Edward, som är så perfekt och kan få vilken tjej som helst i Twilightverse, inte har en endaste liten chans att få Buffy. (En annan rolig sak är att 90 % av alla Buffys avvisande repliker är riktade till Spike).



Jag hittade videon genom Lazy's Library, tack så hemskt mycket!
Se den!

Hjälp!

Jag är i akut behov av hjälp. Jag har lyckats trycka på en knapp så att de här irriterande flaggorna har dykt upp i Word (jag avskyr dem, for the record) och nu så får jag inte bort dem. Hur får man det att bli som vanligt igen, utan flaggliknande bakåtvända p:n och punkter mellan orden istället för mellanrum?

Sagan om Isfolket #1 och 2

Jag har tagit på mig en ganska stor uppgift, vatten över huvudet. Jag hade tänkt läsa hela "Sagan om Isfolket" under sommaren, men eftersom det är över 40 böcker - som som tur är inte tar särskilt lång tid att läsa - så kommer de isåfall att tränga ut en stor del av de böcker som jag hade tänkt läsa under sommarlovet. Plus, jag tror inte att jag överlever en sommar tillsammans med bara otroligt vackra (farliga) kvinnor och deras vilda, manliga män och de otroligt pinsamma och underhållande kärleksscenerna som utspelas mellan dessa.

Första delen, "Trollbunden", utspelar sig 1581 och handlar om Silje vars hela familj har dött i pesten. Den undersköna 16-åringen virrar omkring i Trondheim i jakt på mat och ett ställe att sova och får flera gånger ta till våld för att hålla berusade män borta. En natt så hittar hon en tvåårig flicka sittande vid sin mors döda kropp och har inte hjärta nog att lämna henne kvar. Flickan och barnet tar sig ut ur staden för att värma sig vid likbålet, men på vägen dit så hittar Silje ÄNNU ett barn, en nyfödd pojke som lagts ut i skogen för att dö. Stackars Silje (som dessutom hatar hushållsarbete) har nu två okända barn att ta hand om samtidigt som hon knappt kan ta hand om sig själv. Det är då de möter en okänd man med vilt utseende som säger att han kan hjälpa dem om Silje bara gör honom en liten tjänst och räddar en man från döden.

Mannen håller sitt ord och sakta så börjar Silje bli attraherad till den djuriske mannen, men vem är han egentligen?

Andra delen, "Häxjakten", utspelar sig någon gång i början på 1590-talet och det är än en gång Silje som är i fokus. Silje har gift sig och hennes familj har växt. De två hittebarnen (Sol och Dag) bor fortfarande med henne och ser henne som deras mamma. Efter att byn som de bor i blir bränd till marken och befolkningen blir bränd för häxkonster (masspsykos?) så flyr Siljes familj ut från fjällen. De har ingen mat, är jagade och har ingenstans att bo - tills de träffar en rik adelsdam som låter dem arbeta på hennes gods. Därifrån så spolas tiden snabbt fram till Sols tonår, då hon som vacker fjortonåring väcker uppseende och hela tiden håller på att dra fel sorts uppmärksamhet till sig. I en tid där man kan bli bränd som häxa bara för att man har rött hår, har kollat på grannens kor eller är populär bland männen så är uppmärksamhet ingenting som man bör sträva efter...

Jag tyckte att jag lyckades ganska bra med att förklara handlingen utan att ge bort någonting, eller hur?

Jag har aldrig läst någonting så underhållande. Jag säger då bara en sak: stavningen! Jag har svårt att tro att böckerna är korrekturlästa eller att översättaren ens har lagt ner mycket tid på varje bok (vilket inte är så konstigt då det gavs ut 14 böcker mellan början av 1982 och slutet av 1983). Ibland så stavas karaktärernas namn fel, oftast Tengels som då och då får heta Tangel. Det norska jeg står kvar på flera ställen istället för jag och samma sak är det med og. På ett ställe så är insett så felstavat att jag inte kunde hålla mig för skratt. Innsättt någon?

Översättaren (eller är det författaren som har skrivit dem både på svenska och norska?) verkar även ha problem med sje-ljud. Kanskje och igjen är vanliga felstavningar.

Det är lite "Sookie Stackhouse series" över det hela. Lite "Främlingen" (Diana Gabaldons, inte Camus). Mer den senare än den första. Böckerna är fulla av sexscener som får mig att skratta högt och delar där huvudpersonernas attration och lust för varandra beskrivs, delar som får mig att önska att jag kunde gömma mig från allmänheten, från boken och från orden. Så pinsamt är det.

Det finns några saker som får mitt blod att sjuda av irritation:

1. Sols bebisspråk i första boken. Jag hatar barnspråk i skrift! Vid ett tillfälle så utbrister Sol "Sille og Sol dansal junt junt så häl!" och mina händer börjar direkt att klia. Jag förstår att hon är två år och inte direkt lättförstådd, men kan man inte skriva "Silje och Sol dansar runt runt, så här! ropade Sol på sitt svårtydda barnspråk" eller någonting liknande.

2. Siljes dumhet. Om någon säger till Silje att hon absolut inte får gå ner till husen där nere för att det är farligt - då går hon dit och sedan så ojar hon sig över hur otrevligt det är. Nähä? Samma sak med hennes graviditeter. De säger åt henne att hon inte kommer att överleva en till förlossning då hon inte har rätt kropp för att föda. Vad gör Silje då? Jo, hon önskar sig ett till barn och gör sitt yttersta för att ingen ska få reda på att hon är gravid... Och ingen blir någonsin arg på henne! Ingen, bara jag.

3. Allas idioti i "Häxjakten". Yay, det är häxjakt och de bränner män och kvinnor på bål för ingenting. Då är det ju verkligen rätt tid att påpeka för alla hur mycket annorlunda ens familj är. Jaha, din man kan hela folk bara genom att lägga händerna på dem och ge dem mystiska salvor? Nej då, det är ju inte alls ett tecken för häxkonster det inte. Vad säger du? Brukar Sol gå ut i skogen och utföra ockulta ritualer? Nej, inte är det något konstigt med det.

Trots allt så tror jag att jag måste ta och läsa tredje boken nu, på en gång. Jag kan läsa dem tre och tre och sedan ta en paus och läsa någonting med lite mer tuggmotstånd.

Gissa ungen II

Jag hade tidigare ett inlägg om den blonda tjejen i "Addams Family Values" och vem hon växte upp till, och nu är det dags igen. Denna gång så är det den lilla killen i "Rädda Willy 2" som jag letar efter. Vet ni vem Elvis (a.k.a killen som jag alltid störde mig på) växte upp till?
Ni kan få en ledtråd: Han har en hel del tatueringar.
(Tyvärr är klippet på franska, men kolla in lillkillen!)



Vem kan det vara? Svaret finns här, hämtat från pilotavsnittet till en tv-serie där dessa två "huvudkaraktärer" har alldeles för lite tid tillsammans. Mer W/V-scener till folket!

Andarnas hus av Isabel Allende

Jag började i fel ände, jag vet. Jag såg filmen på skolan i våras och det kan ha förstört lite utav upplevelsen - för ja, det är en riktig upplevelse. Detta är mitt andra besök i den magiska realismen, mitt första på svenska och jag kan säga att jag uppskattade stilen mycket mer nu när jag faktiskt förstod mer utav stämningarna.

"Andarnas hus" är en släktkrönika över fyra (eller tre, beroende på hur man räknar) generationer av en chilensk familj som börjar med giftemålet mellan den hetsiga Esteban Trueba och den klärovojanta Clara la Valle. Boken följer dem och deras familj under år fyllda av socialistiska problem, förbjuden kärlek, politik och familjeproblem fram till början på den chilenska militärkuppen.

Isabel Allende började att skriva "Andarnas hus" då hennes morfar var döende och hon inte kunde återvända hem till Chile på grund av Pinochet. Den sägs bygga på hennes familjshistoria. Jag vet dock inte hur mycket, men Allende var i alla fall med mitt i smeten då hennes familj var en av Chiles översta "överklass" och vissa delar av Albas historia stämmer in på Allende själv. Liksom Alba så hjälpte Allende folk som fanns med på "svarta listan" att fly och gömma sig, tills hon själv råkade illa ut och flydde till Venezuela. Alba Trueba la Valle och Isabel Allende Llona har väl ungefär samma klang?

En sak som jag tycker är ganska intressant med boken är att alla de kvinnliga karaktärerna har namn som är synonymer av varandra, en sak som jag tror att de tar upp i boken vid något tillfälle. Nívea betyder snövit eller snö om jag inte minns fel, Clara betyder genomskinlig (kan även betyda äggvita), Blanca är spanska för vit och Alba betyder på spanska gryning, men är även vit på latin. Rosa å andra sidan betyder skär. Det kvinnliga arvet i släkten la Valle är på den ljusa sidan.

På tal om släkten la Valle, var inte alla karaktärer i familjen Trueba la Valle väldigt... flummiga? Clara med sin klärvoajans och sin tankspriddhet, Blanca med sitt frånvarande sätt, Jamie och Nicólas med sina... egenheter. Den enda som inte hade huvudet helt i det blå var ju Esteban och Alba.

Det som fick mig så förvirrad i början (eller rättare sagt i mitten) var Blancas personlighet. I filmen så är hon och Alba sammanmixade till en karaktär så förutom sin egen historia så lever hon även Albas. Detta gör att den vuxna Blanca var helt okänd för mig. I filmen så blir hon bara starkare och säkrare efter att hon har fått Alba och börjar att intressera sig politiskt tills det går illa för henne. I boken så är den delen Albas och hennes mamma hamnar mer i bakgrunden allt eftersom hon växer upp.

Jag insåg precis att jag inte har skrivit ett enda ord om vad jag tyckte om boken, så det får vi göra någonting åt. När jag väl hade kommit över det faktum att Pedro Tercero García inte var någon Antonio Banderas (som spelar honom i filmen) och att Blanca egentligen inte var särskilt stark så älskade jag boken. Jag gillade berättarstilen där stycken med jag-form ibland blandades in mellan det vanliga tredjeformberättandet. Jag gillar hur övernaturliga händelser nästan viftas bort som om de inte är någonting särskilt. Jag gillar hur Esteban Trueba gång på gång gör livet surt för sig själv ... eller så inte. Det är en mix av varma känslor, kärlek, excentriska personer - men även våld, hot, militärtortyr och regler.

En sista fråga: Är det verkligen vackert att ha grönt hår? Och hur ser det ut?

3 fritidsintressen som ingen vet att jag har

Jag är utmanad - och här är mina svar:

1. Jag tycker om att sitta på IMDb och läsa igenom listan med dagens födelsedagsbarn och plocka ut porrskådespelarna. Prova. Det är nästintill omöjligt att inte hitta åtminstone två. Ta till exempel dagens skörd. Där har vi Cherry Lane från höjdare så som "Big White Ass" och "Schoolgirls on Fire", Smokie Flame från "It's a Daddy Thing! 5" och Cynara Fox från "Nasty Girls 35". Är någon förvånad över att jag inte har sett eller hört talas om dem? Jag hade blivit mer oroad om jag hade haft koll på Cherry Lane eller Smokie Flames cinematiska framgångar.

2. Jag brukar alltid börja med små överambitiösa projekt som jag aldrig avslutar. Ett av dessa var att skriva upp alla böcker jag äger i bokstavsordning. Behöver jag säga att det INTE gick så bra? (Det är egentligen ingen jobbig uppgift, men efter halva bokhyllan så somnade jag nästan av tristess).

3. Ibland så registrerar jag mig på penpal-hemsidor för att "förbättra min engelska". Inget fel med det - om det nu inte hade varit för det faktum att jag alltid börjar tycka att mitt eget liv är för tråkigt och hittar på ett alter-ego. Det har hänt att jag helt plötsligt säger att jag bor i Stockholm, har sju syskon och håller på med innebandy. Jag kan helt enkelt inte hålla mig till sanningen när jag skriver på engelska, så enkelt är det. (På svenska går det däremot hur bra som helst!)

Psst...

Ett litet tips:
Tredje säsongen av "Veronica Mars" (som jag har längtat efter så otroligt länge) finns på CDON för endast 279 kr!
Det är en förbättring från de 499 kr som den tidigare har kostat.

Självklart så slog jag till, köpstopp till trots. Jag är inte bra på att följa mina köpstopp och jag kunde ju inte låta tillfället glida mig ur händerna. Det kan även ha berott på att jag såg klart andra säsongen för 15 minuter sedan och är VM-euforisk och bara vill ha mer.
- Och jag har faktiskt lite inkomst på kontot denna månad! Jag får pengar från slavgörat med föreningen, 1500 kr för att städa trapphus plus studiebidrag och en skolavslutningsslant av farmor. Så för 300 kr kan jag väl ändå unna mig någonting litet?

(Plus att min lista över tv-serieboxar jag måste äga har fått ett namn strykt. Det är synd att listan är 2 sidor i Word med storlek 8...)

PS! "Pushing Daisies", en komedieserie med övernaturliga inslag från USA som jag har varit nyfiken på länge (dvs. den står med på min lista), börjar att sändas på 3:an på söndag 19.00. Jag tror att det kan bli bra!

11 September 2001

Ibland så undrar jag om jag är helt hjärndöd. Vad är det första jag gör efter att jag har läst ut boken och skrivit en recension? Jo, jag går in och söker på "world trade center" på youtube. Jag får faktiskt skylla mig själv. Jag vet att jag hatar sådant här. Jag klarar inte av att se det. (Jag får ju nästan mardrömmar och blir jättekonstig flera dagar efter att jag har sett på "Titanic"!). Visste ni att jag och min kompis var sekunder från att se det andra planet flyga in i det andra tornet?

Jag är så glad att videon slog över innan vi hann se det, för jag tror inte att två tio-åringar som är ensamma hemma riktigt skulle kunna hantera det. Vi kom hem just innan 15.00 och skulle se på film. Tyvärr så var inte filmen tillbakaspolad sedan sist någon hade sett på den, vilket ledde till att vi var tvungen att spola tillbaka den. Under tiden som vår tröga fd. video jobbade så tittade vi på tv, där det var nyheterna - vilket vi tyckte var väldigt konstigt eftersom det var mitt på dagen. De visade en massa bilder över hur det första planet flög in och hur det rök från tornet och jag var ... Ja, jag vet inte, men det är kristallklart i mitt minne - hela den där nyhetssändningen. Jag kommer inte ihåg vad jag gjorde sedan under dagen eller ens vilken film vi såg på, men jag minns just den där minuten som det tog att spola tillbaka filmen.
Jag minns hur min kompis utbrast att "Det här kommer aldrig att bli större än Kursk!" (den ryska ubåten som fastnade under vatten året innan och hela besättningen dog)... och just då så slog det över till videon.

Vi trodde ju att det var en olycka, så båda två blev riktigt förvirrade då våra föräldrar var jätteupprörda. Jag fick reda på att det var med mening och att ett till plan hade träffat det andra tornet senare på kvällen - och när jag såg bilderna på nyheterna så insåg jag att det måste ha skett bara sekunder efter vi hade slutat se. För jag kommer ihåg bilder inte mindre än 25 sekunder innan det andra planet kommer in i bild.

Jag kunde inte ha valt en värre Youtube-video att se, för den inte bara visar tornen som träffas och faller utan även live-bilder på de fallande människorna som ger mig sådant obehag. De visar människor som hänger ut genom fönstren och försöker att signalera. Den innehåller till och med ett telefonsamtal inifrån tornet. Varför gjorde jag det? Och varför gjorde de det?

Extremt högt och otroligt nära av Jonathan Safran Foer

Jag har en gång skrivit att jag inte tycker om "konstiga" böcker dvs. sådana böcker som ska vara så märkvärdiga och kreativa. Därför blev jag lite oroad när det första jag såg då jag öppnade min kopia av "Extremt högt och otroligt nära" var olika bilder.

Boken handlar om Oscar Schell, nio år, som förlorade sin pappa i terroristattacken 11 september. Trots att en tid har gått så har Oskar ännu inte riktigt gått igenom sorgens värsta steg, mycket på grund av en hemlighet han har. Hans pappa ringde nämligen hem just innan han dog - men Oskar, som var hemma, svarade inte. När han hittar en nyckel i ett kuvert märkt "Black" i sin pappas garderob så ger han sig ut i staden för att besöka alla med efternamnet Black och ta reda på om någon av dem vet någonting om nyckeln eller hans pappa.

Samtidigt så berättas hans farmor och farfar sin historia.

Jag har hört så mycket lovord om "Extremt högt och otroligt nära" att mina förväntningar var superhöga och oundvikligt så infriades de inte... till en början. De första 100 sidorna så var jag lite smått besviken för att den inte var så bra som jag trodde att den skulle vara, men när jag väl hade accepterat det så ... växte den. Ju mer jag läste desto mer kände jag för den. Det är ingenting som man bara kan sätta sig ner och tro att man ska fastna i direkt.

"Extremt högt och otroligt nära" är lite som ett konstverk. Oscars synvinkel och språk är helt annorlunda från hans farmors (som jag i början frustrerade mig pga långa mellanrum). I ett kapitel så är vissa saker rättade (?) med rödpenna och hela meningar är inringade, medan textstorleken i ett annat kapitel blir mindre och mindre tills den till slut är oläslig i flera rader över varandra.

Här och där så är även bilder insprängda mellan sidorna, bilder som ser helt random* ut men som har med texten att göra.

(En bild som jag önskar hade lämnats ute är bilden på den fallande kroppen av någon som hoppade från World Trade Center hellre än att brinna inne i byggnaden. Jag har sett den bilden i olika reportage, i nyhetssändningar och i filmer hur många gånger som helst, men den är fortfarande lika obehaglig. )

Så vad tyckte jag egentligen? Jo, enligt mig så har Jonathan Safran Foer verkligen lyckats. Likadant som när jag under de första 100 sidorna satt och funderade på hur jag skulle kunna förklara min besvikelse med ord så sitter jag nu och försöker komma på hur jag ska kunna förklara vad det är jag tycker om. Jag kan inte sätta fingret på vad det är. Jag tycker egentligen inte om någon av bokens huvudpersoner. Oskar är intressant och stundtals söt, men blir ibland lite för lillgammal. Jag förstod inte så mycket av sammanhanget i början, men ju mer man läser desto mer så börjar allting klarna. Det är som ett pussel (eller en paint-after-numbers). Först så ser man inte vad bilden visar, men ju mer information man får och sätter ihoå desto mer ser och förstår man.

Det här är ingen bok som jag skulle vilja läsa på stranden, åh nej. Det är ingen solstolsbok. Det är inte heller en bok som jag skulle kunna läsa över en eftermiddag. Den behöver lite tid att få ett grepp, lite tid att smälta in och lite tid till att bli förstådd, men det är helt klart en bok som jag kommer att komma ihåg.

* Det är ganska hemskt att erkänna, men jag kommer inte på vad det heter på svenska, plus att random är säsongens modeord här. Någon som kan en bra synonym för random? Helst på svenska.

Deprimerande, check. Kvinnligt, check. Akustiskt, check.

Vet ni vad som verkligen irriterar mig? När jag har fått en låt på hjärnan, en låt som jag bara måste lyssna på 20 gånger per dag (helst i min iPod, riktigt högt) och jag inte kan få tag på den? Just nu så är Goodbye to You med Michelle Branch som min frustation beror på. En låt som jag första gången hörde i Buffys "Tabula Rasa" (sjätte säsongen, avsnitt åtta) och sedan dess har fått lust att lyssna på då och då. Nu så räcker det inte. Jag måste få tag i den och självklart så finns inte låten på spotify och jag känner inte direkt för att betala 9 kr. (Nej, jag är inte snål, utan jag litar bara inte på sådana där köpa-musik-program då en kompis pappa köpte musik för 140 kr som sedan inte fungerade).

Youtube är min enda lösning, men där så tas ju musik bort dagligen.



Det är bara pyttesmå spoilers i videon, man förstår inte vad det är som händer om man inte har sett avsnittet eller början på säsongen. Förresten så är det ca 90 % Michelle Branch live at the Bronze och 10 % deprimerat Buffy-gäng. (Btw, jag har börjat få tillbaka min Spike-hjärtrytm, alltså varenda gång jag ser Spike så flippar mitt hjärta till av glädje. Det är fangirlism mina damer och herrar).

Hej bokkonsument

(eller: Hur jag klarar av att ge lätta enkätfrågor ett onödigt långt svar)

Hittad på Bokhora.

Senast köpta inbundna bok: Oh herregud, när köpte jag en inbunden bok senast? Måste ha varit under bokrean, så jag drar till med "Nattvakten" av Sarah Waters som jag tror var den sista boken som jag köpte på bokrean.
Senast köpta pocketbok: Hur långt har det gått när man inte längre kan komma ihåg den senaste gången man köpte en bok? (Det var i April, det är jag i alla fall säker på). "Almost Moon" av Alice Sebold var det, tror jag.
Favoritgenre: Inte alltför djupt (om man måste analysera efter ett budskap så är det inte en bok för mig), men annars så läser jag nästan från alla genrer. Förutom skräck... och science fiction. Om det utspelar sig i rymden = inte en Sara-bok. Det får gärna vara lite halvtråkigt 1800-1900-tal. Fast bara om jag är på rätt humör, vilket jag inte har varit på ett tag. (Tyvärr, "Brideshead Revisited").
Ultimata längden på en bok: Någonstans mellan 300 och 450 sidor - såvida jag inte är helt trollbunden av boken i fråga. Då får den vara hur lång som helst.
Favoritbokhandel: Jag har en förkärlek för Akademibokhandeln, den enda "riktiga" bokhandeln i närheten. Pocketshop är en annan favorit.
Favoritbibliotek: Biblioteket i Luleå. Kan inte denna kommun ta efter Luleå och bygga ett snyggt, stort bibliotek med en engelsk avdelning?
Favoritplats att läsa (i hemmet): I en sackosäck med benen utstickande på balkongen under sommarmånaderna. Under resten av året så är det Sängen/Soffan som gäller.
Favoritplats att läsa (utanför hemmet): Jag läser faktiskt inte så ofta utanför hemmet - om stugan inte räknas - men farmors hammock är en höjdare.
Fem författare du alltid köper i inbundet format: Köper jag någon författare i inbunden form? Jag tror inte att jag har köpt en inbunden bok utanför bokrean på årtal. Faktiskt aldrig. (Det är inte för intet jag är stolt ägare av ca 185 pocket och 40 inbundna böcker). Nu ljuger jag. Jag köpte "Breaking Dawn" och "Harry Potter and the Deathly Hallows" inbundet - men det var för att jag inte klarade av att vänta på en storpocket/pocket-upplaga.
Bästa lässnackset: Jag äter framför tv:n, men aldrig tillsammans med en bok... om nu inte en måltid råkas sammanfalla med min lästid.
Bästa läsdrycken: Läs ovanstående. Att läsa måste vara den perfekta bantningskuren för mig. När jag läste "Harry Potter and the Deathly Hallows" tvingade mina föräldrar mig till att göra uppehåll för måltider - annars så hade jag säkert inte ens märkt det själv.
Bästa bakgrundsljudet vid läsning: Tystnad med bara små, oenerverande ljud. Jag kan inte läsa om det är helt tyst, men jag tycker inte heller om saker som kan tränga sig igenom min läsbubbla (så som musik och samtal).
När på dygnet läser du helst? På sista tiden så har det endast blivit nattläsning, vilket inte direkt är den optimala tiden för mig att läsa (såvida det inte är HP, som jag av någon anledning alltid läser bäst nattetid). Jag tycker om eftermiddagar.
Bästa bakfylleläsningen: Eftersom jag är en ängel som aldrig har varit bakfull så måste jag tyvärr hoppa över denna fråga. Fast jag tror att jag skulle läsa chick-lit.
Bästa kollektivtrafikläsningen: Ingenting. En flaska vatten och ett hjälpsamt paket Postafen (min räddare i nöden, är även ångestdämpande - något jag har upptäckt under otaliga flygfärder), då jag är riktigt åksjuk och blir illamående bara av att titta ner.

Kulturfyran om sommardeckaren och filmcensur

Jag hoppade över förra veckans kulturfyra då jag inte kunde ge några egentliga svar på frågorna om Astrid Lindgren. Jag kunde helt enkelt inte bestämma mig. Denna vecka så gick det lite bättre, men som vanligt så blir mina svar väldans långa.

1. Vilken eller vilka böcker planerar du att läsa i sommar?
Jag har lånat en hel bunt med böcker från skolbiblioteket och av dem så har jag planerat att åtminstone hinna igenom "Andarnas hus" och "The Picture of Dorian Gray". De andra får vi se hur det blir med, men dessa två måste jag hinna igenom under sommaren. Jag har även planerat att läsa om Harry Potter-serien (standard sommarläsning sedan mellanstadiet) och även "Neverwhere" innan jag åker till London så att jag hålla koll på alla tunnelbanestationer som figurerar i London Below.

2. När passar det bäst att läsa deckare, när regnet öser ner eller under ett parasoll på stranden? Eller på tåget? Eller någon annan stans?
Det beror helt på vilken slags deckare det är. Camilla Läckberg är perfekt att läsa på stranden (eftersom jag ser det som väldigt lätt underhållning), medan till exempel Kathy Reichs böcker inte passar in på stranden då vissa detaljer i fallen alltid gör mig smått illamående. Det är en "dåligt väder-bok". Hösten och vintern är enligt mig rätt tid att läsa deckare, böcker som utspelar sig på skolor och böcker med gotiska stråk.

3. Vad tycker du om filmcensur?
Jag är inte direkt för censur på grund av självklara anledningar. Censur i fel händer är livsfarligt. Ta bara censureringen av Obamas tal i Kina där de hade klippt bort delar om mänkliga rättigheter som kunde väcka idéer hos kineserna. (obs! källa behövs, kan minnas det fel). Dock så tycker jag att allting inte bör visas på film. Så det blir lite utav ett moment22. Jag vill inte ha censur, men samtidigt så vill jag inte att filmbranschen ska kunna spåra ut och visa vad som helst.

4. Finns det någon film som du är så hemsk att den borde inte släppts alls?
Enligt mig så är ju alla filmer som är hemskare än "Interview with the Vampire" för hemska. Första säsongen av Buffy är på gränsen till vad mina nerver tål och hemska filmscener har en förmåga att etsa sig fast i mitt huvud, så om jag fick bestämma så skulle det inte komma ut några skräckfilmer alls. Eller finnas några riktigt psykologiskt tunga scener som kan spelas upp i mitt huvud om och om igen.

Dagens OMG-moment

Det är Joss! Joss Whedon! I "Veronica Mars". HUR kunde jag missa det förra gången jag såg den andra säsongen? HUR? (Nog för att jag inte kopplade att det var Charisma Carpenter som spelade Kendall Casablancas heller - inte förrän jag såg första säsongen av Buffy igen).

Gissa min förvåning när självaste Joss, husguden Joss, dyker upp på tv-rutan i min favoritserie efter hans egen tv-serie. Min haka var nere vid mina fötter - bokstavligt talat.
Nu är det bevisat. Joss Whedon är bra på allting. Han skapar bra serier, bra manus, skriver bra och rolig musik, är bra på att dansa och kan även skådespela. Han är fabulous allround.

Bokfilmatiseringarnas tid är här

När en bok som jag tycker om transporteras till vita duken så blir jag alltid väldigt väldigt skeptisk. I vissa fall så har min skepticism (?) visat sig vara en överreaktion (fastän jag inte kommer på något bra exempel just nu), men i de flesta fall så lämnar jag biosalongen/soffan missnöjd och nästan kränkt.

"Twilight" tyckte jag om på bion, men nästa gång jag såg den så störde jag mig på småsaker - mest på grund av alla intervjuer med Robert Pattinson som har fått mig att börja ogilla honom lika mycket som jag gjorde förut. "Confessions of a Shopaholic" var helt ändrad och det var få saker som stämde in på boken. Den utspelade sig i en annan stad, Luke var en helt annan person, Becky var lite för mycket Carrie Bradshaw och för virrig. Becky är inte dum, något som filmens regissör verkar ha missat. Vi ska inte ens ta och nämna Harry Potter-filmerna! De enda filmerna som var bra var de två första! Sedan så växte mitt missnöje för varje film tills det nådde den punkt då jag nästan exploderade när jag såg "Harry Potter and the Order of the Phoenix". Kan Michael Gambon ta och LÄSA boken så att han faktiskt kan spela en Dumbledore som är Dumbledore?

Följande filmer är mina närvarande orosmoment då de är efter böcker jag älskar - böcker som Hollywood lätt skulle kunna förstöra.

17 Juli - "Harry Potter och Halvblodsprinsen"
Aj, det gör ont i mig bara av att ta fram trailer till den här och jag behövde 10 minuters uppladdning bara för att trycka på knappen!

Ni hörde inte det här från mig, men trailern följde faktiskt filmen ganska fint. Jag gillar "Ron är kär"-delen fint, men jag vet inte varför den skulle vara med i trailern. Samma sak är det med den där random tjejen som Harry tittar på. Varför? Harry är ju förälskad i någon annan och jag såg en kysscen! Yay. En sak som jag dock stör mig på. De där svarta sakerna som flyger omkring? Är det dementorer? NÄR ska de förstå att dementorer inte kan flyga? Om det däremot är Death Eaters så ger jag filmen en tumme ner. Var i boken står det att Death Eaters färdas framåt som svarta dimmoln? Se bara Ministeriet-scenen i femte filmen. När har en trollkarlsstrid någonsin beskrivits sådär?

Uppdatering: Jag såg just en annan trailer och nu så hatar jag filmen. Det var med en Ron/Hermione-kysscen! NEEEJ! Förstör inte allting nu!

28 Augusti - "Allt för min syster" (fast den kanske får behålla den engelska titeln "My Sister's Keeper")
Jag har säkert nämnt det flera gånger, men denna bok, av Jodi Picoult, ligger i ledningen i tävlingen över vilka böcker som jag har läst flest gånger, efter Harry Potter of course. Jag köpte den i femman och efter det läste jag den minst en gång per år. Gärna flera gånger efter varann.



Jag är mer oroad över denna film (jag vet ju att jag inte kommer att tycka om HP). Filmen ses ju genom flera personers ögon (alla utom Kates), men varför är det bara pappan som har en voice-over? Största delen av boken är ju ändå Anna och Saras. Sedan så tycker jag att filmen, eller trailern i alla fall, fokuserar för mycket på föräldrarnas relation. Hur passar Jesse in i det hela? Kommer han att vara samma ligist som i boken? Och är inte han lite för liten? Största frågan är dock: VAR är Julia?
Plus, det har ryktats om att de har ändrat slutet. Om de ändrar slutet för att få det mer Hollywoodish så kommer jag seriöst att bli arg!

30 Oktober - "Tidsresenärens hustru"
En av mina favoritböcker, skriven av Audrey Niffennegger, ska nu bli film. En pytteliten spoiler i trailern.



Jag tycker faktiskt om den här trailer - vilket kan bero på att jag älskar Rachel McAdams och satt och beundrade hennes söthet och hur mycket hon är lik min kompis. Jag är rädd att de gör den för Hollywood och att de inte fångar den där bitterljuvheten i deras förhållande. Fast detta är ändå den film av de följande som jag är MINST rädd för hur den ska bli. Den film jag har mest förtroende för.

Sedan så får vi ju inte glömma "New Moon" som kommer till Sverige 21 November och "The Lovely Bones"/"Flickan från ovan" som kommer till Sverige 29 Januari. I November så kommer även "Veronika Decides to Die" (jag vet inte den exakta svenska titeln, men tror att den är "Veronika bestämmer sig för att dö") ut på bio, en film efter en bok som jag inte har läst - men den har Sarah Michelle Gellar i huvudrollen och trailern ser bra ut (fast det kanske är pianomusiken och SMG som lurar mig) så jag är riktigt sugen att se den. Det är ganska intressant att SMG än en gång spelar en kvinna som inte har någon livslust.

Amanda som vuxen

Det finns få filmer som jag har sett så många gånger som jag har sett "Addams Family Values", den ultimata barnfilmen. Vi har satir, gotiska excentriska familjer där en avhuggen hand med eget liv är det ultimata husdjuret. Vi har Wednesday och Morticia, Lurch, Fester, Gomez & Pugsley. Vi har han från "Ally McBeal" och hon från "Mamma Mia!" som campvakter och vi har några oförglömliga scener (kanske på grund av att jag har sett dem 300 gånger).

En sak som jag dock aldrig har reflekterat över de 300 gångerna som jag har sett filmen är vem det är som spelar Amanda, den blonda anti-Wednesday tjejen på lägret. Man slutar aldrig att förvånas över ens blindhet.
Jag ger er... "The Play", Wednesdays egna version av en barntillåten, felaktig Thanksgivingpjäs. Kolla in Amanda/Sarah Miller.



Vem är Amanda? Klicka här för att få reda på det.

Amazonkoma

Problemet med Amazon? Man får för många bra tips. Jag har precis upptäckt rekommendationsfunktionen och har under 10 minuters tid förlängt min önskelista med en eller två sidor i Word.

Vad sägs om "American Wife" av Curtis Sittenfeld (fast, den var med på listan sedan tidigare, men nu så är den uppflyttad bland de första hundra objekten), "The Long Way Home" - alltså Buffy Season Eight # 1 - och "No Future For You" (#2)?
Eller "My Sister, My Love" av Joyce Carol Oates, "La casa de los espiritús" av Isabel Allende, "Everything is Illuminated" av Jonathan Safran Foer och första säsongen av "The Tudors"?

En liten error som jag upptäckte är att jag just nu är stolt ägare till 17 Buffy-boxar och 53 HP-böcker. Varför? Jo, för varje gång som jag blev rekommenderad om en HP-bok eller en Buffy-box så betygsatte jag den (en femma) och klickade i den lilla rutan där det står "I own it". Lite för sent så insåg jag mitt misstag.

Det är bara två problem. Ett, jag har inga pengar. Två, jag har ingen aning om hur man egentligen beställer från Amazon - eller vad tullkostnad + frakten landar på.

Saras relativitetsteori

Jag tror att jag har upptäckt den nya relativitetsteorin! (Lite kort info: Enligt en av relativitetslagarna så går tiden saktare för en kropp i rörelse än för en stillastående kropp, om jag har uppfattat det rätt).

Allting startade med att jag började att se om "Gilmore Girls" från början och snart upptäckte hur otroligt långa avsnitten kändes. De är allt mellan 37 till 42 minuter, men känns avsevärt längre än andra serier med 40 minuters avsnitt. Det känns som att de aldrig tar slut (inget negativt, men konstigt) och om man jämför dem med "Buffy the Vampire Slayer", "Angel" och "Veronica Mars" - 40 minutersserier - så ser man verkligen skillnaden.
Ett Buffy-avsnitt tar ingen tid alls att se, samma sak med VM. Jag kan se tre-fyra avsnitt och det känns som att det inte har gått någon tid alls. "Angel" å andra sidan känns som 40 minuter (såvida det inte rör den fjärde säsongen där varje avsnitt känns som en evighet). Timmeslånga "True Blood" känns ungefär lika långvarig som "Gilmore Girls".

Vad kan det bero på? Jag har en liten teori:
1. Det är mer dialog i ett GG-avsnitt än vad det är i de andra seriernas avsnitt sammanslaget. Detta lurar hjärna till att tro att mer tid har gått, för ingen kan väl klämma in så mycket dialog på så lite tid (om du nu inte lever i Stars Hollow, Connecticut förstås)?
2. Det är mer action i ett Buffyverse-avsnitt och även i VM så jobbar hon ofta mot klockan. Detta gör att adrenalin kickar in och tiden går snabbare då handlingen kastas framåt hela tiden och de arbetar mot ett mål (att döda monstret/ta fast skurken).
3. Det är längre tagningar på ett och samma ställe i GG. Lorelai och Emily har långa gräl där de diskuterar sin relation - vilket är ovanligt i andra serier där de flesta dialoger bara varav i någon minut såvida det inte är ett riktigt utlämnande samal.

För inte kan man väl använda den välkända tidslukarteorin som går ut på att det man känner mer inför alltid går snabbare än någonting man plågar sig igenom? Jag älskar ju "Gilmore Girls" och vägrar gå med på det. Förresten så funkar inte den då jag nyss såg ett "One Tree Hill"-avsnitt och det gick snabbare än GG. Alla som känner mig vet att OTH inte direkt ligger högt upp på min lista över bra serier.

För vidare jämföring: ett "Vänner"-avsnitt tar mycket kortare tid att se än ett "Sex and the City"-avsnitt, trots att de är lika långa. Är det komedin som får det att kännas kortare?

Jag undrar om det här är ett ämne som man kan skriva ett projektarbete om? För det skulle verkligen vara rolig research.

The Murder of Roger Ackroyd av Agatha Christie

Agatha Christie lyckas alltid lura mig. Hittills så har jag aldrig en enda gång varit nära svaret innan Poirot avslöjar allting. Så var det även denna gång, med "The Murder of Roger Ackroyd" ("Dolken från Tunis" på svenska - hur de nu har fått den till det!).

Invånarna i den lilla staden King's Abbott har alltid älskat skvaller - och gissa om de får mycket att skvallra om när två dödsfall mysteriskt inträffar knappt en dag efter varandra. Det första är Mrs Ferrars, en rik änka, som hittas död i sitt hem efter en överdos. Ett år tidigare dog hennes man av alkoholförgiftning, men det ryktas i samhället om att det var Mrs Ferrars som förgiftade honom... och nu så är hon också död. Dr Sheppard, samhällets läkare, blir samma kväll bjuden på middag hos en gammal vän, Roger Ackroyd, som stod på nära fot med Mrs Ferrars. Det visar sig att han har information om Mr & Mrs Ferrars död som ingen annan har. Innan Mrs Ferrars dog så skickade hon ett brev till Mr Ackroyd där hon erkände vad hon hade gjort - och att hon sedan sin makes död blivit utpressad - men innan Mr Ackroyd hinner avsluta brevet så smyger sig någon in i hans arbetsrum och mördar honom.

Alla har ett motiv. Alla har någonting att dölja. Tur för poliserna i samhället att Hercule Poirot har slagit sig ned i the Larches efter sin pension.

Det som jag tycker är så roligt med Agatha Christie är att jag aldrig kan lista ut vem mördaren är! Jag läste "Tio små negerpojkar" (som nu har ett mer politiskt korrekt namn) och höll på att slita mitt hår av frustation. Jag gjorde listor över vem som gjorde vad när morden begicks, över vem som hade alibi, över vem som betedde sig konstigt - men det slutade alltid på samma sätt. Den jag pekade ut som mördaren blev nästa mordoffer.

Så var det denna gång också (bortsett från mordoffer-delen). Direkt jag trodde att jag hade kommit på vem mördaren var så visade det sig att någon annan hade gjort någonting ännu mer misstänkt. Egentligen så fanns det där hela tiden, mitt framför ögonen på mig, inte ens kamouflerat. Fast jag undgick helt att se det.

"The Murder of Roger Ackroyd" är av många, bland dem Agatha Christie själv, sedd som det största av hennes verk. Jag kan nog ta och instämma med det! Fast jag ska kanske inte uttala mig då jag bara har läst tre Christie-deckare.

En sak kan jag då säga - varför är det alltid så vanligt med en överintelligent privatdetektiv och dennes lite dummare kollega som inte ser samma saker och drar samma kopplingar som sin "mästare"? Vi har Poirot och diverse kollegor (oftast Hastings, dock så har jag inte stött på honom ännu). Vi har Sherlock Holmes och Dr Watson. Vi har Tom Barnaby och vem han nu jobbar med. På sätt och vis så har vi även Veronica Mars och Wallace Fennel som faller in under samma kategori.

Undra hur det skulle bli om två överintelligenta, se-minsta-lilla-samband deckare skulle jobba tillsammans? Skulle en Poirot & Holmes-kombination vara möjlig?

Två tips

Ett: Om du läser en Agatha Christie-bok (i mitt fall "The Murder of Roger Ackroyd") - slå inte upp boken i slutet av misstag! Jag råkades göra det och gissa vad mina ögon lyckades hitta "...the murder is...".

Två: Muse har konsert i Sverige på min artonårsdag (24 oktober för den som undrar) och jag vill så gärna fara och se dem, fast det är omöjligt då jag ska göra Högskoleprovet just den dagen. En klasskompis till mig, vi kan kalla honom "Dean"*, ska fara och se dem och jag är riktigt avundsjuk. Det är mitt tips - och deras live-skiva HAARP måste vara en av de bästa live-skivor som jag någonsin har hört. Varför? Jo, för vissa låtar är nästan BÄTTRE live än vad de är i orginalversionen, t.ex. Time Is Running Out (min favoritlåt med Muse), Starlight och Knights of Cydonia (om man bortser från det långa bas/elgitarrsolot - som är precis lika långt i orginalversionen också). Jag, "Dean" och Stephenie Meyer kan inte ha fel - Muse är värda att lyssna på!

* Jag valde smeknamnet Dean av två anledningar - dels för att Dean är Sookies smeknamn på hunden (hostsituationsteckenhost) som hon hittar i "True Blood"/"Dead Until Dark" och dels för att denna klasskompis och Dean Forester a.k.a Rorys Dean har liknande yrken - och nu pratar jag inte om hantverkaryrket.

Steg 3 i min "Tömma biblioteket"-plan

Lånat idag:
"Roots" av Alex Haley
"The Enchantment of Lily Dahl" av Siri Hustvedt
"About a Boy" av Nick Hornby

Det roliga? Jag gick egentligen till hyllan med engelska böcker för att låna några Agatha Christie-deckare, men kom aldrig till C då jag fastnade på H och hann fylla min väska. Undra hur många böcker jag har lånat hittills?

New Moon trailern

Enjoy! Jag har börjat bli riktigt peppad inför "New Moon"-filmen.

BSA (Book Shopaholics Anonymous)

Undra om det finns en AA-cirkel för oss som har ett shoppingberoende - ett speciellt köpberoende. Finns det en Book Shopaholics Anonymous? En Anonyma Tv-serieboxolister?
Isåfall så borde jag

Jag har lovat mig själv att jag inte ska köpa någonting kulturmässigt under hela sommaren. Att jag ska spara pengar och göra mig förtjänt av nästa bok/tv-paket. Gissa hur svårt det var när jag idag klev in på Akademibokhandeln och upptäckte den engelska pockethyllan. Den första boken som jag såg var "My Sister, My Love" av Joyce Carol Oates - en bok som bygger på det verkliga mordet på barnskönhetsdrottningen JonBennet, ett mord som jag var morbid nog att vara väldigt fascinerad av redan i tidig ålder, när jag var ungefär jämgammal med henne.
Jag gick igenom hyllan och min önskelista växte och växte, men jag klarade den värsta pärsen.

Sedan så gick allting fint - tills jag kom till Åhlens... och de hade storpocket för 49 kr styck... och ta 4 betala för 3. Det var på håret (jag stod nästan i kassakön en gång) att jag tog och köpte "Främlingen på Wildfell Hall" av Anne Brontë och de tre första böckerna i Doris Lessings Våld-pentalogi. Till slut så fick min syster stå och hålla böckerna i ena handen och tredje säsongen av "Veronica Mars" (egentligen så var det andra säsongen, då de inte hade fått in den tredje än - men den föreställde tredje säsongen) för att jag skulle få välja vilken jag helst ville ha.
Veronica segrade efter att jag hade fått det påpekat för mig att böcker faktiskt finns på biblioteket - men det gör inte Veronica.

Steg 2 i min "Tömma biblioteket"-plan + lovebombing

Dagens skörd (väldigt låg på grund av diverse matteböcker och en bok om gener):
"Andarnas hus" av Isabel Allende
"Vit oleander" av Janet Fitch
"The Grass Is Singing" av Doris Lessing


Jag blev än en gång påmind varför jag föredrar pocket. Innan jag väl var hemma (6 minuters cykelsträcka) så värkte min axel och jag var rädd att väskan skulle spricka för att den var så full. Det är konstigt att den bara rymmer två inbundna, ett storpocket och ett pocket när den förra veckan rymde åtta pocket.


Jag passade även på att fråga bibliotekarien om det fanns någon max-gräns över hur många böcker man får låna på samma gång. Det fanns det visst inte.... eller hon kanske inte tror att jag kan gå så långt och uppnå den. Direkt citat "Det är bara att låna så många böcker som du tror att du hinner läsa under sommaren". Hm, förra sommaren så läste jag 31 böcker. Just nu så har jag 13 böcker hemma (plus "Främlingen" som min bokkompanjon från svenskan inte har lämnat tillbaka än), så jag nog finns det plats för några böcker till.


Sist, men inte minst - jag älskar min kompis. Här för någon vecka sedan så nämnde hon på lunchen att hon ibland brukade se "Veronica Mars" innan hon går och lägger sig på helgerna (går 23.30 på tvåan, lördagar) och jag höll på att spricka av glädje. VM är en sådan underskattad serie och det är så få som ens har hört talas om den. Oftast så ser de flesta bara på "Gossip Girl" och "One Tree Hill". Idag så satt hon och berättade om en dröm hon hade haft där hon utredde ett mystiskt företag som tog in ungdomar i en fabrik och lät dem slita som slavar (ref. "Anne", tredje säsongen av Buffy). Hon avslutade allting med ett "Jag var typ Veronica Mars". Hon hann förutom det med att referera till populärkultur tre gånger under återberättningen av drömmen. Jag var i himlen och började att tänka på Veronica och Rory och mina fiktiva bästisar. Tänk om jag håller på att få en egen version av dem!

Kulturfyran om lyckan i böcker och musik

1. När kände du dig lycklig senast och vad berodde det på?
Jag är inte riktigt säker. Oftast så går jag runt och känner mig väl till mods, men inte direkt solskenslycklig (a.k.a musikallycklig). Jag kommer ihåg att jag var lycklig i fredags när jag hade roligt med några klasskamrater. Jag var lycklig i måndags då vi bokade Londonresan. Jag var lycklig när jag fick sommarjobb.

2. Finns det någon musik eller låt som får dig att känna dig lycklig?
Oj, ni skulle verkligen inte ha frågat det där. Det finns musik som får mig lycklig och sedan så finns det musik som passar så otroligt bra att lyssna på när man är glad. Allt av Caesars är ett sådant exempel. Samma sak med KT Tunstall - speciellt Hold On. En artist som kan få mig lycklig bara genom att sjunga är Marit Bergman. Försök att lyssna på I Will Always Be Your Soldier, Tomorrow Is Today, This Is the Year eller You Did Not Love Me at All utan att dra på smilbanden.

3. Finns det någon bok som gett dig lyckokänsla?
Harry Potter är en fröjd att läsa för mig. Om jag bara fick ta med mig en bok(serie) när jag flyttar hemifrån så skulle jag ta med mig min kära Harry Potter-samling. Jag vet inte hur många gånger jag har läst de första böckerna och jag planerar att läsa dem flera gånger till. De har nästan en slags hemkänsla för mig.... och på tal om lycka. När jag äntligen fick "Harry Potter and the Deathly Hallows" så grät jag i femton minuter innan jag kunde börja läsa boken.

4. Hur definierar du “lycka”?
Jag tror att jag har ganska höga krav. För mig är lycka ett tillfälle som sticker ut. Du kan inte gå och vara lycklig hela tiden, utan lycka är någonting man upplever i ögonblick då ingenting negativt inkräktar, då det känns som att du kan hantera allting. Eller vänta - jag tar tillbaka det där. Min definitation av lycka är: kinaresan. Vi hade roligt, vi var fria (ja, i alla fall från våra föräldrar), det var som att vi allihop var bästa vänner och kunde umgås som sådana, vi skrattade, vi retades och jag kommer ihåg speciellt två dagar som jag aldrig kommer att glömma. Speciellt för att jag gick med den där fladdrande känslan i maggropen hela tiden. Jag var überlycklig.